Den skrivande klassens rädsla för att falla

Jag arbetar nu min sista månad på kulturförvaltningen. Det vikariat jag påbörjade för ett år sedan närmar sig sitt slut. Nu kommer jag att gå vidare och göra andra saker, ännu oklart med vad. Närmast förestående är en disputation till hösten. Datum är ännu inte bestämt, men jag hoppas att det inte ska dröja så länge.

Mina steg i livet brukar ta utgångspunkt i vad jag längtar efter. Det jag saknar och upplever som en brist formar sig till idéer om vad jag vill göra härnäst. Det är kanske inte alltid så strategiskt och raka vägen att känna efter före, men det leder åtminstone inte fel. Ofta kommer jag tillbaka till något jag har gjort tidigare, men i en annan form. De erfarenheter jag skaffar mig på olika områden utgör grunden, som jag kan falla tillbaka på och ta nya steg utifrån.

Prestige och karriärsmål är helt enkelt inte drivkrafter i mitt liv. Jag bryr mig sällan om vad som är värdefullt i andras ögon utan formar min väg utifrån tillfällen som öppnar sig och vad som är praktiskt möjligt i stunden. Ibland märker jag att andra är mer bekymrade över mina val än vad jag själv är: var jag bor, vad jag jobbar med, vilka jag umgås med och hur,  mina politiska ställningstaganden och hur jag ser ut och är klädd. Detta ser jag som uttryck för ängslighet och en tragisk ofrihet. Medelklassens ängslighet och rädsla för att falla.

Therese Bohman publicerade en essä, Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt, som har blivit kommenterad av några skribenter i dagarna. Det är en på många sätt träffande essä som förtjänstfullt tecknar en bild av den moderna borgerliga romanen, men jag håller med Susanna Birgersson i DN om att de våndor Bohman beskriver hos de litterära gestalterna inte är så mycket medelklassens bekymmer som den skrivande klassens, den rätt snäva krets författare, journalister och andra kulturutövare som hörs mest i media.

För vilka andra är motsägelsefullheten i att hysa radikala vänsteråsikter, omfatta den gängse kulturvänsteridentiteten, och samtidigt vara så bekymrad över att vara som alla andra mer kännbar? Naturligtvis är det i en värld som helt och hållet styrs av det sociala spelet som förlusten av prestige är mest kännbar. Det är också där som ofriheten är som störst. I en värld där varje litet livsval: var du väljer att bo, vilka du umgås med, hur du ser ut och är klädd, var du står politiskt och var du semestrar är markörer för din klasstillhörighet, i en värld där det sociala erkännandet inom gruppen är beviset på framgång. En roman om en småföretagares utsatthet och rädsla för ekonomiskt nederlag kan inte mäta sig i komplexitet och igenkänningsgrad, trots att fallet för den senare, från ekonomisk framgång till konkurs, är både högre och mer smärtsamt.

Många gånger kan jag känna mer gemenskap i anden med entreprenörer som strävar efter att förverkliga en dröm om frihet och framgång, än med alla de personer i den kulturella medelklass jag själv tillhör som är rädda för att falla. Om syftet med företagandet är gott, och motivet inte bara är att tjäna pengar.

 

Publicerat i Brodows blandning | Lämna en kommentar

Kultur som odling och liberalismens idégrund

Just nu funderar jag mycket kring hur man skall leva sitt liv för att både ha tid och ork att skriva och vara kreativ och samtidigt tjäna pengar så att tillvaron blir dräglig. Det där med lönearbete hade sina nackdelar, har jag märkt. Tanken på en liten hacienda – eller agricultura på italienska – känns alltmer lockande och som ett alternativ.

I påsk skall vi åka till Sardinien och besiktiga vår mark och träffa tänkbara samarbetspartners. Jag ser framför mig att jag inom en inte alltför avlägsen framtid har ett litet fungande jordbruk, åker ner någon gång då och då och skördar frukt, tillreder marmelader och sylter och gör grönsaksinläggningar under varumärket Macchia Santa – för så heter området – men i övrigt ägna mig åt andlig odling på hemmaplan. Det finns en gammal legend om en borttappad madonnastaty som sedan har återfunnits på den här platsen.

Att ha en berättelse är viktigt i marknadsföringssammanhang, det är den som skall bära och ge form åt innehållet i verksamheten på ett kommunikativt plan. Kultur betyder odling, fick jag lära mig på kulturvetarlinjens baskurs. Jag tolkar skolboksdefinitionen bokstavligt och tänker i framtiden odla min mark och skörda såväl apelsiner och citroner som tankens frukter. Så som kultur definieras idag i samtidskonsten och i kulturpolitiken är steget långt bort från den ursprungliga innebörden.

