Min artikel om Sigrid Sandström var med i premiären av nya K i fredags tillsammans med Sophie Allgårdhs recension av Erik Jeor och en krönika av Lars O Ericsson. Det blev ett passande upplägg med två konstnärer som båda går åt det abstrakta hållet.
Jag håller inte med Sophie om att det har varit en figurativ trend som hållit 2000-talet i ett järngrepp. Det figurativa måleriet har tilltagit under senare år, men det har aldrig varit dominant. I början av 2000-talet var det till och med sällsynt med måleri på de trendmedvetna gallerierna. Det var foto, video, installationer och i någon mån relationell estetik som gällde.
2000-talet – det är alltså under den tid som jag har skrivit om konst i SvD – har dominerats av den politiska och socialkritiska konsten som är mer eller mindre tydligt knuten till olika diskurser. Det kan t ex handla om identitetsdiskurser där feministiska och postkoloniala frågeställningar kommer in som ifrågasätter hegemonin vit, västerländsk man. Då är det ett maktkritiskt perspektiv man anlägger. Mediet för detta slags konst har främst varit foto och video, men någon gång även måleri. Det har handlat om att föra konsten närmare verkligheten. I det arbetet har journalistiska metoder varit gångbara.
Det kan också handla om konst som ifrågasätter den västerländska konstens kanon och som för in helt andra traditioner och lokala perspektiv. Detta har skett samtidigt med en explosion av konstbiennaler runt om i världen. Den numera globala konstscenen som inkorporerat lokala traditioner och perspektiv har nog inte påverkat det västerländska konstbegreppet särskilt mycket i grunden, men konsten har kunnat vitaliseras och förnyas.
I den rådande figurations-debatten vill Lundberg, Rådlund & Co göra samma sak som postkolonialisterna och feministerna har gjort under 00-talet, dvs utöva maktkritik mot en estetisk hegemoni men då med Norge och den figurativa skolan som exempel. Det låter som ett Norgeskämt, men vi kanske inte skall skoja om den saken. I alla fall påminner hela företaget starkt om en nutida Don Quijote och Sancho Panza som slåss mot väderkvarnar.
Lundberg & Rådlund menar att den klassiskt figurativa konsten är en konst som inte passar in i den internationella samtidskonsten, som ju utgör normen för den konst som gäller i dagsläget. Den klassiskt figurativa konsten är alltså Den Andre, om man skall använda ett begrepp som ofta används i postkoloniala sammanhang.
Om man med klassiskt figurativt måleri menar Nerdrum-skolans närmaste krets: Trine Folmoe, Even Richardson, Per Lundgren, Harald Kolderup, Vebjørn Sand, Helene Knoop, Jan Ove Tuv, Kjetil Jul m.fl. är det sant. De står utanför den internationella samtidskonsten eftersom de vägrar att acceptera spelets regler och de vänder mer eller mindre konstinstitutionen ryggen. Det är ett aktivt val de har gjort.
Men det finns också flera konstnärer på utställningen i Edsvik som inte vänder den internationella samtidskonsten och konstinstitutionen ryggen. De räknas ändå som marginaliserade fastän att flera av dem har haft stora framgångar. De är nämligen norska figurativa målare med klassisk figurativ bakgrund och är per definition marginaliserade. Det kan liknas vid det något irriterande argumentet man i bland får höra som kvinna, att man är förtryckt. Man är det per definition. Även om man inte känner sig förtryckt. Här är en intervju i norska Kunstforum med en av konstnärerna i Figurationer, Sverre Malling.
– Problemet er at det er ingen som går inn i diskusjonen om verkenes kvaliteter fordi alt overskygges av diskursen rundt ”de klassisk figurative” kontra ”samtidskunstnere”, ”kitsch”og ”retrogarde” versus kunst, individ mot institusjon osv. Alt blir lest utifra disse ideologiske skillene. Jeg tror mange verk hadde stått seg bedre uten denne programbaserte plattformen som kurator Rådlund og Lundberg opererer med.
Att utställningen är ideologistyrd, hårt polariserad och att det framför allt drabbar de konstnärer som inte räknar sig till Nerdrum-kretsen har även jag kritiserat, och andra kritiker har framfört liknande synpunkter. Curatorerna har dock inte velat lyssna på någon kritik utan slår den ifrån sig och menar att kritikerna är dumma.
