Idag har jag läst ut Upp med rullgardinerna! Konsten i Göteborg under 1960- och 1970-talet. En imponerande bok sammanställd av forskarna på Göteborgs konstmuseum, Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson. Det är en antologi med det ena intressanta bidraget efter det andra. Problemet blir att sammanfatta detta på 3000 tecken. Jag kanske får några hundra tecken till av red. om de lyckas norpa åt sig en del av annonsutrymmet på kultursidan.
Som kritiker vet jag hur mycket möda och år av träning det ligger bakom en tillsynes spontan tidningskommentar. Nils Forsberg skrev för övrigt bra idag i Expressen, om Axess Johan Lundbergs alltmer vansinniga krigsförklaring mot konstinstitutionen.
Brodows blandning 
Alltmer vansinniga? Har den inte varit lika vansinnig hela tiden?
Jag tror vi måste backa några steg och fundera kring var och hur det hela började. Vad är det vi bråkar om? I mångt och mycket håller jag med dig om saker och ting, men å andra sidan, när jag frågar mig; vad vill de av mig som kritiker? Att vi skall börja kvotera in konstnärer med klassisk figurativ bakgrund på kultursidan? Att jag skall börja skriva upp en viss konst för att den är underrepresenterad fastän jag tycker att den är ett tämligen platt pastischmåleri? Ska jag inte vara ärlig och säga vad jag tycker? Att jag skall ändra på konsthistorieskrivningens gedigna tradition att skriva vinnarnas historia? Har du några förslag? Vad skall striden leda till för konkreta resultat?
Jag tycker att det är rätt uppenbart att mycket konstkritik är ideologistyrd, och iofs, hur skulle den kunna vara annat? Dock kan man göra olika saker för att göra det konstnärliga fältet – och för all del det kulturella fältet i stort – mer öppet och pluralistiskt, detta genom att få diverse litteratur- och konstkritiker att inse att de är fångna i rätt snäva ramar. Det är själva målet. Sedan kan man naturligtvis ha åsikter om vårt sätt att agera är rätt väg att gå, men det är ju en annan fråga…
Jag tycker till exempel att man kan verka för en större självständighet i relation till konsthistorien. Som det nu är så trängs en mängd nutida konstnärer ut i periferin för att de har en självständigt infallsvinkel på sin konst: på hur de uppfattar sina förebilder, på hur de relaterar till historien och så vidare. Jag anser att detta bara är destruktivt. Vi har allt att vinna på att medvetandegöras om att man kan närma sig det konstnärliga kallet på helt väsensskilda sätt, och då även från mängder av helt divergerande traditionsinriktade sätt.
Jag förstår inte vad som skulle vara så hemskt om man accepterade detta och uppmuntrade det? Skulle samhället brytas sönder då? Vari ligger problemet? De talanglösa traditionsbaserade konstnärerna kommer ju att automatiskt gallras ut.
Det är som att man trots en del revisioner av konsthistorien ur exempelvis ett feministiskt perspektiv eller ett postkolonialt, ändå fortsätter att upprätthålla en väldigt dogmatisk hegemoni där man aldrig gjort upp med den modernistiska historieskrivning som mönstrade ut exempelvis Böcklin och Klinger. Det är som jag ser det inte självklart att prioritera Cezanne framför Böcklin. Det beror helt vilket perspektiv man lägger på konsthistorien. Vad man ser som det väsentliga. Vad man ser som det väsentilga hos konsten som sådan. Och däri är dagens konstetablissemang minst lika trångsynt och dogmatiskt som konstetablissemmanget för hundra år sedan, fast situationen nu framstår nästan som värre då man idag är så övertygad om sin egen tolerans, pluralism och så vidare…
Jag håller med dig om att ramarna är ganska snäva inom den del av konstlivet som besitter den högsta symboliska makten, trots att samtliga förnekar detta och menar att det är pluralism som råder.
I princip är det pluralism som råder. I princip. Men det är inte allting som gäller och det är inte allting som är intressant – just nu. Det är konstnärens uppgift att lyckas övertyga om att det han/hon håller på med är intressant – just nu. Ur det perspektivet är det förstås omöjligt med en demokratisering av konsten. Det går inte att förespråka rättvisa eller allmän hygglighet: ”kan inte de också få vara med”.
Men vi har faktiskt haft en demokratisering av konsten sedan postmodernismens inträde. Före 80-talet var det t ex få kvinnor som ens fick tillgång till arenan, än mindre bedömdes på samma villkor som männen. Med en modernistisk konstsyn betraktades kvinnor som mer eller mindre andligt ofullgångna och oförmögna att skapa konst av hög kvalitet. Tack och lov har vi idag andra kriterier för vad som är kvalitet! Även om det naturligtvis finns en hel del relevant kritik att rikta mot samtidskonstens trender, en urvattnad social kritik, ett ideologistyrt konstliv et c. Jag menar inte att du har fel i det.
Det blir problematiskt däremot och du får konstvärlden mot dig om du ställer upp en konst som föredöme (klassiskt skolat figurativt måleri) och pekar ut exempel på ett i ditt tycke förfall i samtidskonsten (konsthögskoleelever, Odell m.fl.) och sedan i samma andetag menar att botemedlet är bättre undervisning på konsthögskolorna och en återgång till föreställande konst och klassiska tekniker. Här finns en polarisering inbyggd och en provokation riktad mot samtidskonstens företrädare. Om jag går till mig själv och söker svaret kan jag säga att det var det jag gick igång på. Det är inte konsten i sig som är provocerande, det var upplägget.
Jag har skrivit en mycket positiv recension en gång om en av era norska konstnärer, Steinar Jakobsen, när han ställde ut i Stockholm för ganska många år sedan. Då var det sällan man såg figurativt måleri och Steinar Jakobsen kändes som friskt och nytt blod. Men Nerdrum-skolan. Tyvärr, det kommer aldrig att kännas som friskt blod för mig.
Du får också skilja mellan konstkritikernas uppdrag och konsthistorikernas. Jag räknar mig till båda lägren. Ibland agerar jag konstkritiker och ibland agerar jag konsthistoriker. Som konsthistoriker kan jag t ex intressera mig mer för den konst som inte passar in i det som gäller just nu eller det som ett samtida konstliv inte har betraktat som intressant. Inte för att vara rättvis och demokratisk utan för att det kan finnas något intressant i det på konstfältet marginaliserade och udda.
En annan sak: du tar upp Böcklin och Cezanne och menar att Böcklin är utmönstrad. Den uppfattningen har jag inte fått, att det i den konsthistoriska undervisningen vid universitetet skulle göras någon kvalitetsskillnad mellan de båda. Inte vad jag kan minnas.
I konsthistorieskrivningen gör man ju hela tiden omskrivningar och justeringar. En konstnär kan komma att tillhöra en annan tid längre fram mer än sin egen samtid. Duchamp är ett exempel på det. Duchamp tillhör i första hand postmodernismen, inte modernismen. En rad andra konstnärer har lyfts fram långt senare för att man har kunnat visa på något intressant som de stod för. Då är de mer en produkt av ett senare sekel än sin egen tid. Det är det som Vilks kallar postproduktion.