Om fattigdom och ensamhet i två nya romaner

 

Av årets nominerade författare till Augustpriset har jag hittills hunnit läsa två: Therese Bohmans Aftonland (Norstedts) och Charlotta von Zweigberks Fattigfällan (Ordfront).Den ena är en fiktiv berättelse och den andra vilar på verkliga händelser.

Huvudpersonen Beata är ett fingerat namn för en person i Charlotta von Zweigberks bekantskapskrets. Hon har utbildning, en framgångsrik karriär och har jobbat 25 år inom sitt yrke som egenföretagare eller fri uppdragstagare med f-skattsedel. Men en dag blir hon sjuk. Länge förnekar hon kroppens signaler och det går så långt att hon hamnar på sjukhus. För att tillfriskna är det viktigt att hon inte utsätter sig själv för stress, men den prekära ekonomiska situation som snabbt uppstår förvärrar bara hennes hälsa.

Likt de flesta inom kultur- och mediabranschen upplever hon f-skattsedeln som något mer än en teknikalitet för att betala skatt; att säga upp den är som att säga upp sitt konstnärskap. Hon vägrar därför in i det längsta att rätta sig efter socialförvaltningens regelverk som säger att f-skattsedeln först måste sägas upp innan försörjningsstöd kan beviljas. Under tiden drar hon på sig både skatteskulder och privata lån som går till indrivning.

Många som har läst boken säger att det är en ögonöppnare, att de inte visste att det var så illa att vara fattig i Sverige. Vi tror att det finns ett skyddsnät och att ingen behöver svälta, men sanningen är att det finns massor av Beator och manliga motsvarigheter till henne runtomkring oss som drabbats av fattigdom efter långvarig sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet. Fattigdom kan drabba vem som helst.

Boken är ett debattinlägg och en uppmaning till politiker: ”se verkligheten, gör något!” Men Beatas berättelse visar också på sårbarheten i ett samhälle där inte bara fattiga lever ur hand i mun utan även relativt välbeställda. Få har besparingar på banken. Desto fler har stora lån. Jag förväntar mig de närmaste åren en våg av romaner som skildrar borgerlighetens sprickor i fasaden och avgrundsdjupa skräck för att hamna i obestånd.

I Therese Bohmans Aftonland är det istället ensamheten efter en skilsmässa som står i centrum. Det finns ett gemensamt drag i de båda böckerna och det är ett lite klaustrofobiskt perspektiv. Ältandet av problem är mer framträdande hos Beata än hos huvudpersonen i Bohmans roman. Karolina Andersson är ensam på ett förstrött sätt och dövar sitt begär med bildgooglande, tillfälliga sexuella kontakter och alkohol.

Men trots den fina titeln på namnskylten  utanför hennes tjänsterum: ”Karolina Andersson, professor i konstvetenskap” tvivlar hon på sig själv och sitt val av karriär. Var det värt det?

Det kändes som att hennes hjärna bestod av två olika kammare: Den ena ältade att hon var misslyckad. Varför hade hon alls kommit på tanken att göra akademisk karriär? Varför hade hon inte nöjt sig med mindre? Stannat i Östergötland, utbildat sig till något helt vanligt, lärare, eller socionom, något som kunde gett henne fast jobb och trygghet och tillräcklig lön för att bo ganska bra, i en stad där det fortfarande var billigt att bo ganska bra, och där hon kunde ha träffat en vanlig och snäll man under studietiden, som hon kunde flyttat ihop med, och sedan gift sig med, och sedan fått två barn med, och åkt på semester med, kanske två gånger om året, som man gjorde i den trevliga medelklassen, och så småningom skaffat sommarhus, kanske i norra Småland, där torpen fortfarande var billiga, och det vore nära till hennes föräldrar, och helg skulle ha inneburit att man inte jobbade utan var med familjen, och framför allt skulle helg ha inneburit att man inte var ensam.

Dessa slags inre monologer mal i Karolina Anderssons huvud. Det är med en skarp blick som Bohman skildrar statusjakten i snäva sociala kretsar i Stockholms finare delar, samtidigt som skymningen sänker sin slöja över staden och ensamheten och ängslan hos människorna nog aldrig har varit större.

 

 

Publicerat i Brodows blandning | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Var det inte naturen som tidigare bestämde årscykeln?

Hösten har gått så snabbt! Först dröjde sommaren sig kvar som en gäst som inte vill lämna festen fastän värden har börjat duka av borden. Sedan lyste träden gula och röda mot en klarblå himmel en skälvande minut. Nu lägger sig ett tunt snötäcke över frusna löv. Det är som om naturen stressar för att anpassa sig till förväntningar på att det ska vara vinter, kanske är det julhandeln som numera börjar i november som pockar på.

Tänk om till och med naturen stressar för att möta omgivningens krav. Var det inte naturen som tidigare bestämde årscykeln och vi människor rättade oss efter den?