Kultur ses idag ofta som något som ska lappa ihop och sätta plåster på brister i samhället. Från politiskt håll ser man gärna kultur som något som skall förbättre jämställdhet och främja integration. Kultur ses inte sällan som ren medicin i botande eller förebyggande syfte. Håller konstnärer på att bli något slags shamaner? Inte nog med att de ska bedriva forskning och genom konsten utvinna ny kunskap, de ska också läka sår. Inom konstvärlden vill man att kulturen ska vara normkritisk och göra upp med förlegade föreställningar om kön, ras, klass, etnicitet och så vidare. Det hänger förmodligen ihop med en seglivad föreställning om att konsten förs framåt av ett avantgarde, men är också en eftergift åt politikens mer instrumentella nyttokrav.

Just nu läser jag Per Svenssons Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel (Liberal idédebatt, 1, 2014). Den borde människor i konstvärlden som hatar liberaler (men inte vet varför) läsa. Boken vilar på en gedigen kunskapskunskap och beläsenhet och är full av träffsäkra iakttagelser och exempel från aktuell kulturdebatt.

Nu har jag inte hunnit läsa hela boken, jag kommer säkert att återkomma till den, men jag kan sakna ett erkännande av vänsterns civilisationskritik där den träffar helt rätt, t ex i kritiken mot konsumtionssamhället som reducerar människor till konsumenter och i kritiken mot riskkapitalisters vinstintressen inom områden som skola, vård och omsorg. Även om vänstern många gånger har helt fel gällande liberalismen och vad den ideologin står för måste man kunna bemöta kritik och erkänna svagheter i det kapitalistiska system man vill bevara, och se svårigheten i att vara en fritt väljande människa inför marknadens överväldigande utbud.

I den här bloggen har jag i en rad inlägg under taggen Min dagliga kamp mot konsumismen kritiserat det som framträder som närmast outhärligt i min vardag.

 

Publicerat i Brodows blandning | Märkt , , | 4 kommentarer

Tid är pengar

LO-utredarna Joa Vedin och Ulrika Berghold vänder sig emot livspusselmetaforen som de menar har tagit över i jämställdhetsdebatten. Problemet med den är att den avpolitiserar vad frågan, enligt dem, egentligen handlar om. Den döljer att alla inte kan köpa sig tid genom avdrag och subventioner, matkassar som körs hem, städhjälp, läxhjälp och rut- och rotavdrag.

Visst är det så att tid är pengar. Det är den som har råd som kan vara hemma mer och göra jobbet själv och det är den som har råd som kan köpa tjänster för att få tid att jobba mer. Det är svårt att få det att gå ihop på annat sätt, vilket väl livspusselmetaforen i grunden handlar om.

När det talas om avpolitisiering och vikten av att bekämpa strukturer blir det tydligt att strukturer i mångt och mycket är en fråga om att definiera problem och att ställa politiska frågor. Strukturer finns alltså inte i sig utan skapas som politiska frontlinjer för att åstadkomma en förändring.

I LO-utredarnas kritik lyfts förstås LO-kollektivet fram och man jämför resultat i mätningar mellan arbetare och tjänstemän som pekar på att kvinnor i arbetaryrken har sämre möjligheter att arbeta heltid om de vill och därmed tvingas in i mönster som är svåra att bryta:

Arbetarkvinnors deltidsarbete innebär stora svårigheter att bryta mönster som innebär huvudansvar för familj och hem. Detsamma gäller tjänstemannakvinnorna, som kompromissar med arbetstiden för att klara av ett stort ansvar för hemmet.

Jag funderar på hur frågan skulle kunna ställas på ett annat sätt. I artikeln talas inte om några lönenivårer och man definierar inte vad arbetare och tjänstemän är, vilket får antas bero på att det är LO som står bakom rapporten och då är det förstås de till LO-kollektivet berörda fackförbunden.

Beskrivningen av arbetarkvinnornas situation skulle dock med lätthet kunna översättas till stora delar av akademikerkårens situation och de med allra högst utbildning. Jag vet hur många som helst med forskarutbildning som får lappa i hop sin tillvaro med timmar här och där, helg-, kvälls- och nattarbete. Dessa personer har dessutom tagit slut på alla sina studiemedelsterminer och har under studietiden och den tid det tar att meritera sig i yrkeslivet urholkat den totala inkomsten så pass att pensionskuvertet, när de närmar sig 50 år, visar en uppskattad pension på 7400 kr före skatt om de går i pension vid 65 års ålder. Jo, jag fick mitt orangea kuvert i går, så jag vet.