När sedan kritikerna räknar upp ett stort antal konstnärer verksamma i den internationella samtidskonstens kontext och som alla är etablerade konstnärer, accepterade av konstinstitutionen och inte det minsta marginaliserade, gillas inte det heller. Nej, för det är inte rätt sorts figuration. Det skall vara konstnärer som är allvarligt syftande och som inte ägnar sig åt mediekritik eller något slags ironi eller undersökningar av kontexter. Det är en konst som ska vara naiv.
Men ärligt talat, varför skall vi kritiker bry oss om att lyssna på kritik som framförs av personer som inte visar det minsta vilja att själva lyssna på argument? Vad är det för dialog?
I nästa inlägg kommer jag att syna den grund som figurations-bygget vilar på – vilka konstnärer som är inne i laget och är med och vilka som är ute.
Brodows blandning 
Nej men jag vet inte varifrån du fått att jag inte lyssnar på kritik. Jag kan förstå invändningen att boken hade en polemisk udd, men nu är det ju i ärlighetens namn så att kritikerna ännu inte har framfört ngt argument som vi inte har räknat med. De flesta invändningar som kommit fram i den asvenska debatten har vi ju dessutom redan formulerat själva i vår av kritikerna utskällda bok.
Rörande den ideologiskt polemiska infallsvinkeln så handlar det om fera aspekter. Sverre Malling har ju rätt så till vida att kritiken av utställningen har sysslat nästan endast med att ideologisk positionering kring utställningen. Nils Forsberg tycks ju numera inte kunna recensera en figurativ konstnär utan att använda recensionen till att ideologisera mot mig.
Men visst: vi gjorde ett val, som kan diskuteras.
Dock: vad man bör komma ihåg är att vår historieskrivning inte är mer ideologisk än vilken annan historieskrivning som helst. Den rådande, av konstetablissemanget upprätthållna historieskrivningen, uppfattar jag givetvis som ideologistyrd, medan de som omfattar den ser den som helt och hållet objektiv. Utifrån det perspektivet menar jag att vår historieskrivning inte är mer ideologisk än vilken annan historieskrivning som helst.
Och beträffande Böcklin i ett tidigare inlägg så är det ju lustigt att jag i morse pratade med Hans Henrik Brummer om just Böcklin och om hur kontroversiellt det var när Brummer lyfte fran Böcklin i början av 1990-talet, då Böcklin var helt bortglömd och extremt illa sedd. Det är möjligt att det idag är lite bättre men att påstå att Böcklin och Cézanne skulle ha lika hög status förefaller rätt egendomligt.
Sedan förstår jag inte det där med Norge-skämt. Om man nu i konsten under 2000-talet har velat lyfta fram marginaliserade företeelser så råder det väl ingen tvekan om att norrmän är ett marginaliserat folk. Det är väl bara i provinsiella länder som Sverige som man tror att indier och kineser lever i marginalen av världen.
Dock känns argumentationen igen från Peter Cornell, nämligen att min karta skulle vara baserad på norska förhållanden, vilket är ett märkligt påstående med tanke på att det perspektiv som jag har på konsten under 1900-talet omfattas av många konstnärer, kompositörer, arkitekter etc i den engelskspråkiga världen, målarna i Leipzig-skolan, de danska s k passonister som Merete Sanderhofff beskrivit osv… Flera av dessa konstnärer ingår i de löst sammanfogade nätverk som uppkommit runt tidskrifter som Standpoint, Spectator, eller stiftelser som Nexus i Holland, Manhattan Institute i New York osv…
Johan L skriver: ”Men visst: vi gjorde ett val, som kan diskuteras.”
Bra. Det har vi gjort. Kritikerna har framfört sina åsikter.
Det jag tror att vi kan enas om och som den här diskussionen faktiskt har lett fram till är att vi uppnått en större medvetenhet kring de diskurser vi hanterar. Att samtidskonsten är lika ideologistyrd och fångad i sina diskurser som någonsin Nerdrum-kretsen.
Men att du lyssnar på kritik och kan medge att någon av dina motståndare har rätt någon gång, eller att det ligger något i kritiken du får, vet jag inte om jag har sett så mycket av. Åtminstone inte på Axess-bloggen, men den kanske också är polemiskt skruvad.