Jag läste en krönika i DN av Kristofer Ahlström: Så blev telefonskräcken en ny folksjukdom. Han har uppmärksammat att många i hans omgivning likt honom själv hellre skickar sms än talar i telefon. Länge trodde han att han var ensam om denna ovilja mot telefonsamtal men med stöd av statistik konstaterar han att vi svenskar ringer allt mer sällan. Att skicka sms blir däremot vanligare.

För mig är det precis tvärtom. Jag avskyr sms. Det är nämligen så att jag för privat bruk nöjer mig med en enkel prat-telefon köpt för några hundra kronor på ett elektronikvaruhus. Den laddar jag en gång i veckan – räcker gott och väl – och jag ringer korta samtal och tar emot sms om någon vill meddela mig något. Svarar gör jag helst inte mer än ok, ja eller nej.

Trots att jag har valt detta enkla liv känner jag mig som hösten som skyndar på för att bli vinter.  Jag tappar kontrollen över hur folk uppfattar mig när jag inte kan eller vill svara upp mot de förväntningar som människor som hellre messar än talar i telefon riktar mot mig.

Vid elvatiden en söndag förmiddag försökte jag ringa en granne men möttes av en telefonsvarare. Några sekunder senare kom ett sms: ”Hej, vi ses väl kl 14 eller vill du tidigare?”. Jag ringde igen för jag ville förklara varför jag behövde ställa in vårt planerade möte. Vi skulle sitta och jobba med en sak tillsammans men jag kände mig inte förberedd. Telefonsvararen gick på igen men jag fick strax ett nytt sms: ”Snälla skicka sms. Sitter i möte.” Jag blev inte helt övertygad om att hon satt i möte på en söndag förmiddag men gjorde ändå som jag blivit tillsagd och messade från min jobbtelefon som är en smartphone och därmed lite behändigare att knappa in bokstäver på. Förklarade hövligt anledningen till att jag ville skjuta på vårt möte.

Strax därpå får jag ett nytt sms på min prat-telefon: ”Visst skulle vi ses vid 14-tiden?”. Jag gav suckande upp förhoppningen om att hon skulle svara på min jobbtelefon och knappade mödosamt ner förklaringen igen till varför jag ville ställa in vårt möte – nu på prat-telefonen och betydligt mer korthugget, rakt på sak och utan hälsningsfraser. Det hela utvecklade sig till att hon blev sur och sårat messade tillbaka att jag borde ha berättat det här innan, då hon hade bokat hela dagen för vårt projekt. Jag försökte ringa för att om möjligt reparera skadan men möttes återigen av en telefonsvarare.

En annan fråga är: när slutade vi egentligen att helga vilodagen och bjuda över grannen på en fika helt opretentiöst?

Publicerat i Brodows blandning | Lämna en kommentar

Lite grann om självständighet och gemenskap och kanske en återupptagen blogg

Jag har börjat längta tillbaka till min blogg igen och gemenskapen med andra skrivande och läsande människor. Aldrig att jag hade kunnat föreställa mig att heltidsarbete och inrättande i en organisation på en arbetsplats så kunde absorbera mig! Men det gör det.

Samtidigt vet jag att det är bra för mig att vara en del av en arbetsplats och ingå i en organisation; att mitt självvalda utanförskap är en strategi för att behålla mitt oberoende och integritet. Att den strategin är god men lika gärna kan slå över i ensamhet och social fobi.

Nyhetsflödet passerar mest utan att jag engagerar mig i frågor. Nu är det Brexit, och jag tänker väl som så att om Storbritannien vill begära utträde ska de väl kunna göra det utan att det blir en stor sak av det hela. Det är något fel med ett samarbete som en part inte kan lämna utan att det ställer till en massa elände för andra. Bra med samarbete eller olika former av avtal, men jag gillar inte tvingande konstellationer där länderna succesivt förlorar sitt självbestämmande för att de en gång har sökt gemenskap och handelsutbyte med varandra.

Det vore bra om Storbritannien visade att det gick att lämna EU-samarbetet utan att jorden går under för det, som ett slags test på att gemenskapen är hållbar. Men jag är heller inte tillräckligt insatt för att argumentera för det hela, min inställning bygger mest på känsla och kanske en dos sunt förnuft.

*

I sommar kommer jag att läsa en massa kulturtidskrifter. Jag ingår nämligen i den jury som beslutar om vilken tidskrift som ska få årets kulturtidskriftspris. Priset utdelas på bokmässan i Göteborg som jag också hoppas kunna besöka i år. Förutom det hoppas jag på att få ro att läsa skönlitteratur. Jag längtar efter att absorberas av läsning istället för jobb, att helt gå upp i läsning av en bok eller i skrivandet av en text.

Jojo Moyes feel good-roman Etthundra mil som jag nyss avslutat kan jag rekommendera som skön sommarläsning. Finns som e-bok på Stadsbiblioteket. Haltande intrig och ett snabbt hopkommet slut, men vinner på levande karaktärer och skarpa iakttagelser. Jag har inte läst något av henne tidigare och kommer kanske heller inte att läsa Livet efter dig som tydligen är den hon är mest känd för. Men läser gärna fler samtidsskildringar av engelsk arbetarklass.

