Vi befinner oss i en märklig situation i kulturen där så gott som alla konstnärliga uttrycksformer verkar ha kommit till vägs ände och är i gång att formulera något nytt. Den sociala kritiken lever kvar på institutioner och i programblad, dock endast som dödsryckningar. Det påminner mig om situationen under 1970-talet och de kulturpolitiska utredningarnas tid. Under 1960-talet hade konstnärerna formulerat en önskan om att gå ut i samhället, lämna finkonstens och borgerlighetens rum bakom sig och finna en ny publik. Kreativiteten frodades. Men sedan hände något när kulturpolitikerna upptäckte att det här var något de kunde bruka. De började sätta upp mål och sorterade in den samhällstillvända konsten i en kulturpolitik som gick hand i hand med arbetsmarknadspolitiken och socialpolitiken.
Något liknande ser vi idag. Det som har varit tongivande sedan 1990-talet är den sociala kritiken som har en väldigt stor tilltro på konstens förmåga att lösa sociala och politiska problem. Politiker och andra makthavare med liknande ambitioner har inte varit sena att hänga på.
De senaste åren har vi på gallerierna sett en hel del nyromantiskt måleri, tillbakablickanden, remixer och direkta stillån. Jag tror att vi befinner oss i en tid där konsten håller på återupprätta ett förhållande till estetiken igen, dock utan att det finns en filosofisk plattform för det. Det är inte så enkelt som att bara åberopa Kant eller ett klassiskt skönhetsbegrepp, men en estetisk nyorientering är det. Filosoferna kommer att ha jobb att göra den närmaste framtiden.
Jag hade hoppats på att publicera min recension av Göteborgsbiennalen i dagens SvD, men den låter vänta på sig. Det är trångt på kultursidan. Åtminstone för recensioner; reportage och annat ”soft” breder ut sig. Tills dess vill jag bjuda på ett roligt citat från den konstpedagogiska handledningen som givits ut i samband med biennalen.
Ur kapitlet Samtidskonst och lärande:
Enligt Skolverkets läroplan för gymnasieskolan (Lpf 94) ska skolan uppnå att varje elev:
– kan söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje.
– har förmåga att kritiskt granska och bedöma det eleven ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor.
– kan hämta stimulans ur estetiskt skapande och kulturella upplevelser.
Vidare står det att skolan skall eftersträva att varje elev:
– ökar sin förmåga att självständigt formulera ståndpunkter grundade på såväl empirisk kunskap och kritisk analys som förnuftsmässiga och etiska överväganden.
och så vidare, och så vidare…., samtliga mål i läroplanen räknas upp.
Genom att integrera samtidskonst i skolundervisningen och att arbeta utifrån de tolkningsperspektiv och metoder du finner i denna handledning finns det goda möjligheter att nå samtliga dessa mål!
Känns det igen? Om konsten nyttiggjordes av kulturpolitikerna under 1970-talet ser nu skolpolitiken sin chans. För den hågade kan jag tipsa om universitetskursen Samtidskonsten som läromedel, 7,5 p. vid Högskolan för design och konsthantverk, Göteborgs universitet.
Brodows blandning 