Visserligen har en person som har skaffat sig en högre utbildning betydligt större chans att under de återstående 20 åren av yrkeslivet spurta, öka sina inkomster rejält och därmed ta igen i pensionspoäng, men faktum kvarstår: arbetssituationen, lönerna, möjligheterna till heltid, trygghet och hela baletten är inte avhängigt vilket fackförbund man tillhör utan snarare livsval.

För övrigt hörde jag på radion i går att en plåtslagare tjänar som en socionom, siffran 29 500 kr i månaden nämndes, men att det trots detta är svårt att få folk att söka till utbildningen. Min lön är för närvarande några tusenlappar högre, men då har jag också över 10 års utbildning och ett fullt uttaget studiemedel.

Publicerat i Brodows blandning | Lämna en kommentar

Kulturhusets debatt om kulturpolitik har börjat!

1969379_10152209734409675_522750866_n

Kulturhuset/Stadsteatern har dragit igång en debattserie om kulturpolitik som kommer att pågå under åtta måndagar i rad. Jag var på den första ikväll: ”Konstnärslöner vs kulturentreprenörer – finns det ideologi i kulturpolitiken?” Det var tänkt att debattörerna som stod på båda sidorna om den politiska mitten: Daniel Suhonen, socialdemokratisk debattör, Nathan Hamelberg, vänsterkulturdebattör, Maria Ludvigsson, liberal ledarskribent i SvD, Adam Cwejman, riksdagsledamot för folkpartiet och Johan Lundberg, kulturkonservativ debattör samt Monica Pourshahidi, kulturbyråkrat och socialdemokrat, skulle  peka ut ideologiska skiljelinjer i debatten, men det var svårt att uppfatta några tydliga sådana.

Av kulturlöner vs kulturentrentreprenörer var det bara Daniel Suhonen som tog klart ställning för konstnärslöner, ingen lyfte frågan om kulturentreprenörskap. De flesta verkade överens om att Sverige behöver statligt finansierad kultur och att nyliberala idéer om kulturentreprenörskap inte är något vidare. Det var märkligt vad alla var överens, från vänster till höger, och föll varandra i talet! Kulturpolitiken tycks vara ungefär som feminismen, en fråga som vänstern äger och där borgerligheten inte förmår annat än ett lite nostalgiskt bildningsideal hämtat från ABF.

Den enda som provocerade (åtminstone mig) var Daniel Suhonen. Helt oemotsagd fick han påstå att det har skett en ”otrygghetens revolution” och att det som skulle avhjälpa detta var konstnärslöner. En trygghetens revolution är väl närmare sanningen, då statens stöd till konstnärerna som grupp genom konstnärspolitiken stadigt har vuxit sedan 1970-talet. Problemet, som jag ser det, är att också antalet konstnärliga högskolor stadigt har ökat och att dessa varje år spottar ur sig nya årskullar av elever. Detta skapar en konkurrenssituation som kan upplevas som brist på resurser men som helt enkelt stavas överutbildning. Ett problem skapas med politiska incitament som skall avhjälpas genom mer politik.

Liksom när det gäller feminism är det svårt att hävda åsikten att det inte är mer politik som är lösningen utan mindre. Maria Ludvigsson var inne på den tanken.

Ännu mer provocerad blev jag när Daniel Suhonen som argument för konstnärslöner framhöll att konstnärerna inte ska behöva jobba inom vården eller något annat när de inte har inkomster från sin konst. Varför inte det? Varifrån ska de annars hämta ämnen till sin konst? Förr, om man ska vara ABF-nostalgisk, gav konstnärer näring till konsten och litteraturen genom att arbeta med andra saker. Man gav konsten liv genom liv, så att säga. Med dagens politik riskerar vi att få ett självförsörjande system som syresätts på konstgjord väg genom att mer pengar pumpas in i systemet.

I debatten talades även om en instrumentaliserad syn på kultur som har blivit påtaglig under alliansens tid vid makten. Även här är det tydligt att borgerligheten saknar en egen analys och ett problemformuleringsinitiativ. Man gör som socialdemokratin alltid har gjort, fast sämre.