Det får räcka för den här gången, om bloggandet ska kunna återupptas får jag inte ha för höga ambitioner.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Brodows blandning | 3 kommentarer

Gott nytt 2016!

 

Tidningarna är i dessa dagar fulla av årskrönikor som summerar årets händelser. Det har i många avseenden varit ett förfärligt år och det är glest mellan ljusglimtarna, men jag är ändå optimistisk och tror på en bättre framtid. Det kommer att krävas stora och snabba insatser och vi får vara beredda till uppoffringar, men jag säger som Angela Merkel: Vi klarar det!

Vad är det vi inte skulle klara? En höjning av medeltemperaturen med mer än två grader blir tufft. Det kommer ställa världen inför större naturkatastrofer och kriser än tidigare skådat och leda till folkförflyttningar, där de vi har sett i år är en västanfläkt i jämförelse.

Flyktingkrisen i Sverige 2015 är som ni förstår inte det största orosmolnet på min himmel. De människor som tar sig hit är i regel starkt motiverade att börja ett nytt liv och bidra till det nya landet. De är inte sällan högutbildade eller har andra slags resurser som företagaranda och hantverkskunskaper. Om vi ser dessa människor som en tillgång kan de hjälpa till att bygga upp det här landet. Men om vi i vanlig ordning genom politisk valhänthet, brist på handlingskraft och skyddande av trygghetssystem som gynnar de som redan har, låser in dem i bubblor av utanförskap och passiv väntan – då är flyktingmottagningen förstås en samhällsbelastning och en tickande bomb.

Nu var det inte tänkt att denna nyårskrönika skulle handla om politik, men det är samtidigt så att 2015 har varit ett år i politikens tecken. Jag har försökt följa debatten och prenumererade ett tag på två morgontidningar, tre tidskrifter och ett veckomagasin. Det blev för mycket. Tillsammans med alla artiklar jag läste som folk delade i sociala medier har jag sammantaget ägnat alldeles för mycket tid åt att följa den politiska utvecklingen. Eftersom jag ändå inte kan göra så mycket åt den är det onödigt att jag lägger mina mentala och andliga resurser på det.

Ett knep för att ta kontroll över sin situation och låta den egna viljan styra riktningen i livet är att mäta. Mäta t ex hur mycket tid man lägger ned på det ena eller det andra. Rannsaka vad man tycker sig inte hinna med. Väga det ena mot det andra. Jag har redan börjat sociala medier-banta. Max 15 minuter per dag tänker jag hädanefter lägga på Facebook. Det inkluderar läsandet av artiklar som folk lägger ut. Redan nu, efter att ha kört denna diet ett par dagar, känner jag en betydande lättnad.

Slukhålet eller malströmmen 2015 var den politiska debatten som var onödigt polariserad, affekterad och energikrävande.

*

I januari kröntes jag med en lagerkrans i Uppsala universitetsaula till salutskott och med pompa och ståt. I denna film, 3 minuter in, tar jag emot lagerkransen och diplomet.

Jag var på bal på Uppsala slott och hade Sigfrid Leijonhufvud till bordsherre. Han är gift med Madeleine Leijohhufvud som satt mitt emot mig. Vi hade ett mycket trevligt samtal om journalistik, något som vi båda har ägnat oss mycket åt.

Under 2015, precis som jag hoppades på i min nyårskrönika 2014, gick jag från otrygga korta anställningar och dåligt betalda frilansjobb till en tillsvidareanställning på en arbetsplats jag trivs på. Sedan i februari i år jobbar jag på Stadsmuseet där jag främst sysslar med att planera och utföra kommunikationsinsatser för museets olika verksamheter.

Under 2016 kommer jag att arbeta med ett projekt i Östberga och ett i Gamla stan, samtidigt som jag kommer att vikariera på en tjänst som marknadsansvarig för Stockholmia – forskning och förlag. Jag anar att det blir ganska hektiskt under 2016, men jag är väldigt glad och tacksam att jag har jobb.

1088

Sommarens semesterveckor var första semestern på flera år utan avhandlingsskrivande. Jag reste upp till Lappland tillsammans med min son, en resa som jag skrev om här. Han har bott mycket utomlands de senaste åren och har nu gett sig ut på en ny resa; först till USA där han gjorde en musikalisk performance i Minnesota i september, följt av Nya Zeeland där han befinner sig nu och där han jobbar på en fårfarm. Han och hans flickvän planerar att åka vidare till Australien och Kina efter sommaren och beräknar att vara borta till  årsskiftet 2016/17.

