om konstens vägskyltar och ett sunt motstånd

Jag har fått kritik för min recension av Göteborgsbiennalen. Det var väntat. En bekant jag talade med beklagade att jag inte hade fått ut något av den. Han förstod inte varför jag hade tyckt att den var så obegriplig. Det pedagogiska programmet kring biennalen är ju inte tillkommet som en lathund för en obegriplig konst, som han sa. Det är istället ett krav från politikerna som styr  de kommunala arenorna (kommuner, museer, bibliotek etc) där biennalen tar plats. Det handlar om begrepp som exempelvis delaktighet och tillgänglighet. Och varifrån kommer kritikers behov av att ryta:  ”Nu får det vara nog!” Varför denna vilja att dödförklara konsten?

Ja, den som är inne i systemet resonerar naturligtvis så. Jag förstår argumenten, men min roll som kritiker är att ta ett steg tillbaka och distansera mig för ett ögonblick. Kulturkritiken riktar sig till en större läsekrets än vänner och kollegor. 

Det är naturligtvis inte så att jag, efter 10 år som konstkritiker, plötsligt skulle ha svårt att fatta. Jag har fattat alldeles utmärkt hur saker och ting ligger till. Dessutom är det inte jag som dödförklarar konsten eller i det här fallet den sociala kritiken. Det är mycket mer komplicerat än så.

Konsten ingår i ett system där kuratorer för internationella biennaler och samtidskonstutställningar sätter dagordningen. Kuratorerna är ständigt upptagna av att formulera det nya eller det kommande eller i nuet angelägna. Men därigenom missar man också väldigt mycket. Konsten reduceras till ämnen eller som det heter ”ställer angelägna frågor om”. Fenomenet kan också beskrivas som konstens vägskyltar. Titta inte hit, titta 3 km längre bort, det är där du har innehållet. Vi har som jag ser det ett problem där.  

Det som figurations-gänget har haft rätt i är att vi upprätthåller en modernistisk estetik som har överlevt såväl postmodernismen som social kritik genom att den är institutionaliserad. När en estetik institutionaliseras förlorar den snart sin radikalitet och blir istället konserverande. 

För att vara tydlig:

Det jag har tröttnat på i samtidskonsten är det väldresserade, politiskt korrekta, schematiserade och tillrättalagda. Det är mot konstens natur att anpassa sig efter mönster som mer och mer cementeras i takt med att de blir institutionaliserade. Det gör ju naturligtvis konstnärerna motstånd mot förr eller senare. Men det är också på institutionerna och i biennalprogrammen som möjligheterna och pengarna (om än i liten skala) finns för konstnärerna. De är svårt att säga nej till att ingå i en maktstruktur som ger belöning. Men det innebär också en anpassning efter spelets regler. Konstnärerna blir upplockade av kuratorer som syr ihop ett väl problematiserat tema för en utställning och så blir det – ja, väldresserat. 

Jag tycker om den odresserade konsten, oavsett om det är konceptkonst, politisk eller social konst, performance eller figurativt måleri. Jag tycker om den konst som inte ständigt står och pekar som en vägskylt bort från sig själv. En illustrerad idé. Jag tycker om konst som gör uppror mot allt det som kväver dess sanna fria väsen. 



Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till om konstens vägskyltar och ett sunt motstånd

  1. Håkan Sandell skriver:

    Det är glädjande att se hur Anna Brodow kunnat ta till sig ivartfall den institutionskritik som under många år utgått från den klassiskt-figurativa målarmiljön och Oslo-retrogardet. Brodow behåller sina tidigare smakorienteringar men igenkänner tidsskiftet.

    Kanske fanns det så bara två alternativ, antingen att en smula överväga om den institutionaliserade modernismens premisser överlevt, eller att motsatt som J. Kempe och U. Milles på DN blånekande sluta leden och till försvar febrilt utveckla orimliga tankekonstruktioner kryddade av svårbegripliga anklagelser.

    Det är möjligt att det nu endast tillhandahålls två reaktionsformer på vårt kritiska inspel, antingen en frihetlig begrundan, som efterhand från SvD:s Anna Brodow, eller att som med DN:s Kempe och Milles gå in i det auktoritära halvmörkret.

    Av dessa motsatta reaktioner och dess följder vill jag tro att även Oslo-retrogardet kan lära, i att inte tillerkänna interna hållningar full representativitet.

    Mvh

    Håkan Sandell

  2. brodowinzaina skriver:

    Hej Håkan,

    Jag har lärt mig mycket av debatten i sommar och jag har fått upp ögonen för den institutionaliserade modernistiska tankefiguren som heter nytt, nytt, nytt och vägran att se bakåt på alternativa källor.

    Det nya som konstnärerna kommer med är sällan särskilt nytt utan bara en radda varianter på sätt att förpacka ett innehåll. Från social kritik till sättet att gestalta. Det handlar om undersökningar av narrativitet, att bryta upp den linjära berättelsen. Det är därför man har 8-kanaliga videoverk som upptar hela rum på Göteborgsbiennalen och där varje film (som spelas samtidigt) är en del av en sammansatt berättelse. Visst, det kan vara effektfullt som i Anwar Kanwars The Lightning Testimonies, men det ger inte något bestående intryck hos mig. Det är fyrverkeri.

    Tyvärr är jag nog ganska ensam om att erkänna att ni har haft rätt i institutionskritiken. Jag möter fortfarande kollegor som menar att det inte finns något intressant att diskutera och att allt bara var en rötmånadsdebatt. Så synd om dem!

  3. Håkan Sandell skriver:

    Tack för det, Anna! Och; konstens sanna fria väsen – det var ord j inte hört på en stund, de märker j har varit saknade.

    Kan då under innevarande förhållanden av ett socialkritiskt belöningssystem inte en l´art pour l´art-attityd vara nog så anständig?, frågar j mig själv. Men så erinrar j mig igen att kritiken så länge den möter konstnärliga utövare som delar det egna referensidealet inte alls står helt främmande för att komma i möte efter just l´art pour l´art-modell. Utan det är främst vid möte med en konstnärlig utövare med Andra referensideal som kritiken reagerar med en som-mest politiserad och socialanalytisk läsning? (Som man ser allt oftare i t ex DN:s och Aftonbladets kulturspalter.) Ge oss frisk luft, tänker j.

    Vänlig hälsning Håkan S

  4. brodowinzaina skriver:

    Hej Håkan,

    Att förespråka en viss hållning eller konstnärlig strategi tror jag inte på. Konstnärer gör alltid konstnärliga val beroende på situationen; det som passar i en situation skulle vara helt fel i en annan. Vi ingår dessutom alltid i olika typer av maktsystem med belöningar, för att klara sig i dem krävs integritet och förmåga att använda sin frihet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s