Som Maria Ludvigsson sa: Det är inte mer politik som är lösningen, utan mindre. Det är det som borgerligheten skall våga hävda för en framgångsrik kulturpolitik!

Publicerat i Brodows blandning | 7 kommentarer

Fabrizio Gatti, Bilal

bilal_omslag_

Jag läser Bilal av Fabrizio Gatti, en lysande reportagebok och en storslagen reseskildring längs slavrutten till Europa. Förra året kom denna prisbelönta bok ut på svenska publicerad på Celanders förlag i översättning av Margareta Zetterström.

Egentligen är det mer än en reportagebok. Det är en roman, men inte med fiktiva gestalter i huvudrollen, utan berättelser om människor som Gatti mött längs vägen från kuststaden Dakar i Senegal i väst till Tunisien i norr där flyktingströmmen lämnar landvägen för att ta den sista farliga sträckan till havs mot destination  Lampedusa.

Gatti vars metod är att wallraffa och nästla sig in i de miljöer han studerar utsätter sig själv för samma faror och umbäranden när han färdas genom öknen på överlastade lastbilar som de flyktingar han möter längs vägen. Han delar deras villkor, men inte deras öde. Trots allt har han ett europeiskt pass, mobiltelefon och kontanter på fickan – vilket inte räddar honom ur kniviga situationer, tvärtom utsätter han sig kanske för extra stora faror just på grund av detta. Men det är en reträttväg, han blir inte stranded som många av de andra flyktingarna vars pengar tar slut längs vägen.

Gattis perspektiv är befriande fritt från självcentrering. Han reducerar berättarjaget till en registrerande åskådare, ett vittne som skildrar det lidanden och den omänskliga behandling som människor utsätts för av korrumperade militärer, poliser och tjänstemän, förbrytare, slavhandlare och andra som på olika sätt försöker tjäna pengar på flyktingarnas situation och deras hopp om ett bättre liv i Europa. Några gånger ingriper han och försöker medla, men mer än så kan han inte göra.

Motivet för reportaget, sägs det, är att undersöka vad det är som driver flyktingarna till att till att ge sig av. Vad är det som får dem att riskera sitt liv och satsa hela sin förmögenhet på att ta sig till Europa? Jag vet inte om den frågan någonsin får ett svar annat än medresenärernas illusi0ner och drömmar om ett bättre liv, drömmar som ännu inte har grusats av den bistra verklighet som väntar dem som lyckas ta sig över gränsen. Många skickas tillbaka tämligen omgående, andra får ett utvisningsbesked som förstås rivs i bitar och därefter lever de som illegala invandrare eller ”papperslösa”. Det är det man kan hoppas på, säger en av de luttrade som redan befinner sig på fastlandet, trots att det är ett liv på samhällets skuggsida utan rättigheter och skydd.

En del frågor väcks vid min läsning som säkerligen beror på att jag för det första inte är så insatt i ämnet, för det andra inte har samma ideologiska perspektiv som Gatti. Jag saknar en problematisering av drömmen om Europa. Några länder i Afrika tillhör de snabbast växande ekonomierna i världen just nu. Kina investerar massor i Afrika. Varför söker man sig helt enkelt inte till storstäder söder om Sahara, om man är på jakt efter ett arbete? Drömmen om Europa framstår som en hägring.

I den oproblematiserade bilden av Europa gömmer sig också en europeisk självgodhet. Vi skall stå för allt det goda som inte finns i de afrikanska länderna, demokrati, mänskliga rättigheter och drägliga levnadsvillkor, och samtidigt öppna dörren för alla som knackar på.  Det är vår plikt eftersom vi har ett kolonialt arv och en skuld till den afrikanska kontinenten. Här saknar jag en analys av varför det ser ut som det gör, varför så många afrikanska länder har skurkregimer och varför de inte kan ge sina folk drägliga levnadsvillkor. Europa har en del i ansvaret för detta, men det kan ju inte bara bero på Europa. Vad krävs för att få ekonomierna att växa och välståndet att sprida sig jämnare över befolkningen?

Det skall tilläggas att boken publicerades i original 2007. Resan gjordes under 2004. Många av de flyktingar som Gatti skildrar är ekonomiska flyktingar och inte migranter som flyr undan krig. När Gatti var i Stockholm i november och talade för Utrikespolitiska Institutet var hans kritik framför allt att det inte finns några legala vägar in i Europa. I Sverige utlovar vi permanent  uppehållstillstånd till Syrier som tar sig hit, men vi ser inte till att de kan komma hit på ett säkert sätt, de är alla tvungna att förlita sig på människosmugglare och riskera livet för att ta sig hit.

