Digitala och sociala medier har fört mycket gott med sig för spridningen av information, interagerande och nätverksbyggande. Men det finns också en rad problem. För egen del är Internet och sociala medier en fara för min koncentration. Jag har alldeles för lätt att störa mig själv genom att klicka mig runt på nätet, läsa bloggar och länkar till artiklar, följa facebook-uppdateringar och twitter. Det här vet jag och försöker aktivt motarbeta genom att motstå frestelsen. Sociala medier är nämligen som smågodis för hjärnan: en stunds tillfredsställelse och sockertopp men med en efterföljande känsla av illamående. Idéer och nya uppslag får en kreativ person som jag förvisso och jag har stenkoll på vad som händer, men förmågan att hålla kvar en tanke i huvudet och gå på djupet med ett innehåll försämras. Man skämmer helt enkelt bort hjärnan och gör den sockerberoende med resultatet att annat arbete, som är lite mer krävande, upplevs som tråkigt.
Ett syfte med att införa tidsstudiemannen i mitt liv var att just få syn på hur många minuter/timmar om dagen som jag ägnar åt detta beteende och fatta ett rationellt beslut om jag tycker att det är väl använd tid. Jag håller nu på och sållar och tar vara på det jag tycker är bra och slänger ut resten.
Ett tips som jag kan ge till de sockerberoende som inte kan låta bli godisskålen: Vill du inte avsluta facebook helt kan du skruva ner frekvensen på pratkvarnarna genom att ställa in hur ofta du vill se uppdateringar. Det gör man genom att klicka på pilen till höger i rutan (blir synlig om man håller musen i det högra fältet) och välja t.ex ”endast viktiga uppdateringar”. Jag har gjort så på de flesta med resultatet att min facebook-sida nu är så tråkig att det är omöjligt att få någon socker-kick av den. Jag räknar med att min lust att vilja gå in där kommer att avta automatiskt.
Bloggarna: där har jag lagt upp de bloggar som jag följer och som jag har en bloggemenskap med i Google Reader. Dvs. det är andra bloggare som har blivit mina vänner och bekanta och som jag gärna vill hålla mig uppdaterad om vad de skriver. Med dessa bloggare för jag kontinuerliga samtal som jag sätter stort värde på.
Twitter insåg jag redan från början att jag inte hade något behov av. Jag har inget behov av att veta vad det snackas om i media-Sverige, jag har inga personliga behov av att skaffa mig följare eller spegla mig i andras uppskattning och få beröm. Jag är en ganska anspråkslös själ. Det är säkert en nyttig träning i att formulera sig snärtigt och sticka ut, argument kan vässas i dialog med andra, men ack så fördummande.
Brodows blandning 
Tack för tipset om Google Reader!
Det där med att det är som ett sockerberoende, var en väldigt bra liknelse. För var tid har väl sina ”avledande” frestelser, av alla de olika slag?
Jag känner människor som inte har FB-konto, för att de vet att det skulle vara förödande för dem… de känner alltså sina böjelser väl, och vet att de ”måste” avstå helt. En slags eget nutida ”socialt internet-AA”.
Själv är jag beroende, men mitt beroende är väldigt snävt inriktat. Jag har inget behov av att klicka runt och läsa mer-mer. Dessutom är jag helt ointresserad av ”mycket”; det räcker väl med den del jag valt att följa – den speglar nog nuet tillräckligt bra. Så jag är då… selektivt beroende… kanske?
Och även därmed en lat, tillitsfull och skamlöst utnyttjande en, som litar på/låter andra ”göra jobbet”… Kanske?
Cecilia
PS. Tycker som du – twitter är ointressant. Men har säkert sin egen roll i det hela. Men man behöver som du sagt, inte ta del i det – det klarar sig säkert på ”sin egen väg/anledning” för de inblandade. :-).
Klokt sagt!
Känner igen mig i mycket beträffande önskan om en större koncentration för annat än internet. Ändå är inte heller jag offer för alla nymodigheter som erbjuds, men det som är räcker och är ofta mer än nog.
Cecilia: Beroende är man väl när man inte kan sluta med ett beteende fast man vill, eller när drogen upptar så mycket tid och koncentration att annat blir lidande. Där tror jag inte någon av oss befinner oss. Att ha ett selektivt beroende är nog bra, snarast att betrakta som ett intresse 🙂
Einar: Naturligtvis är det så att nutidens intresse för allt som sägs på de sociala medierna också är en form av koncentration, fast på det flyktiga planet, på det som rör sig i tiden. Jag föredrar, som du, de mer reflekterande medierna.
Däremot är jag helt säkert uppkopplingsberoende!
Jag fick en tankeställare för ett par fyra år sedan. Jag hade då flyttat tillbaks till landet och strömmen gick ett lite längre tag, än de korta och oftast bara ”blinkande” avbrott som det varit i sta’n.
Förr brukade jag inte bry mig så mycket om det – jag brukade faktiskt gilla det, för att det var mysigt med stearinljus etc, och rofyllt att lite grann förflyttas tillbaks i tiden.
Men vad hände nu? Jag blev väldigt irriterad, ja, näst intill lite desperat efter ett tag, för att jag inte var uppkopplad – min ”länk” till omvärldens info, kommunikation mm, var borta. Det var en både lite skrämmande och tankeväckande upplevelse, måste jag säga…
Och vad hände vid nästa strömavbrott? (De kom väldigt tätt ett tag). Jo, det ”tog mig på sängen”, i en situation då jag verkligen ”behövde” infon via nätet, och mobilen var urladdad…
Så har dessa upplevelser fått mig att ändra på något? Ja, det tror jag – på mina tankar. Går strömmen nu, så tror jag att jag inte skulle vara så värst bekymrad utan uppleva ro’n från ”förr”; tiden har på något sätt blivit lite längre igen…