Livstecken

Fabritius-vink

Jag har haft en skrivpaus på några månader som mest beror på att jag inte har haft något särskilt att säga. Inte för att jag inte tycker något i olika frågor utan för att det samtalsklimat som har uppstått på senare tid har blivit så ängsligt (alla vet att debatter så lätt eskalerar i pajkastning, nidbilder, projiceringar och beskrivningar av motparten som ondskefull och antidemokratisk). Där har jag ingen lust att tassa omkring som på ett minfält och min tid räcker inte till att ”ta debatten”. Därför har jag bestämt mig för att ägna mig det sköna.

Jag har varit i Holland i några dagar. Anledningen till resan var ett uppdrag jag fick, att skriva en katalogtext till en utställning på Hälsinglands museum med den holländska konstnären Lita Cabellut. Jag träffade henne i Haag där hon bor och verkar och fick se de målningar som kommer att visas i utställningen.

Bara att komma in i hennes hus var en upplevelse i sig. I en gammal fabrikslokal har hon inrett ett hem och en ateljé fyllt av antikviteter och konst. Det är skulpturer och föremål från olika länder och kulturer i en enda salig blandning. Det ser blygsamt ut från gatan, ingen kan ana att där bakom döljer sig en oas, men strax innanför grindarna öppnar sig en prunkande trädgård med träd och buskar i krukor på stensatt golv, övertäckt av en pergola, och ett elegant stadshus med privat bostad, ateljé och kontorsrum. Hon har flera assistenter som hon kan sysselsätta genom omsättningen av sin konst – en nutida holländsk mästare, med andra ord. Är hon för kommersiell och därmed mindre seriös än de politiskt engagerade samtidskonstnärerna på den globala konstmarknaden? Jag uppfattar mycket av det där med det antikommersiella i konstlivet som hyckleri och strunt.

Det är konstigt att jag som konstvetare ännu inte har varit i Holland. Men nu har jag reparerat något av skadan med Mauritshuis som har en av de förnämsta samlingarna av holländskt måleri från 1500- och 1600-talet, de sekel som brukar kallas holländsk guldålder, samt ett besök på Rijksmuseum i Amsterdam.

Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera så jag kunde inte dokumentera.  Men jag köpte en gedigen katalog över holländsk guldålder som täcker samtliga förnäma samlingar i Holland.  Det får bli en resa dit snart igen.

Jag kan också meddela att jag har fått jobb! Numera arbetar jag på Stadsmuseet som kommunikatör. Jag får gå på stadsvandringar varje dag om jag vill och lära mig massor om Stockholm. Det är ett jättebra jobb och jag trivs bra. Vi får väl se hur länge jag blir kvar där på kommunikationsavdelningen, det är också ett vikariat, men nu börjar jag få mer än en fot inne på kulturförvaltningen så jag kan nog räkna med att bli kvar.

I dag ska jag hostig och förkyld ägna mig åt Emil Nolde. Recension kommer inom kort!

Publicerat i Brodows blandning | 5 kommentarer

Gott nytt 2015!

IMG_6479

Det har blivit en tradition att skriva en nyårskrönika här på bloggen och några ord om vad jag förväntar mig inför nästa år. Redan 2011 drömde jag om att jag året därpå skulle disputera. Så blev det emellertid inte, det dröjde ända till oktober 2014 innan jag kunde lägga fram avhandlingen Konstnärliga projekt & experiment. Beviljade projektbidrag ur Sveriges bildkonstnärsfond 1976-2007, utgiven på Ultima Esperanza Books.

Året som har gått har på det personliga planet präglats av denna händelse. Nu är det klart, nu är det över. Vad händer nu? Det är den fråga jag tror de flesta avhandlingsförfattare ställer sig, utan att ha något svar. Men jag behövde inte mer än gå in på biblioteket och titta på hyllan med nyinköpta böcker förrän jag grabbade boken Efter festen. Om konsten att utvecklas från doktor till docent eller en överlevnadsguide för den postdoktorala tillvaron (Studentlitteratur, 2014).

