Demokrati och kulturintresse – ej populism

Uppdatering 17/1: längst ner.

Jag har inte så mycket tid att se utställningar numera. Ett inbokat slutseminarium närmar sig med ljusets hastighet. Vi gjorde dock en kort visit på Edsvik konsthall i går. Missade tyvärr  invigningstalet för jag hade tid hos frisören. Men jag antar att det var samma budskap som i katalogtexten.

Det är lite kul med den figurativa konsten och dess publik. Det är en rörelse som ser sig som ett slags rebeller i förhållande till den alltmer självgående sociala kritiken som fyller utbudet på landets konsthallar med samtidskonstinriktning. Det som jag välkomnar i rörelsen är att den vänder sig till och även lyckas fånga intresset hos en bredare publik. En genuint konstinstresserad publik.

En del kallar det populism. Jag kallar det demokrati och kulturintresse.

Fast den som är mer insatt än katalogförfattarna i begrepp som relationell estetik, konceptkonst och samtidskonstens utveckling sedan 1990-talet reagerar förstås över förenklingarna. Det kan möjligtvis betecknas som populism.

Ett ökat intresse kan även märkas inom konstvärlden för ett hantverksmässigt ekvilibristiskt figurativt måleri. I katalogen hänvisas till Nya Leipzigskolan som är en del av den internationella samtidskonsten med ett växande  intresse på den amerikanska konstmarknaden. En kuriositet i sammanhanget är att Brad Pitt är en stor beundrare och samlare av frontmedlemmen Neo Rausch.

Efter ett så kort besök, dessutom på vernissage, ger jag ingen recension. Men klart är att Michael Kvium, Christer Karlstad, Christopher Rådlund och Roj Friberg gör utställning väl värd ett besök. Jag lyckades inte hitta några pressbilder så ni får gå till hemsidan för att se bildspelet.

Fotnot: Utställningen Det mörka rummet. Realism och narration i samtida skandinaviskt måleri visas till och med 4 mars. Titeln det mörka rummet syftar på bok av den danske konsthistorikern Merete Sanderhoff: Sorte billeder.

Uppdatering 17/1: jaha, då har Mats Arvidsson i P1 recenserat utställningen. Men det var då en för jävla trist recension, ursäkta mig!