Fabrizio Gatti tog aldrig båten från Chaffar i Tunisien, trots att han erbjudits en plats av en av flyktingsmugglarna. Han bedömde det helt enkelt för riskabelt. Istället flög han till fastlandet, begav sig till Lampedusa med en säkrare förbindelse och kastade sig i vattnet där han flöt omkring i en timmes tid innan blev hjälpt iland.  Då var han redan Bilal, en kurdisk flykting utan vare sig dokument, pengar eller mobiltelefon på fickan. Hans mål var att få komma innanför stängslet  till den slutna förvaringen på Lampedusa där alla båtflyktingar tas emot. Skildringen inifrån lägret är övertygande och gripande. Efter att Gatti blev fri och reportaget publicerades i l’Espresso stängdes lägret och mottagningen är idag på ett helt annat sätt öppet för insyn och kontroll.

Publicerat i Brodows blandning, Litteratur | 2 kommentarer

Kulturvänstern slutar shoppa – skriver en bok

Gunilla Brodrej kommer ut med en bok under våren om ett år utan shopping. I Expressen meddelas det att hon inte har köpt nylonstrumpor under hela 2013, hon har använt sig av det lager hon redan hade i garderoben. Skall man skratta eller gråta?

nylon

Publicerat i Brodows blandning | Märkt | 15 kommentarer

Lattepappor och mansideal

Jag är tillbaka med en chock i arbetslivet igen efter en längre tids julledighet. Det är knappt jag hinner blogga. Kollar min privata mejl gör jag kanske tre gånger i veckan. Jag handlägger så att det glöder, svarar på mejl och i telefon och sitter i möten mest hela dagarna. Det är verkligen en ynnest efter så många år som frilans att ha det trygga arbetslivets alla förmåner, men jag märker ju också att jag inte hinner med så mycket annat. Vilken tur, tänker jag, att jag har utbildat mig och skaffat mig ett jobb inom ett område som intresserar mig. Vilken tur, kanske jag också skall tillägga, att jag har en man som tar hand om det mesta av markservicen. Han lagar mat till mig när jag kommer hem, han tar hand om tvätten och inköpen och ser till att det är sopat och undanplockat i köket. Hur sjutton mäktar folk med som arbetar heltid båda två och har småbarn?

Några kvinnor jag har mött tycker att det är anmärkningsvärt att jag har en man som tar en stor del av ansvaret för hushållsarbetet. Det är något som jag nästan borde skämmas för. Jag har det lite för bra, liksom. Likadant var det när min son var liten. Även min förra man tog en stor del av arbetet hemma, framför allt föräldraskapet, inte mer än jag, men jag skulle liksom veta att jag har det jävligt bra. Men skaffa er andra män då! Eller se till att ta er lite mer utrymme! Var inte så jävla självuppoffrande och lidande! Tänker jag.

Jag ser på Fittstim – min kamp och tycker att det är ett småtramsigt program, men jag går heller inte igång på det och blir upprörd som vissa andra. Jens Liljestrand  i Expressen om att vara föräldraledig ”lattepappa” är bra:

Jag satt där på golvet med mitt barn i knäet och sjöng larviga sånger, ofta den enda pappan i ett rum fullt av mammor, och nej, det var inte alltid det roligaste som hänt mig men vet du, kanske var det också meningen, att som man i några månader prioritera en annan varelse än sig själv.

Han erkänner det som även jag som kvinna och mamma har brottats med. Det är kanske inte det roligaste att leka i sandlådan och gå på barnrytmik, men det är viktigt att under en tid prioritera någon annan varelse än sig själv. Varför ifrågasätta att män är mer närvarande i sina barns liv nu än för 30 år sedan? Det är väl bara bra. Och det är jättemanligt! Det som är löjeväckande är själva den konsumistiska inramningen – ”lattepappan”. Bo på Söder, vara medveten, säga hen och en. Det där har inte Salka Hallström Bornold förstått.

Att på alla sätt vara medveten och politiskt korrekt, en av de rättrogna, är lika mycket en del av vår tids konsumistiska och individualistiska identitetsbyggande som någonsin de fabricerade kvinno- och mansideal som vänstern kritiserar.

