en sång på pendeln

När jag bodde i Rom hösten 2004 var stan full av tiggare. Halta och lytta med amputerade ben släpade de på sina kroppar med alldeles för korta kryckor. Unga kvinnor med barn på armen och en pappmugg i handen väntade vid rulltrappan i tunnelbanan med nedsänkt blick och en skylt textad på italienska med bön om hjälp. Några föredrog utan krusningar eller vädjan om kristligt förbarmande det raka budskapet: Ho fame. Jag är hungrig. Överallt fanns det tiggare. 

Sommaren 2005 när jag kom tillbaka till Rom fanns de inte kvar längre. Polisen hade fått i uppgift att rensa gatorna. Det såg väl inte bra ut antar jag – en besvärande syn för turisterna. Vart de har tagit vägen nu vet jag inte.

Luttrad ger jag aldrig pengar till tiggare men gatumusikanter kan då och då få en slant. De som gör någonting för pengarna om än aldrig så lite har förtjänat dem.

På pendeln in till stan häromdagen klev en tant i huckle ombord. Hon såg precis ut som en av de rumänska tiggarna i Rom. Med en klar röst tog hon ton, ställde sig mitt i vagnen och sjöng en vacker visa på sitt språk och alla tittade upp. Några invandrartjejer fnissade över det plötsliga avbrottet. Kvinnan såg sig omkring och sökte våra blickar och jag höll fast hennes blick vid min och log. När hon gick sitt varv med utsträckt hand och uttalade ett par inövade fraser på svenska plockade jag upp plånboken och gav henne de mynt jag hade. 

– Jag förstod inte vad du sjöng, men det var väldigt vackert, sa jag. Hon förstod nog inte heller vad jag sa, men hon tog emot min vänlighet.