Förra årets förhoppningar var att kunna skörda  egenodlade apelsiner redan i december 2015. Det var för optimistiskt. Det går inte att skörda det som inte ens är sått, men jag tror att vi under 2016 åtminstone har kontrakterat någon bonde som kan sköta jordbruket åt oss medan vi förvärvsarbetar. Istället för att bygga hus på  tomten är vi nu mer inne på att köpa ett hus eller en lägenhet i närheten. Det är en bra marknad för det och vi slipper trassel med att ansöka om bygglov.

1218

Inga apelsiner i år, men väl några tomater på balkongen!

I september fyllde jag 50 och det firade jag genom att ta med min man på en resa till Grekland. Vi bodde i närheten av Thessaloniki. Under 2016 har vi tänkt att resa mer och göra fler saker tillsammans, som att t ex gå på opera. Det är en konstform som i Italien inte betraktas som finkultur, en del av hovkulturen som den gör här i Sverige, utan är en del av det vardagliga livet.

En annan sak jag planerade för 2015 som malströmmen, slukhållet saboterade var söndagsmiddagar för vänner och bekanta. Så här skrev jag:

Avhandlingsarbetet har också inneburit försakelser som jag tänker reparera under 2015. 2015 blir året då vi inför söndagsmiddagar och bjuder hem vänner och bekanta och människor vi vill lära känna bättre. Vi struntar i att vi bor trångt och i utkanten av stan, att det tar lika lång tid för våra vänner i Stockholm att ta sig till oss i Södertälje som det tar för mig att ta mig till jobbet varje dag, och att vi inte har haft råd att köpa fina möbler och tavlor. Vi kan bjuda på vällagade italienska rätter och sällskap, det är gott nog. Jag vill också lära känna människor på platsen där jag bor. Södertälje är en spännande kosmopolitisk stad i stark förändring. Någon form av volontärarbete eller politiskt engagemang skulle intressera mig.

Det känns fortfarande som ett mål att sträva efter 2016! Jag har faktiskt redan anmält mig till Röda korsets projekt Kompis Sverige, men det är nu så stort intresse bland svenskar att bli kompis med en nyanländ att det är flera månaders väntetid.

Med det vill jag önska er alla ett Gott Nytt 2016!

010

Publicerat i Brodows blandning | 1 kommentar

Bilder från Lappland sommaren 2015

Sommarens semesterresa gick till norra Lappland. Jag och sonen, nu vuxen och utflugen ur boet, har varit ute och vandrat. Det är något vi tycker väldigt mycket om att göra tillsammans. Vi började i Nikkaluokta i norr och avslutade i Kvikkjokk i söder, en sträcka på cirka 15 mil.

Mamma, den trygga fasta punkten. Sonen, ständigt på resande fot utan fast adress. I ett par veckor fick jag vara nära honom innan han reser iväg igen, denna gång till andra sidan jordklotet på obestämd tid.

Vi lämnade Stockholm på kvällen den 14 juli och tog nattåget mot Narvik. Redan strax norr om Uppsala filmade jag några sekunder av det förbirusande landskapet och la upp på Instagram och Facebook med en kort notis om färdmål, sinnestämning och vad jag för tillfället gör. Aldrig förr har det varit så lätt att meddela sig med omvärlden som nu och ta del av andras tankar och upplevelser – kanske är det just därför som fjällvärlden lockar allt fler besökare. Man vill slippa ifrån tjattrandet, sociala media som distraktion och tidstjuv och arena för jagets uppvisning. Det har varit ovanligt många turister i Lappland i år.

947

Nikkaloukta fjällstation. Ragnar loggar ut.

Sjön Láddjujávri mellan Nikkaluokta och Kebnekaise.

Sjön Láddjujávri mellan Nikkaluokta och Kebnekaise.

Första natten slog vi upp tältet några kilometer från Kebnekaise fjällstation. Jag slocknade redan vid åtta-, niotiden på kvällen, trött av ansträngningen och att jag ännu inte var helt återställd från en kraftig förkylning jag hade haft veckan innan, men Ragnar stannade uppe och tecknade i midnattssolens sken.

955

Kebnekaises fjällmassiv, Kungsleden

Nästa dag gick vi mot Kebnekaise där vi provianterade. Mellan Nikkaluokta och Kebnekaise är det många vandrare som går den knappt två mil långa sträckan. En del tar båten över Láddjujávri vilket förkortar sträckan med sju kilometer, men vi gick hela vägen.

Mot Singi

Mot Singi

Dagen därpå gick vi vidare mot Singi. Det var soligt och utan mygg. Så här högt upp slipper man myggen, de finns bara i den tätare växtligheten i dalarna. Vi lagade grönsakssoppa på våra torkade medhavda grönsaker och festade på en grönmögelost till efterrätt. Min medhavda engelska fruktkaka som jag hade bakat, med riktigt mycket nötter och torkad frukt i, var bra som mellanmål. På kvällen kände vi av ben och rumpor för dagens vandring var tuff.