Publicerat i Brodows blandning, Genus | 1 kommentar

Thomas Nydahl: Solitär i nyspråkets tid (2014)

Det är märkligt att några röster ändå lyckas göra sig hörda i informations- och åsiktsfloden. Jag har bloggvänner vars inlägg jag alltid läser. Deras röster tränger genom bruset klart och skönsjungande. Jag har en förmåga att snappa upp precis just den information jag är ute efter när jag till exempel är på ett bibliotek och trevar med handen över bokryggarna och en bok liksom glimmar till – det visar sig sedan vara nyckeln jag sökte. Det är en konst att vara selektivt receptiv, man får stänga av skvalradion för att höra småfåglarna sjunga.

En psykolog sa till mig en gång att mina sinnen tar in för mycket  och att jag därför behöver stänga av och gå i viloläge. Det är bra att ha den förmågan att kunna stirra ut i intet och vila i tomhet, men det är klart, det kan också tolkas som  inåtvändhet och att jag inte riktigt vill vara med. Jag associerar till hubbotarna – om ni följer den serien på söndagkvällar. De måste ladda upp sig själva, medan jag måste ta en time out emellanåt och tömma ut. Jag har lärt mig att ta mikropauser, t ex under lunchen då jag inte sällar mig till arbetskamraterna utan istället försjunker i en tidning eller tar en rask promenad.

Varför tänker jag på detta? Det kanske har att göra med att jag just nu läser Thomas Nydahls Solitär i nyspråkets tid (2014). Nydahl är en av mina bloggvänner vars tankar och lediga språk jag uppskattar mycket. Det vi har gemensamt är tillbakadragandet och behovet av reflexion. Att odla sin asocialitet är inte alls dumt om resultatet som hos Nydahl är en förmåga att reflexera kring frågor i vår samtid utan att dras med i tidens malström.

Det här stycket om litteratur tycker jag extra mycket om:

Utan litteraturen hade jag legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar: underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen till. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckt texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckkonstens mysterium? Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den genrationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindingar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden, så lite den gerationen förstått.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som handlar om livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått från Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

Att tillhöra Bokens folk genom litteraturen tolkar jag som människans behov av andlighet bortom samhällets disciplinerande maktorgan kyrka och religion. Kritiken mot konsumismen är en röd tråd i Nydahls tänkande, liksom all form av totalitarism. Samtidigt med de stora civilisationskritiska perspektiven görs neddykningar i det lokala: fabriksstaden Malmös omvandling under 1900-talet och nya identitet i det mångkulturella Sverige, busslinje 1 i Kristianstad eller ”Bagdad-expressen”, som den i folkmun kallas. Där finns ett konservativt drag i sorgen över det som har försvunnit.

Öppnar boken upp för en acceptans och begrundan inför samhälleliga förändringar med utgångspunkt i denna saknad? Kanske, åtminstone tar han inte sin tillflykt till reaktionära lösningar som nationalism och knätofs-kulturkonservatism. Lika lite som Nydahl okritiskt bejakar mångkulturalism med skygglappar för dess konsekvenser för samhället bejakar han nationalistiska alternativ. Det finns en tydlig pessismism som ett slags klangbotten i hans essäistik men lika ofta är det ett handlingskraftigt ställningstagande:

Men om jag skall leva som en människa vill jag gärna blanda det Márai kallar hjältemod med feghet. Fegheten är kanske densamma som självbevarelsedriften? Fegheten är kanske bara ett annat namn på vår rädsla? Jag vill inte vara feg  i det jag skriver. Jag vill säga ifrån där jag ser förtryck och orättvisor, även om alla i min omgivning säger ”tyst, du kränker en annan kultur”. Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds? Om jag teg vore min rädsla definitivt ett slags feghet. Då hade jag instämt i kören som säger att allt är som det är och att ingen kan ändra på någonting. Så ser jag inte på livet. Att ”jämra sig” är inte bara ett sätt att lätta sin själ, det är också ett sätt att ta ansvar inför en barbarisk omvärld.

*

Det är skillnad på att ryckas med i kulturdebatten och twitterflödet med dess uppmaningar att läsa artiklar, böcker och se filmer för att diskutera vad som är på tapeten just nu, och att söka sig fram till inspiration och kunskapskällor på egen hand, intuitivt därför att man känner att just där finns någonting, ännu oklart vad. Det förra är i mångt och mycket positionering. Jag vill sätta min tillit till det senare, men det innebär i någon mening också ett avståndstagande från samtiden och ett val att ställa sig utanför. Solitär i nyspråkets tid är en sådan självständig vandring i litteraturens spår.