En sådan bok kan behövas, även om jag inte tänker bli docent. Vad var det som gjorde att det tog så lång tid att förverkliga det uppsatta målet? Varför föregår drömmarna alltid verkligheten med minst ett par år? Förmodligen därför att det är så lätt att föreställa sig att vara klar och ha boken i sin hand, men i det uppsatta målet tas inte alla fotnoter och kontroller av källor med i beräkningen, inte heller det tunga arbetet att sammanfatta och dra slutsatser. För att inte tala om nödvändigt förvärvsarbete som också gärna tänks bort.

Att ha nått ett mål är att ställas inför en ny situation. Mitt liv har alltid styrts av längtan och  jag har inte haft några svårigheter att kasta mig in i det okända. Men mitt i livet, närmare de 50, utan trygg anställning och fasta inkomster blir valen mer rationella än känslostyrda. Det blir mer en fråga om vilka vägar som är möjliga att gå och hur man bäst förvaltar sitt pund.

Ändå kan jag inte komma ifrån att det är marken på Sardinien som hägrar – mer än akademiska eller yrkesmässiga framgångar. Vi har varit på Sardinien vid ett par tillfällen, i april och i september. Närmast på tur är att röja i skogen, bygga upp vägen så att den blir farbar, gräva efter vatten och rensa ett stycke mark där vi ska plantera träd. Det är jordbruksmark och en förutsättning för att få bygglov är att tillräckligt stor del av marken är uppodlad. Min högst realistiska förhoppning – med god hjälp av min son, annars kommer det aldrig gå – är att vi kan fira jul på Sardinien nästa år och skörda några apelsiner från den nyplanterade lunden. Om jag inte startar en blogg enbart för detta projekt kommer jag att dokumentera det här.

En förutsättning för att förverkliga mina drömmar är en bättre ekonomi än den vi har idag. Jag hoppas att 2015 blir året då jag går från tidsbegränsade vikariat och halvtidstjänst vid förvaltningen till en tillsvidareanställning på en lämplig arbetsplats. Jag hoppas kunna använda mina forskningsrön i kulturpolitiskt strategiskt eller analytiskt arbete och göra nytta. Jag har mycket att ge och jag vet att jag besitter kunskaper som kulturlivet behöver. Nu tar det aktiva arbetet vid att skriva artiklar, debattera och kanske ge ut en populärversion av avhandlingens resultat i ett smidigt format. Det är där handboken Efter festen kommer väl till pass.

Avhandlingsarbetet har också inneburit försakelser som jag tänker reparera under 2015. 2015 blir året då vi inför söndagsmiddagar och bjuder hem vänner och bekanta och människor vi vill lära känna bättre. Vi struntar i att vi bor trångt och i utkanten av stan, att det tar lika lång tid för våra vänner i Stockholm att ta sig till oss i Södertälje som det tar för mig att ta mig till jobbet varje dag, och att vi inte har haft råd att köpa fina möbler och tavlor. Vi kan bjuda på vällagade italienska rätter och sällskap, det är gott nog. Jag vill också lära känna människor på platsen där jag bor. Södertälje är en spännande kosmopolitisk stad i stark förändring. Någon form av volontärarbete eller politiskt engagemang skulle intressera mig.

Efter denna helt, jag vet, egocentriska nyårskrönika (på bloggar får man vara det) önskar jag alla mina läsare Ett Gott Nytt År!

 

Publicerat i Brodows blandning | 3 kommentarer

Tankar i 1:a advent

055

1:a advent. Få tecken förutom juldekorationerna i stan och de kommersiella budskapen skvallrar om att det börjar närma sig jul. Jag brukar inte julpynta hemma. Det får räcka med städning och en röd jullöpare på bänken i köket, kanske någon hyacint eller en cyklamen i fönstret. Sedan får det vara nog.

Häromdagen köpte jag en röd cyklamen och gav till min man. Jag måste säga till honom att han inte ska vattna ihjäl den. De är känsliga de små rackarna och tål inte att få vatten på knölarna, och så de ska ha iskallt vatten från fatet.