981 - Copy

984

Vissa partier av leden går genom fjällbjörkterräng. Där är den vanligaste blomman hönsbär. Från Singi till Kaitumjaure är det en lättvandrad sträcka. Stigen går längs en ravin med forsande vatten, björkskog, hjortonblom. Nu såg vi fler blommor: tätört, rosling, lappljung, kråkbär, fjällbräka och skogsstjärna. Vi tältade vid Kaitumjaure där vi också provianterade. Det blev en gulaschsoppa med ris och salta jordnötter.

989

996Vissa sträckor på leden kräver rodd. STF tillhandahåller roddbåtar som går i skytteltrafik mellan stränderna. Nedan några bilder som visar hur föränderligt landskapet är beroende på väderlek. När molnen drar in kan det bli väldigt dramatiskt. På bilden nedan ser vi ett rengärde.

10311015 - Copy1017 - CopyVi gjorde sällskap med en familj från Stockholm ett dygn och gick upp till klippan Skeife som är 700 meter hög med utsikt över Sarek och Rapadalen. Vi tältade ett stycke därifrån vid en liten sjö på hög höjd. Där var det ganska mycket mygg.10351088

Ragnar tecknar medan vi andra kör med digitalkamera.

Ragnar tecknar medan vi andra kör med digitalkamera.

10821079

1124

1120

Vi ror en sträcka till.

Skierfe från håll. Det är nästan löjligt vackert i solsken.

Skierfe från håll. Det är helt osannolika färger när solen kommer fram.

1126

 

 

Publicerat i Brodows blandning | 10 kommentarer

Prekariatet och Linjen, om ett arbetsliv i förändring

Sedan en tid tillbaka har jag intresserat mig för artiklar och litteratur kring arbetsmarknadens förändring i en globaliserad värld. DN:s uppmärksammade artikelserie De osynliga hör dit. Det handlar om de som lever i rädslan för att förlora sina tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd och accepterar vilka villkor som helst. Men det handlar också om kulturfrilansare, ofrivilliga f-skattare och forskare vid universitetet som drabbas av förändringen.

Begreppet prekariat hör absolut till denna diskussion. För att gå till källan läste jag Prekariatet. Den nya farliga klassen av Guy Standing. Den gavs ut på engelska 2011 och på svenska 2013. Standing är professor vid School of Oriental and African Studies vid Londons universitet. Han är också en av grundarna till nätverket BIEN (Basic Income Earth Nework). Standing är alltså en varm förespråkare av medborgarlön eller basinkomst och menar att en ”paradispolitik” är nödvändig för att tillfredsställa den nya farliga klassen.

I Prekariatet beskriver Standing detaljerat och ingående alla de tecken på prekarisering av arbetsmarknaden som har pågått de senaste decennnierna, tydligast efter finanskrisen 2008. Det här gör han väldigt bra, men det är när han målar upp bilden av en ny farlig klass och nödvändigheten av en paradispolitik som resonemanget blir luftigt. Prekariatet är nämligen inte så mycket en ny klass som ett symptom på att jobben har blivit färre genom rationaliseringar, ny teknik och ökad global konkurrens. Det här drabbar alla, oavsett om man är egen företagare, högutbildad akademiker eller migrantarbetare som flyttar runt från land till land i jakt på en inkomstkälla.

Jag håller med Standing i beskrivningen av vad som sker just nu på arbetsmarknaden, och jag tror, liksom han, att människan i grunden är en kreativ varelse som vill förbättra sitt liv och har kraft, mod och frihet att göra det. Men det är en drivkraft som kommer av längtan efter mening och behov av självförverkligande, inte av statusfrustration och missnöje över att andra har det bättre. Jag har alltså ingen lust att blidka en ”farlig klass” med någon paradispolitik.

En annan bok som tar upp prekariatet och som jag nyss har läst är Elise Karlssons Linjen. Här har vi en ambitiös kvinna i mediebranschen. Hon jobbar som redaktör och beställare på en agentur för föreläsare som skriver självhjälpsböcker. Det är lite av en kuslig science fiction med en huvudperson som tycks lobotomerad på mänskliga känslor och behov. Samtidigt är det en beskrivning av en utveckling som faktiskt har skett de senaste åren i mediebranschen. Många har fått gå, redaktioner har halverats och hotet om att mista en åtråvärd fast tjänst för att bli en sådan där sorglig frilansare eller inhyrd är ett reellt hot.

I Linjen ges ingen ljusning. Det är en mörk skildring av en kvinna som är så lamslagen av skräck inför hotet att mista arbetet som ger henne identitet att hon är beredd att gå över lik för att hålla sig kvar. Hon har inte ens styrka och frihet nog att tycka att arbetet är meningslöst. Längtan bort hade i så fall kunnat vara vägen till förändring och självförverkligande.