Det är väl det som jag tror håller bland annat Forsberg igång, i kombination med personangrepp på honom och Ravini. Det krävs ett ömsesidigt erkännande och en respekt för motparten. Annars blir det svårt för dig att få något av den varan själv.
Jag har också märkt en tendens hos dig att ta saker personligt och reagera på det du uppfattar som kritik, när det kanske mer handlar om en sakdiskussion. Lyft dig själv från det perspektivet. Då tror jag att du har större chans att föra fram det du faktiskt står för i debatten – som en av de få i landet. Där vill jag ge dig ett erkännande.
Anna, nu är det inte jag som har initierat det gälla tonläget i diskussonen med Ravini och Forsberg. Det du skriver om att inte visa respekt bör nog framföras till dem och inte till mig. Jag förmodar att du märker en påtaglig skillnad mellan mitt sätt att diskutera med dig och med dem. Det härrör ur det förhållandet att jag finner dig, liksom Lars Vilks, inbjuda till en diskussion medan deras attityd uteslutande består av positioneringar och sarkasmer, utan vare sig intellektuell höjd eller redbarhet.
Mm, jag har en mjukare stil och är mer kommunikativ. Utan att vara miao, miao. Att positionera mig rätt har jag heller aldrig brytt mig särskilt mycket om. Så har jag heller ingen hög position.
Hej Anna
Ja, så ses vi senare idag. Kommer säkert bli intressant och givande. Ska också bli intressant att erfara hur du och andra ”mjukisar” kommer att reagera på Alexander Stoddarts föredrag. Han är lika underhållande som kunskapsrik. Men han är därtill så dedikerad det klassiska kulturarvet att en kulturrelativistisk postmodernist lätt kan få ”bakoversveis”.
Visst kan det hetta till ibland när Johan Lundberg för pennan. Men ingen kan anklaga honom för tabloid kulturjuornalistisk jargong à la Forsberg eller intollerant och karriäristiskt positionerande à la Ravini.
Högaktningsfullt – Christopher
Hej Anna
Eftersom jag umgås med Sverre Malling har jag möjlighet att ta upp hans perspektiv på Figurationer med honom personligen, både innan och efter Figurationer trycktes.
Malling ändrar perspektiv beroende på vem han talar till eller med. Han har sitt rykte inom den norska samtidskonsteliten att värna om (i det offentliga rummet). Detta hindrar inte att han är fullständigt klar över att klassisk figuration har behandlats kritiskt de senaste sextio åren (en smula mer i enrum…).
Att den s.k. ny-figurationen vunnit terräng inom samtidskonsten är vi alla glada över. Men också här är Malling medveten om att gränsdragningen mellan godkänd figuration och ”ointressant” oftast går efter föreställningar om ”progressivt” och ”reaktionärt” (som om modernismen stod för konsthistoriskt allmängiltiga insikter).
Han har heller inte problem med idèen om att en mer traditionsbaserad figuration förtjänar mer uppmärksamhet – på sina egna premisser! Jag vet att Malling mycket väl inser att polariseringen inte ligger på min och Lundbergs kappor, utan kommer av de svenska kritikernas uppfattningar och reaktioner. Men jag ser också att Malling inte välkomnar ett alltför klargjort ställningstagande gentemot och en tydligare kritik av konstvärldens värderingar, för att han fruktar att själv dras med i polariseringens ”dragsug”. Kan det bero på att han har ”slagit igenom”?
Christer Karlstad har också ”slagit igenom”. Trots detta känner han sig inte är obekväm med de perspektiv vi tar upp i Figurationer. Tvärtom. Karlstad är en skicklig och duktig konstnär med starka meningar som på inget vis faller under någon slags kulturkonservatism. Men han förstår helt enkelt inte problemet med att tex. önska figurativ utbildning på konsthögskolenivå. Att som Expressens Forsberg jämföra Gerhard Richter med Johan Patricny tycker han är rena rama vansinnet, liksom Ströms naziassociationer.
Både Malling och Karlstad är flotte kunstnere som mer än väl förtjänar sina positioner inom samtidskonsten. Malling har jag naturligtvis önskat lycka till med hans idèer om den samtida figurativa bildkonsten. Han har många goda perspektiv som förtjänar att uppmärksammas mer.
högaktningsfullt – Christopher