Cyklamen påminner mig om Italien eftersom det är en vanlig växt som växer vilt. Vi har till och med små cyklamen på vår mark på Sardinien, men de är vita och mindre i storleken än de vi ser i handeln. Det jag inte förstår är att de vilda tycks tåla vad som helst. Våra cyklamen växer i skuggan i tät vegetation i ett litet skogsparti. Men när de förädlas och blir krukväxt tål de inte ens att få vatten på knölarna.

Jag hörde nyss på radion att man får i sig mer miljögifter om man äter populära dieter som medelhavskost och LCHF. En doktorand som gjort studier i ämnet säger att vi hellre bör hålla oss till Livsmedelsverkets rekommendationer. Vad Livsmedelsverket rekommenderar framgick dock inte av nyhetsinslaget.

Här hemma äter vi i alla fall medelhavskost. Pasquale gör Spaghetti alla puttanesca som består av tomat, olja, oliver, sardeller och kapris. Om man gör såsen på ekologiskt odlade tomater kan jag inte tänka mig att det skulle vara så mycket pesticider i maten.

010

Det har blivit något av en hysteri kring kostråden och ekomatens vara eller ickevara. För mig är det inte gifterna jag får i mig som är viktigast, det finns så många andra giftkällor man kan undvika i så fall. Det viktigaste är filosofin kring hur maten kommer till och hamnar på bordet och hur människor i de olika leden i produktionen behandlas.  Det gläder mig att vår enorma köttkonsumtion i alla fall har börjat ifrågasättas. Om vi slutade äta så mycket kött skulle jordens åkerareal räcka till för att föda oss alla.

Nu har jag äntligen börjat rycka upp mig från mitt prokastrinerande beteende efter disputationen. Visserligen längtar jag fortfarande mest efter att läsa skönlitteratur, men verkligheten börjar knacka på och i januari har jag inget jobb längre. Det är bara att kavla upp ärmarna och forcera allt motstånd som finns hos människor man ännu inte har mött. Kommer man så långt som till intervju är hälften vunnet. Ju fler ansökningar man skickar in, desto större chans.

God helg!

Publicerat i Brodows blandning | Märkt | 2 kommentarer

Come back som kritiker

Jag har gjort come back som kritiker – och det med besked. Den recension som publicerades i SvD i torsdags av en utställning på Nau Gallery med Marion Fink, har blivit livligt debatterad på Facebook på grund av artikelns sista mening.

Tydligen satte den fingret på något som är aktuellt och behöver diskuteras. Det var inte min avsikt att provocera med denna avslutande mening, utan snarare beskriva vad jag tror kommer att hända. Konstnären har kapacitet, av utställningen att döma, och det är klart att hon kan gå långt om hon får möjligheter. Möjligheter skapar hon inte själv utan det krävs att hon blir framlyft.

Diskussionen på Facebook handlade om marknadens inflytande över konstlivet och konstens förvandling till vara och varumärke. Inget nytt, men nog så aktuellt. Kritiken mot mig som kritiker handlade om att managementprosan sägs infiltrera och förgifta språket och att min recension var ett exempel på det. Där känner inte att jag har anledning att ta åt mig för en enda menings skull. Recensionen ligger nu ute på nätet och kan läsas här.

Mitt egentliga ärende i den här artikeln – förutom recensionen av själva utställningen – var att diskutera konst som handling och presens. Det är ett ämne som jag har uppehållit mig vid många gånger på denna blogg.

Jag vill ju i någon mån upphäva skillnaden mellan en socialt engagerad konst och en konst för konstens skull – denna motsättning fanns ju redan på 1800-talet, så det är heller inget nytt –  och kritisera den radikala positionens förkastande av estetiken och dess konstnärliga produkter som verkningslösa för en förändring av samhället. Jag menar att det är en motsättning som har konstruerats för att man har haft behov av något att ta avstånd ifrån.

Konsten blir lättare än andra konstarter en handelsvara och ett investeringsobjekt. Det har gjort att konstnärer har försökt dematerialisera objektet och presentera konsten som ide och handling. Men det gör knappast till eller från då konstnären istället har kommit att utgöra sitt eget varumärke på en global marknad.