Publicerat i Brodows blandning | Lämna en kommentar

På arbetarrörelsens dag

För ett par år sedan flydde jag akademiker- och frilansprekariatet och gick in i salariatet – för att använda Guy Standings begrepp för de nya samhällsklasser som har utvecklats i spåren av den globala ekonomins förändring av arbetsmarknaden. Min framtid på en osäker frilansmarknad i kulturbranschen alternativt en karriär i den starkt konkurrensutsatta och internationaliserade akademiska världen såg nämligen mörk ut.

Om jag hade varit 15-20 år yngre och nydisputerad hade jag kanske fortsatt den akademiska banan och gjort så som många av mina kollegor före mig har gjort: fortsatt att meritera mig för skuggan av en chans att få ett av de lektorat som forskare försörjer sig på när de inte har forskningsmedel (beviljandegraden för humanister och samhällsvetare för ansökningar till Vetenskapsrådet var 2014 8,5%). Jag kunde ha sökt ett vikariat som kursadministratör, om  så bara 50%, och därutöver handlett uppsatsstudenter mot timersättning, med förhoppning om att få in en fot vid institutionen. Självklart hade jag fortsatt meritera mig och skrivit artiklar utan arvode i forskningstidskrifter som en handfull kollegor läser.

Och så hade det rullat på och vid pass 50 och nybliven docent hade jag förhoppningsvis fått en tillsvidareanställning med en lön som motsvarar en administratör i offentlig förvaltning. Hela tiden med hoppet och fliten som insats.

Men nu fyller jag snart  50 och den där meriteringsgången känns inte speciellt lockande.

En mycket bra artikel i ämnet frilansprekariatet är Jens Liljestrands 10 000 F-skatt som publicerades i Neo #1 2013 men som också finns tillgänglig på webben. Läs den! Liljestrands karriär är dock mer lyckosam än de flesta andras. Sorgligare öden finns det därute.

Så vad är det för liv jag har valt istället? En ur kulturfrilansperspektiv god inkomst. En arbetsvecka som är 39,5 timmar, varken mer eller mindre. Fem veckors betald semester. Sjuklön om jag blir sjuk – inte behöva skriva artiklar eller förbereda föreläsningar på febernedsättande tabletter och jobba i kapp när man väl kravlat sig upp ur sängen. En framtida pension utöver garantipension (7046 kr per månad). Och inte minst, kollegial samvaro med arbetskamrater där relationen inte präglas av att det i grunden finns ett konkurrensförhållande.

Att jag har fått denna trygghet relativt sent i yrkeslivet känner jag stor tacksamhet för. Att jag också har glädjen av att få lära mig något nytt varje dag och att mina konsthistoriska kunskaper kommer till användning är en bonus.

Om det är någon som tror att det bara är arbetarrörelsens och fackets förtjänst att jag har dessa privilegier, vill jag tillägga att varje företagsledning och organisation idag fattar att de vinster som medarbetarna genererar åt företaget är helt avhängigt av att personalen mår bra och uppskattar sitt arbete.

 

Publicerat i Brodows blandning | Lämna en kommentar

Kommentarer på Spelrum. Om avståndet mellan konstnärer och publik

Torbjörn Elensky presenterade i veckan essän Spelrum. Om avståndet mellan konstnärer och publik. Jag var på seminariet som ägde rum på Timbro (seminariet sänds i sin helhet från webben, därifrån går även skriften att laddas ned). Förutom Elensky själv deltog Anna-Karin Selberg, doktorand i filosofi, författare och redaktör på Modernista; Pratik Vithlani, grundare och vd för AB TYP Kulturkapital och Katarina Aronsson, dramaturg vid Kungliga Operan.

Den fyndiga titeln Spelrum syftar dels på de möjligheter kulturutövare har att framföra nyskrivna verk inför publik, det vill säga de materiella villkoren för avancerad kultur, dels på förhållandet mellan konstnär och publik. Om det finns något sådant.

Publiken för den smalare, nyskrivna musiken, litteraturen och dramatiken är nämligen så försvinnande liten, att om man tar förlagen som exempel, räknar de idag med  tvåsiffriga försäljningssiffror för vissa titlar! För inte så länge sedan var det tresiffriga tal. Hur blev det så här?

Beror det på publiken, samhällsutvecklingen eller ligger felet hos konstnärerna som inte förmår göra sig attraktiva och angelägna för en bredare publik? Det var frågor som diskuterades under seminariet och som gavs olika svar. (Med konstnärer menas här konstnärliga utövare generellt, inte specifikt bildkonstnärer, min anmärkning.)

Med en blinkning till Horace Engdahl (?) skriver Elensky ”avancerad vuxenkultur” om det slags  kulturyttringar han värnar om. Andra begrepp som förekommer i essän är smal, seriös och experimentell. Det senare ger tydliga hänvisningar till en modernistisk avantgardeestetik, medan ”avancerad vuxenkultur” är mer oklart vad den rymmer.

All avancerad kultur kräver ett visst mått av bildning hos publiken för att kunna uppskattas och diskuteras, medan den nyskapande och originella konsten fordrar – för att ens existera – erkännande av en krets av pålästa, bildade och intresserade mottagare som erkänner den som ny och originell i förhållande till en redan etablerad kultur.