Solitär i nyspråkets tid ges ut av Occident förlag och kan köpas genom bloggen Occident.

Publicerat i Brodows blandning, Litteratur | 6 kommentarer

Om kritiken av Odells Återkomsten och att ta revansch

Återträffen

Den hyllade filmen Återträffen av Anna Odell har fått sin första svidande kritik. Jag såg filmen häromdagen och har lite svårt att förstå vad det är som kritikerna gillar så med den. Därför välkomnade jag Anders Johanssons kritik och jag tycker också att han har en del poänger, utan att jag för den skull delar hans ideologiska övertygelse som är grunden för kritiken.

Återträffen är inte en dålig film, men den är heller inte särskilt stark. Snarast ett gott försök att experimentera med formen på ett konstnärligt sätt i presentationen av ett ämne som ligger manusförfattaren/huvudpersonen/huvudrollsinnehavaren nära.

Anders Johansson saknar en fördjupad analys av de samhälleliga frågor och maktstrukterer som ämnet berör. Var är klassanalysen? Resonemanget kring vuxenvärldens ansvar? Inlägget om skolpolitiken? Det blir för mycket fokus på bilden av Anna Odell som görs till huvudsaken när ämnet öppnar upp för så många intressanta frågeställningar.

Enligt rubriken tycks Anders Johansson anklaga filmen för att vara lögnaktig. Det gör han emellertid inte, det är redaktionens tolkning av en passage i recensionen där han ifrågasätter en individualistisk ideologi som ligger till grund för amerikanska självhjälpsböcker.

När jag läser de okritiskt hyllande recensionerna vill jag snarast säga att det är kritiken av Anna Odells Återträffen som är förljugen. Det är en långfilmsdebut av en konstnär som inte tidigare har gjort någon spelfilm. För att vara en långfilmsdebut är det bra, men vissa saker i kritikernas hyllningssång stämmer helt enkelt inte.

I GP skriver Monika Tunbäck-Hanson att filmens första del, talet, är ”en briljant uppvisning i människans förmåga att förtränga – och hennes rädsla att ställas inför sig själv”.

Vad Anna Odell med hjälp av suveräna skådespelare visar är hur klassens hierarkier såg ut – vem som bestämde vad och vilka som lydigt följde efter. Mobbarnas makt och den mobbades maktlöshet, gruppdynamiken – allt omvandlat till ett effektivt, obehagligt drama.

Nej, men det gjorde hon väl ändå inte? Hur övertygande gestaltning var det egentligen av klassens hierarki och gruppdynamiken? Det var ett tal som inte tog hänsyn till feststämningen utan var menat att ge återupprättelse åt huvudpersonen och ställa mot väggen de personer som tidigare hade plågat henne. Talet gestaltar en person som är kvar i något som andra har lagt bakom sig, eller bortser från för att kunna umgås som vuxna med människor de inte längre känner.

Eller som Fredrik Virtanen skrev i Aftonbladet 2013-11-16:

Det blir alltmer plågsamt eftersom Odell aldrig ger sig. Hon går för långt. Eller? Hon måste ju få dem att förstå. Där vibrerar ångesten i filmen. Efter en stund börjar vi sympatisera även med de gamla mobbarna.

Det här med att försöka få de andra att förstå hur hon hade det som mobboffer är bra, men det blir lätt en ensidig anklagelseakt. Hur pass intresserad är Anna Odell av att försöka förstå hur mobbarna tänkte och vad de kände inför henne? Kännetecknande för en person som är fast i kränkningen är att inte kunna förflytta sig från det förflutna och leva i nuet. Så tolkar jag filmens första del, jag uppfattar också att detta är medvetet från Anna Odells sida.

Det problematiska tycker jag sker i filmens andra del när hon skall träffa sina gamla klasskamrater för att tala om den fiktiva återträffen som skall gestalta deras fantasier om vad den galna konstnären Anna Odell hade kunnat göra om hon kommit till festen (för den som inte känner till handlingen bygger filmen på att en återträff faktiskt ägde rum i Enskedeskolan klass 9c, men att Anna Odell inte blev bjuden).

Del 2 fortsätter att framstå som en anklagelseakt i det att hon konfronterar mer än hon söker få till ett möte där hon kan få kontakt med några av klasskamraterna. Hon studerar deras reaktioner vid filmvisningen och är öppen för samtal, men det är något som känns ojämlikt i situationen. De får komma till henne, den kända Odell i hennes ateljé. Hon har blivit en annan nu, hon är snygg, intelligent, berömd och står högst i hierarkin. Hon är en kändis. De andra, de tuffaste killarna i klassen och populäraste tjejerna som hade så hög ställning då, kanske har något halvtrist jobb idag och lever medelklassliv i Enskede. De har blivit kvar medan hon har rört på sig.