Men det är ju inte alla konstnärer som cirkulerar där på den globala marknaden. De allra flesta knotar på utan någon som helst uppmärksamhet. Liksom de allra flesta som köper konst, tror eller hoppas jag åtminstone, gör det för att de uppskattar den. Det är lätt att dra allting över en kam och glömma att marknaden, det är lika mycket du och jag.

Eftersom jag enligt en av kommentatorerna i kommentarsfältet – förmodligen eftersom jag då och då skriver i Axess – är en ”utpräglad högerskribent” förstår ni vilken roll jag får om jag sticker ut hakan. Och var låsningen i debatten ligger. Att det här skulle vara en enkel höger-vänsterfråga är förstås helt fel.

 

 

 

Publicerat i Kulturdebatt | Lämna en kommentar

På mina promenader till Rinkeby

c-forvaltning-0-jpg

Entén mot bilparkeringen i Rinkeby

Kulturförvaltningen har flyttat till Rinkeby och jag har därför lite längre resväg till jobbet. Det gör inget. Jag använder timmen på tåget till att läsa skönlitteratur. I Spånga går jag av pendeltåget och går de sista två kilometrarna. Det gör att jag får lite daglig motion.

Jag gillar verkligen rutiner. Jag tror att alla skapande människor egentligen älskar rutiner, fast man tros vilja något annat och kanske också själv hävdar det. Om man inte har en inrutad vardag och rutiner i sitt jobb skapar man dem för att kunna koncentrera sig på sina egna tankar.

Jag har fortsatt med Echenoz och börjar kunna honom rätt väl nu. Det är ofta människor på flykt, tajmade tillfälligheter, människor som möts som av en händelse och lite skruvade berättelser med oväntade slut. Han är suverän på att beskriva människor, situationer och miljöer. Alltid med humor.

Min tanke med att blogga är  egentligen inte att prestera ett bra inlägg i en fråga som andra ska få ut något av. Det är döden för det slags fria associativa skrivande som ett bloggande är. Det betyder inte att blogginlägg inte kan ha en intention och en riktning, det är mer en följd av det associativa skrivsättet än något på förhand uttänkt.

Det är en utmaning att frigöra sig från de roller och begränsningar till vissa genrer som annars fjättrar en. Akademiker borde överlag blogga. Den vanligaste uppfattningen om akademiker man möter är att de inte kan skriva. Tyvärr är det inte bara en fördom  utan alltför ofta sant. Jag bloggar bland annat för att inte förlora förmågan att skriva.

Tidigare i kväll tittade jag på tv-dokumentären Bränn en bil – få ett jobb. Programmet handlade mest om Tensta och de problem man har haft med en fritidsgård som blev värmestuga för unga kriminella män. Gängen tog över verksamheten och samhället backade. Genom olika hjälpinsatser som har haft goda intentioner men som har slagit fel har unga kriminella ”belönats” för sina brott genom att få en chans till jobb. Kommunen har skapat incitament för brottslighet. Så kan den tes som dokumentärfilmaren Bosse Lindquist driver sammanfattas.

Så, frågan kvarstår, vad ska man göra för dessa ungdomar som är på väg in i eller redan befinner sig i kriminalitet? Vuxna med auktoritet nog att kunna tillrättavisa dem låter som de som borde ha fått jobben istället. Fler ”farsor på stan” som är riktiga förebilder för ungdomarna, inte de av kommunen tillsatta. Och sedan förstås, chans till utbildning och riktiga jobb. Problemet är att Stockholm är så enormt segregerat.

På mina promenader till och från kontoret i Rinkeby märker jag inget av ovanstående. Där möter jag kvinnor som är ute och går och har barnen med sig, ofta två och två eller i grupp. Jag möter ensamma farbröder som möjligtvis tittar upp och noterar min existens. Men inga gäng eller bilbränder.

Problemen finns förstås, men jag ser dem inte. Jag ser en massa andra saker som inte skildras i teve: En stadsdel som just nu genomgår en förvandling och får en ny affärsgata. Det är byggjobbare och hål i gatan överallt. Människor rör sig i området och det känns tryggt att vistas där. Jag morsar på kollegor på Rinkebystråket – snart kommer det att finnas fler restauranger och butiker i området och vi får fler lunchställen att gå till än kebabstället på hörnan. Jag tycker att det är spännande att få vara med om den här utvecklingen.