I ett samhälle där den avancerade kulturen har förlorat sin sociala status inom så gott som alla samhällsskikt, krymper förstås den potentiella publiken utanför kretsarna. Har vi kommit så långt att den egentliga publiken för ”seriös”, ”smal” eller ”avancerad vuxenkultur” i form av nyskriven musik, litteratur och dramatik numera utgörs av kollegerna i stipendiekommittéer och nätverk av aktörer? Då finns en risk att stödet till nyskapad kultur snart försvinner.

Men att nostalgiskt längta tillbaka till en bildad borgerlighet som bildade sig för att klättra på den sociala stegen är samtidigt att definiera kulturens värde som något att dekorera sig med, en statuspryl likvärdig med Thailandsresor, nyrenoverade kök och badrum – som såväl arbetarklassen som medelklassen idag hellre väljer att ägna sig åt. Kulturen har förhoppningsvis en viktigare funktion att fylla än så. Det var i en kritik mot att kultur användes som mätare av status som tankar om en demokratisk och jämlik kultur föddes. Och om inte publiken självmant kommer till föreställningarna bör man kanske ställa sig frågan vad det beror på.

Jag tror inte på att människor inte längre behöver känna igen sig i djupt mänskliga upplevelser och situationer som är gestaltade konstnärligt. Men dessa uttryck finner vi idag någon annanstans än i den konst som räknas i kretsarna. Helena Rivière, författare och politiker (m), framförde en synpunkt som tyvärr ingen hann fördjupa sig i. Hon talade om att människor söker sanning  och att det som lockar en bredare publik är ett slags sociala reportageböcker där människor delger sina berättelser. Själv var hon också mer intresserad av det som är sant än författare som hittar på.

Jag tror att hon fångade kärnan i diskussionen där. Den modernistiska idén om ett avantgarde har spelat ut sin roll när det gäller att skapa social status, och formexperimenten har väl redan nått vägs ände, men exklusiviteten består i de allt snävare sammanhang som konsten verkar i och genom.

Forskningsmetaforen används ofta för att legitimera offentlig finansiering av smal konst som ingen utom de närmaste begriper sig på –  men om inte konstnärerna förmår nå och attrahera en publik utöver de närmast sörjande är en uttjänt avantgardeestetik inte mycket till stöd för argument.

Publicerat i Brodows blandning | 2 kommentarer

Livstecken

Fabritius-vink

Jag har haft en skrivpaus på några månader som mest beror på att jag inte har haft något särskilt att säga. Inte för att jag inte tycker något i olika frågor utan för att det samtalsklimat som har uppstått på senare tid har blivit så ängsligt (alla vet att debatter så lätt eskalerar i pajkastning, nidbilder, projiceringar och beskrivningar av motparten som ondskefull och antidemokratisk). Där har jag ingen lust att tassa omkring som på ett minfält och min tid räcker inte till att ”ta debatten”. Därför har jag bestämt mig för att ägna mig det sköna.

Jag har varit i Holland i några dagar. Anledningen till resan var ett uppdrag jag fick, att skriva en katalogtext till en utställning på Hälsinglands museum med den holländska konstnären Lita Cabellut. Jag träffade henne i Haag där hon bor och verkar och fick se de målningar som kommer att visas i utställningen.

Bara att komma in i hennes hus var en upplevelse i sig. I en gammal fabrikslokal har hon inrett ett hem och en ateljé fyllt av antikviteter och konst. Det är skulpturer och föremål från olika länder och kulturer i en enda salig blandning. Det ser blygsamt ut från gatan, ingen kan ana att där bakom döljer sig en oas, men strax innanför grindarna öppnar sig en prunkande trädgård med träd och buskar i krukor på stensatt golv, övertäckt av en pergola, och ett elegant stadshus med privat bostad, ateljé och kontorsrum. Hon har flera assistenter som hon kan sysselsätta genom omsättningen av sin konst – en nutida holländsk mästare, med andra ord. Är hon för kommersiell och därmed mindre seriös än de politiskt engagerade samtidskonstnärerna på den globala konstmarknaden? Jag uppfattar mycket av det där med det antikommersiella i konstlivet som hyckleri och strunt.

Det är konstigt att jag som konstvetare ännu inte har varit i Holland. Men nu har jag reparerat något av skadan med Mauritshuis som har en av de förnämsta samlingarna av holländskt måleri från 1500- och 1600-talet, de sekel som brukar kallas holländsk guldålder, samt ett besök på Rijksmuseum i Amsterdam.

Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera så jag kunde inte dokumentera.  Men jag köpte en gedigen katalog över holländsk guldålder som täcker samtliga förnäma samlingar i Holland.  Det får bli en resa dit snart igen.