Uppfattar hon det, att förhållandena är omvända nu? De talar om det i filmen i samband med att kartan över klasshierarkin studeras. Någon säger att hon förmodligen står högst i rang nu. Men i vilken hierarki? Genom att bli framgångsrik konstnär har hon på sätt och vis redan tagit revansch. Kulturvärlden är förmodligen den värld som allra mest befolkas av tidigare nördar och töntiga mobboffer.

Frågan är vad hon hade förväntat sig för svar av klasskamraterna. Är detta deras skräckvision om vad som hade hänt om de hade bjudit henne till festen? Den frågan får aldrig något svar, för hon ställer den inte. Hon tillskriver dem fantasier men är inte intresserad av att veta hur de tänker kring henne idag. Hon ställer frågan varför hon aldrig blev bjuden, men det ligger mer en anklagelse i den frågan än nyfikenhet. Det handlar om att komma åt varför de fortfarande ljuger för henne och slingrar sig. Del två i filmen ger offret legitimitet utan att hon funderar kring sin egen roll i det hela eller är särskilt nyfiken på de andra, hur de har det idag och vad som har gjort dem till det de är.

Det är precis som Anders Johansson skriver bilden av Anna Odell som är i fokus, men till skillnad från Johansson skulle jag vilja se att den bilden fördjupades och utvecklades.

Publicerat i Brodows blandning, Film & TV | Märkt | 20 kommentarer

Ett gott nytt 2014!

Orange

Den här dagen på året summerar vi det år som gått och blickar framåt, mot ett nytt år. Min förra nyårskrönika var lite ledsen och trött och illustrerades av en bild på ett ofärgat pussel i grått där bitarna låg i sär, ett carte blanche.  När jag ser tillbaka och tolkar bilden fångade det en situation som jag var i då och som har förbättrats under året.

Vårt företagande tillsammans fick mycket riktigt ett slut under 2013 även om vi inte har lagt ned det helt. Min man och jag har sedan 2008 byggt upp en webbplats med information om Sardinien som resmål. Betalande kunder har varit hotell, restauranger, kommuner och organisationer på Sardinien som köpt redaktionella annonser. Webbplatsen är idag en hyfsat välbesökt sida som fungerar som en informationsbank för Sardinienresenärer. Det tar lång tid att hamna överst i sökmotorerna, men det kan vi stolt konstatera att flera av våra sökord gör, utan fusk. I framtiden hoppas vi på att kunna använda webbplatsen för någon annan aktivitet, men det ligger lite bortom  2014.

2013 var året då jag sa adjö till frilanslivet med dess ständiga pengabrist och otrygghet. Jag längtade efter ett jobb med månadslön och att känna mig uppskattad efter förtjänst. Jobbet fick jag (ett vikariat) och jag arbetar sedan maj månad på Stockholms stads kulturförvaltning. Där trivs jag och hoppas på att kunna hålla mig kvar på något sätt.

2013 var också året då en lång och kostsam process i kontakt med italiensk byråkrati fick sitt slut. Tomten som min man ärvde tillsammans med sina syskon är skiftad, alla lantmätare och advokater betalda, och vi har nu vår lilla jordlott på drygt 5 hektar.

Det är denna jordlott som vi fantiserar om när vi tänker på framtiden tillsammans. Vi planerar för vad vi skall odla där och hur huset skall se ut som vi en gång ska bygga – efter ytterligare lite italiensk byråkrati förstås. Först ska vi skaffa oss en eller ett par husvagnar. De finns billiga att få tag i på andrahandsmarknaden. Med en husvagn och en utbyggnad i form av en terrass kommer man långt i huskänsla. Våra vänner Teresa och Enzo ska hjälpa oss med jordbruket. Teresa vill ha höns. Jag vill ha en apelsinlund.

Jag hoppas att den här bloggen under 2014 kommer att handla lite mer om livet, det växande och sinnliga: att starta upp och driva ett ekologiskt jordbruk på Sardinien till exempel. Jag hoppas också på att hinna läsa mer skönlitteratur. En konstblogg var det länge sedan den här bloggen var.

Publicerat i Brodows blandning | 7 kommentarer