Publicerat i Brodows blandning | Märkt , | Lämna en kommentar

Konsten i de politiska analysernas tid

Jag fortsätter att läsa skönlitteratur i brist på engagemang för artikelskrivande och jobbsökande. Det är till och med så att om jag har några plikter under helgen, något jag borde förbereda mig för inför veckan, som till exempel den föreläsning jag skall hålla för Konstnärsklubben på tisdag, skruvar jag besvärat på mig och hittar på en massa andra saker att göra istället. Som att laga mat i timmar. Gå och träna. Söka en kurs i italienska på halvfart vid Stockholms universitet. Ambitioner saknas inte! Men jag skjuter upp det jag borde göra och gör det som faller mig in i stället.

Böcker jag har läst på sistone är Osynlig av Paul Auster Stoner av John Williams och början på Siri Hustvedts roman Vad jag älskade – men den lämnade jag snart tillbaka på biblioteket. Nu fortsätter jag med Jean Echenoz Jag går, och några andra kortromaner av samme författare.

Vad ger litteraturen mig som inte konsten ger mig längre? Varför väljer jag bort konsten? Det är nog exakt samma sak som får mig att välja bort Siri Hustvedt till förmån för de andra tre författarna: Hustvedt utforskar och behandlar ett ämne på ett svalt och intellektuellt sätt, medan de andra lägger vikt vid miljöskildring och persongestaltning och lyckas på så sätt hålla mig kvar.

Det är som om observationen, iakttagelsen och läsarens/betraktarens igenkänning i motivet inte är tillräcklig längre. Det behjärtansvärda överskuggande ämnet eller konstruktionen av berättelsen tar överhanden. Vi lever i de politiska analysernas tid och där väljer konsten som en av sina handlingsstrategier aktivism. Konsten skall visa att den kan åstadkomma något i världen, åtminstone visa upp en motbild och försvara sin roll som oppositionell gentemot rådande ordning. Samtidigt är det svårt att tro på den. Det är svårt att tro att konsten skall lyckas i sitt uppsåt att beröra och förändra världen på djupet, eftersom den inte förmår beröra eller förändra något på djupet hos betraktaren.

Jag hoppas på en ny opponentrörelse efter detta akademiska salongsmåleri! Och då menar jag inte den form av provokationer och finger riktat mot den politiska korrektheten som Dan Park ägnar sig åt. Det intresserar mig inte alls. Den juridiska tvistefrågan, att det finns lagar som inskränker yttrandefriheten är visserligen viktig att bevaka, men finns det något konstnärligt intressant innehåll i denna gatukonstnärs verk som vi förväntas försvara? Om det inte finns något konstnärligt intressant innehåll, varför ska då konstkritiker ställa sig på led och hävda konstnärens rätt att uttrycka vad han vill?  Nej, det är verkligen ingenting som har lockat mig. Det är som att försvara principen, för principens skull.

 

Publicerat i Brodows blandning | Märkt , | 2 kommentarer

Off the grid i Arizona

Fick i natt ett sms av min son som är på andra sidan Atlanten:

Hej, jag ska till Arizona på måndag. Det finns inte internet dit  jag ska, skickar en länk med adressen. Jag ska vara där i två månader. Jag ska lära mig bygga stenhus, odla medicinörter och använda dem för överlevnad och annat….

Off griders är en växande rörelse i USA och har faktiskt blivit föremål för svensk forskning. Mike Bode och Staffan Schmidt skrev den första konstnärliga avhandlingen, Off the grid, om detta fenomen.

Det är klart att jag blir lite orolig, varnar honom för skallerorm och skorpion, men när jag läser på skolans hemsida kan jag konstatera att de är utrustade med ett ordentligt husapotek. Känns tryggt. Han skall rent av utbilda sig i att ta vara på örters läkande krafter och överleva i öknen med de medel som står till buds. Ja, ni förstår säkert att jag inte är helt förvissad om det ofarliga i denna expedition, men som mamma får man ibland intala sig att det kommer att gå bra.