Jag kan också meddela att jag har fått jobb! Numera arbetar jag på Stadsmuseet som kommunikatör. Jag får gå på stadsvandringar varje dag om jag vill och lära mig massor om Stockholm. Det är ett jättebra jobb och jag trivs bra. Vi får väl se hur länge jag blir kvar där på kommunikationsavdelningen, det är också ett vikariat, men nu börjar jag få mer än en fot inne på kulturförvaltningen så jag kan nog räkna med att bli kvar.

I dag ska jag hostig och förkyld ägna mig åt Emil Nolde. Recension kommer inom kort!

Publicerat i Brodows blandning | 5 kommentarer

Gott nytt 2015!

IMG_6479

Det har blivit en tradition att skriva en nyårskrönika här på bloggen och några ord om vad jag förväntar mig inför nästa år. Redan 2011 drömde jag om att jag året därpå skulle disputera. Så blev det emellertid inte, det dröjde ända till oktober 2014 innan jag kunde lägga fram avhandlingen Konstnärliga projekt & experiment. Beviljade projektbidrag ur Sveriges bildkonstnärsfond 1976-2007, utgiven på Ultima Esperanza Books.

Året som har gått har på det personliga planet präglats av denna händelse. Nu är det klart, nu är det över. Vad händer nu? Det är den fråga jag tror de flesta avhandlingsförfattare ställer sig, utan att ha något svar. Men jag behövde inte mer än gå in på biblioteket och titta på hyllan med nyinköpta böcker förrän jag grabbade boken Efter festen. Om konsten att utvecklas från doktor till docent eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron (Studentlitteratur, 2014).

En sådan bok kan behövas, även om jag inte tänker bli docent. Vad var det som gjorde att det tog så lång tid att förverkliga det uppsatta målet? Varför föregår drömmarna alltid verkligheten med minst ett par år? Förmodligen därför att det är så lätt att föreställa sig att vara klar och ha boken i sin hand, men i det uppsatta målet tas inte alla fotnoter och kontroller av källor med i beräkningen, inte heller det tunga arbetet att sammanfatta och dra slutsatser. För att inte tala om nödvändigt förvärvsarbete som också gärna tänks bort.

Att ha nått ett mål är att ställas inför en ny situation. Mitt liv har alltid styrts av längtan och  jag har inte haft några svårigheter att kasta mig in i det okända. Men mitt i livet, närmare de 50, utan trygg anställning och fasta inkomster blir valen mer rationella än känslostyrda. Det blir mer en fråga om vilka vägar som är möjliga att gå och hur man bäst förvaltar sitt pund.

Ändå kan jag inte komma ifrån att det är marken på Sardinien som hägrar – mer än akademiska eller yrkesmässiga framgångar. Vi har varit på Sardinien vid ett par tillfällen, i april och i september. Närmast på tur är att röja i skogen, bygga upp vägen så att den blir farbar, gräva efter vatten och rensa ett stycke mark där vi ska plantera träd. Det är jordbruksmark och en förutsättning för att få bygglov är att tillräckligt stor del av marken är uppodlad. Min högst realistiska förhoppning – med god hjälp av min son, annars kommer det aldrig gå – är att vi kan fira jul på Sardinien nästa år och skörda några apelsiner från den nyplanterade lunden. Om jag inte startar en blogg enbart för detta projekt kommer jag att dokumentera det här.

En förutsättning för att förverkliga mina drömmar är en bättre ekonomi än den vi har idag. Jag hoppas att 2015 blir året då jag går från tidsbegränsade vikariat och halvtidstjänst vid förvaltningen till en tillsvidareanställning på en lämplig arbetsplats. Jag hoppas kunna använda mina forskningsrön i kulturpolitiskt strategiskt eller analytiskt arbete och göra nytta. Jag har mycket att ge och jag vet att jag besitter kunskaper som kulturlivet behöver. Nu tar det aktiva arbetet vid att skriva artiklar, debattera och kanske ge ut en populärversion av avhandlingens resultat i ett smidigt format. Det är där handboken Efter festen kommer väl till pass.

Avhandlingsarbetet har också inneburit försakelser som jag tänker reparera under 2015. 2015 blir året då vi inför söndagsmiddagar och bjuder hem vänner och bekanta och människor vi vill lära känna bättre. Vi struntar i att vi bor trångt och i utkanten av stan, att det tar lika lång tid för våra vänner i Stockholm att ta sig till oss i Södertälje som det tar för mig att ta mig till jobbet varje dag, och att vi inte har haft råd att köpa fina möbler och tavlor. Vi kan bjuda på vällagade italienska rätter och sällskap, det är gott nog. Jag vill också lära känna människor på platsen där jag bor. Södertälje är en spännande kosmopolitisk stad i stark förändring. Någon form av volontärarbete eller politiskt engagemang skulle intressera mig.

Efter denna helt, jag vet, egocentriska nyårskrönika (på bloggar får man vara det) önskar jag alla mina läsare Ett Gott Nytt År!

 

Publicerat i Brodows blandning | 4 kommentarer