Han är där som ett led i en egen bildningsresa som började i Norge för ett par år sedan. Det finns en internationell organisation som heter WOOF- World Wide Opportunities on Organic Farms – där man som volontär kan få bo gratis mot arbete på gården. I Norge har han lärt sig mjölka, göra ekologisk glass, så och skörda. I USA ska han lära sig att bygga hus med naturmaterial på ett ekologiskt hållbart sätt.

Jag tror att det är väldigt bra kunskaper i ett sårbart samhälle som vårt. Vi kanske alla blir tvungna att lära oss att leva på det som naturen ger för att kunna överleva som art. Till hösten skall han praktisera på vår mark på Sardinien och där bygga sig ett litet hus i en grotta.

Den här bloggposten kategoriserar jag som omvärldsspaning, för detta tycks vara en trend idag bland ungdomar.

Jag har några bilder från marken på Sardinien, som jag och maken ännu inte har haft möjlighet att städa upp och börja odla på, men som jag önskar att vi kan vara mer på i framtiden.

213229236223234227226217

Publicerat i Brodows blandning | Märkt | Lämna en kommentar

Klassiska studier ur ett samtidsperspektiv

Jag tänkte igår skriva ett argt och rappt blogginlägg om regeringens urkorkade, bildningsföraktande och huvudlösa förslag om att lägga ned de tre Medelhavsinstituten: Svenska Institutet i Rom med San Michele på Capri samt forskningsinstitutet i Aten med gästhemmet i Kavalla och instiutet i Istanbul, för den futtiga summan av 22 miljoner kronor årligen. Men jag är för arg för att kunna samla mig. Dessutom har flera bra skribenter redan hunnit reagera: Ebba Fredin, Maria Schottenius, Martin AagårdNils Forsberg och Ola Wikander.

I Rom är det över 20 graders värme och man kan fortfarande gå på stan utan ytterkläder. Här hemma blåser det snålt och kallt och jag virar in mig i halsduken på kontoret. Jag minns första gången som jag  bodde på Svenska Rominstitutet, det var hösten 2004. Jag hade blivit antagen till den 10-veckors kurs som går under namnet Romkursen och som hittills har varit ett närmast obligatoriskt inslag i en konsthistorikers bildningsgång. Året innan hade jag träffat en italiensk man som bodde i Rom och kursen gav mig möjlighet att se om vårt förhållande var något att satsa på. Naturligtvis var det inte främsta skälet, men onekligen en stark motivation. Min son hade fyllt 15 år och jag kunde för första gången sedan han föddes lämna honom hos sin pappa för en längre tid.

För mig som då var helt inriktad på samtidskonsten var kursen en fördjupning i den allmänna konsthistoria jag hade läst på grundkursen. Genom stadsvandringar i Rom där samtal sker i en mindre grupp inför monumenten, diskuterade vi konstvetenskapliga problem kring rekonstruktion och förståelse av den ursprungliga kontexten, och vi diskuterade frågor kring stil, funktion och innebörd, där mycket idag som förr var synligt och begripligt för gemene man har försvunnit och vi står inför lämningar, ett slags pusselbitar till förståelsen av historien.

Ingenting kan vara mer nödvändigt och relevant i en tid då vi tycks allt mer fjärma oss från en förståelse av andra kulturers sätt att tänka och handla.

Året därpå sökte jag  – och fick! – det stora konstvetenskapliga stipendiet vid institutet som gav mig möjlighet att bo där under ett helt läsår. Även jag som hade valt att skriva en avhandling om svensk samtidskonst kunde söka och få det stora konstvetenskapliga stipendiet. Jag gick en intensivkurs och lärde mig italienska under året. Språket har gett mig tillgång till en annan kultur än den svenska och jag kan idag följa nyhetsrapportering från Italien och läsa italiensk litteratur. Tillgången till ett språk förutom engelskan har breddat min kompetens som forskare och har möjliggjort studier på italienskt material. På institutet lärde jag känna forskare inom andra ämnen och jag tog del av deras forskningspresentationer.

Jag visste inte då att jag genom att välja att forska om samtidskonsten var föregångare i en utveckling inom ämnet där klassiska studier mer och mer skulle komma att trängas undan till förmån för studier inriktade på 1900-talet och utifrån ny kritisk teori. Jag visste heller inte att jag också tillhörde en av de sista kullarna av konstvetare som erbjöds en traditionell konstvetenskaplig utbildning med möjlighet till direkta observationer inför monumenten.

En reflektion med anledning av min disputation: att jag har en förankring i konstlivet och att jag har varit konstkritiker är något som problematiseras orimligt mycket om man jämför med andra som har sin bas t. ex. inom museivärlden. Konstvetenskapens koppling till museerna är så självklar att de lojaliteter och maktpositioner som finns där knappt ens noteras. Det här haltar med den utveckling vi har kunnat se inom ämnet de senaste åren med allt större intresse för samtidskonsten.

För mig har det aldrig varit något problem att röra mig fritt över gränser och befinna mig både i konstlivet och i den kulturpolitiska sfären och vara verksam där, samtidigt som jag skriver och forskar. Att jag rör mig fritt mellan olika världar och har olika roller i konstlivet och växlar mellan genrer görs dock till något anmärkningsvärt i en akademisk miljö som har problem med sitt utanförskap. Problemet ligger inte hos mig i min frihet utan i de humanistiska institutionernas utanförskap, och det är också där vi bör leta efter orsakerna till humanioras kris.

Det är inte konstigt att allt fler sökande till doktorandstudier i konstvetenskap vill forska på ämnen med samtidsinriktning. Det är uppenbart där som framtiden ligger med tanke på såväl arbetsmarknad som karriär och vad politikerna satsar på idag. Konstnärlig forskning är mer intressant än konstvetenskaplig forskning. Utbildning som leder till anställning är viktigare än bildning och humaniora. Men att förlora basen i de klassiska studierna med möjlighet att studera monumenten på plats är att gräva en grav, inte bara för sig själv, utan för hela ämnets framtida existens.

Det är en så kortsiktig tanke att lägga ned Medelhavsinstituten för att spara in ynka 22 miljoner kronor! En ödeläggelse av en forskningsverksamhet och ett internationellt utbyte med länder i Europa som har byggts upp under decennier. Glöm inte att kultur- och forskningsinstituten har dialog och utbyte med en mängd liknande nationella institut på samma ort.

Men det är också symptomatiskt för den långtgående politisering av kultur- och forskningspolitiken som vi har kunnat se på senare år där högst politisk relevans tar hem spelet. Jag morrar och fräser åt 230 miljoner kronor till ”förortskultur”. Jo tack, 70-talet ringde och saknade sin kulturpolitik. Varför de i förorten skall erbjudas en särskild sorts kultur kan man undra. Gäller den också mig, boende i ytterförort? Tyvärr har även forskare inom humaniora bäddat för denna utveckling genom sin oförmåga att ta plats i samhället och förklara varför studier i klassiska ämnen och historia är nödvändigt för vårt samhälles fortbestånd.

Publicerat i Brodows blandning | 3 kommentarer

Konstkritikern som revisor

 

042

I går kom jag äntligen iväg på utställningen Skulptur efter skulptur på Moderna museet. Det har varit intressant att ta del av debatten kring utställningen, som har blixtbelyst den genomkommersialiserade samtidskonsten och frågan om statliga museers uppdrag.

Det här med att Moderna museet har vernissager till vilken man bjuder in en stor del av det lokala konstlivet – även jag fick inbjudan – och lite finare tillställningar för en exklusivare krets, tycker jag är ett irrelevant sidospår. Clemens Poellinger tar ut svängarna rejält i en krönika 15/10 som har fått god spridning i sociala medier och stort bifall. Han liknar vernissagen vid dansen kring guldkalven.

Visst finns det fog för en kritik av det inflytande som multimiljardärerna och jetset-samlarna har fått över konstlivet, men är det för den skull ointressant att visa upp vad dessa multimiljardärer och jetset-samlare lägger sina slantar på? Jag tycker inte det. Jag tycker att utställningen som helhet är kongenial med den konst som visas. Jeff Koons och hans fränder både undersökte, gestaltade och personifierade varufieringen av konsten och konstnären som varumärke. Det är intressant och ett högst relevant tema i dag.

Ett annat spår i kritikernas recensioner har varit de skulpturala möjligheter som dessa tre konstnärer såg i en figurativ konst. Camilla Hammarström i Aftonbladet går enbart in på den figurativa skulpturen under 1980-talet, och att det då, genom kitschen, blev möjligt att blicka tillbaka på äldre tiders konst och låna friskt. Hammarström skiljer sig därmed från de andra kritikerna genom att inte alls tala om konstmarknaden och objektens monetära värde.

Det jag tyckte var mest anmärkningsvärt i utställningen och som några kritiker har varit inne på är att objekten – jag kallar dem hellre objekt än skulpturer – är placerade en och en, direkt på golvet eller på en sockel, spatiöst i rummet. Två vakter har uppsikt över ett par av de mest känsliga verken.

043

Placeringen i rummet framhäver objektet, men det finns ingenting som inbjuder till kontemplation över konstverkens innehåll. Det vi möter är yta, lek med skalor och konsthistoriska lån. Jag saknar det som jag upplever som objektens ursprungliga sammanhang: konstvärlden, förmedlad genom glossiga konsttidskrifter som Art Forum och Flash Art. Kvar finns föremål som skall ges en ny museal kontext.

Det är knappast troligt att en utställning på Moderna museet höjer konstverkens värde på marknaden, priserna är redan så absurda, över all rim och reson. Mer troligt är att museet lyckas i sitt uppsåt att placera in dessa verk och konstnärer i konsthistorien, precis som de själva vill utan närmare granskning, och därmed anpassa dem till en museal kontext. Att stirra sig blind på hur Moderna museet använder sina skattemedel eller notera hur många frilansar som äter gratismiddagar (misstänkt mutbrott) är att reducera sin roll som kritiker till att vara revisor. Det är i kritiken av konsthistorieskrivningen som den konstkritiska utmaningen ligger.

Publicerat i Brodows blandning | Märkt | Lämna en kommentar

Echenoz och postdok-lättja

Kollegor har varnat mig för postdok-depressionen. Det är väl den som kommer som ett naturligt svar på frågan: Vad händer nu? Och när det visar sig att det inte hände något alls. Man blir doktor, stop.

Ingen depression har ännu sänkt sig över mitt sinne, snarare en stor lättja. Jag ligger i soffan och läser skönlitteratur som är underhållande. Det är det minsta jag begär. Egentligen borde jag ligga i och skriva artiklar och söka jobb, men ännu ett tag ska jag unna mig den sköna latheten. Tids nog kommer allvaret.

Jag fick en lust att läsa något av Siri Hustvedt (tänkte mig New Yorks konstliv, höstlöv och vernissager, klirrande glas och mondänt liv), men det var en lång kö på Stadsbibliotekets låneexemplar av hennes senaste bok, Den lysande världen, så i väntan på att den ska bli ledig har jag läst Sorgesång som kom ut 2009 på svenska. Det var kanske inte så mycket till underhållning, men ändå ganska trivsamt.

Den bok jag läser nu, fransmannen Jean Echenoz Vid pianot, motsvarar mycket bättre mina förväntningar på både underhållning och esprit. Det är en fantastisk berättelse, eller snarare, ett mycket intelligent sätt att berätta. Redan på första sidan får man veta att huvudpersonen ska dö en våldsam död, exakt tjugotvå dagar senare. I del två är han död, men berättelsen går vidare. Författaren tilltalar läsaren direkt och tror sig veta vilka slutsatser hen drar av den information han ger. Det är en gäckande och ovanlig berättarstil som ger mersmak.

En sak som jag har märkt av livet postdok är att avhandlingen har tagit mycket av mitt sociala liv i anspråk. Jag föreslog för min man att vi kan börja göra söndagsmiddagar och bjuda hem folk. Bara att jag fick tanken är ett tecken på att jag håller på att ta mig ut ur en bubbla. Jag tror inte att jag kommer att få problem med någon postdok-depression. Mina förväntningar på vad som ska hända nu är helt enkelt inte så högt ställda.

Publicerat i Brodows blandning | 4 kommentarer