kritik av kritiken

Så intressant! Jag har fått kritik av kritiken. Maria Carlgren, konstkonsulent i Västra Götalands län, har hittat min blogg och läst mina inlägg samt läst recensionen av Göteborgsbiennalen. Maria Carlgren anser att jag är alldeles för illa uppdaterad på det konstpedagogiska området och att det därför krävs en kommentar. 

Maria Carlgren vänder sig först mot kritiken i recensionen som lyfte fram att det kan vara svårt att dra ut innehållet i konstverken och att det bör finnas ett tilltal som fångar betraktarens intresse. Carlgren menar att det är relativa påståenden. Det som är svårt för en behöver inte vara svårt för en annan och det som fångar någons intresse kan vara ointressant för en annan. Det har hon så klart rätt i. 

Sedan skriver Carlgren vidare: 

Vi som arbetar med konst dagligen har lärt oss att möta och se på konst. Flera av handledningens föreslagna metoder kan ses som varianter och lightversioner av vetenskapliga bildanalysmetoder. Som vi redan kan. Vi är dessutom insocialiserade i konstvärldens normer och koder som bidrar till att vi ganska snart kan avgöra vad som är bra eller inte. Men biennalen är faktiskt inte till för oss. Det finns sällan kulturpolitiska mål som sätter den initierade och välutbildade konstpubliken högt (synd kan man tycka). Istället är de prioriterade målen med Göteborgsbiennalen, vilka är direkt knutna till budgeten, alltså till de offentliga medel på vilken biennalen drivs, att utställningen ska nå nya besökare, de som inte har sett så mycket konst tidigare. Inte minst är det barn och unga som premieras.

Här finns det två intressanta förhållanden som lyfts fram: dels att Göteborgsbiennalen görs för den ”initierade och välutbildade konstpubliken”, dels att den finansieras av offentliga medel för vilka det finns krav på tillgänglighet och delaktighet. Särskilt skall barn och unga premieras. 

Konsekvensen av detta blir naturligtvis ett duktigt studiematerial som sätts i händerna på Västra Götaland-regionens lärare vilka har i uppgift att följa läroplanens mål för elevernas utveckling. De tvångskommenderade skolklasserna som skall sätta sig in i saker som narrativitet, uppbruten berättarstruktur och textbilden som ett visuellt element tjänar helt enkelt rollen av att legitimera och bekräfta den internationella samtidskonsten som nyttig för samhället. 

På samma institutioner som nu Göteborgsbiennalen äger rum visades ett antal utställningar på 1970-talet som var radikala på riktigt i sin ideologi- och maktkritik, inte bara som ett konserverande underförstått budskap.  Som exempel kan jag nämna de kvinnliga textilkonstnärerna i Göteborg.  Så här skriver Jan Brunius, intendent på Röhsska museet, i katalogen till utställningen Verkligheten sätter spår, 1975.

”De har från början förklarat att en utställning på Röhsska inte är något mål i sig, inte är ett bevis på ’framgång’ av det slag som de eftersträvar: de vill nå ut med sina bilder och med sitt budskap. Museerna och gallerierna med sin begränsade publik räcker inte till för dem; de vill nå människor på arbetsplatser, i förorter och i andra kulturellt fattiga eller utarmade områden, inte enbart de grupper som utgör Röhsska museets (och andra kulturinstitutioners) vanliga publik. Såtillvida har de samma ambitioner som kulturinstitutionerna själva.”

För att återgå till Maria Carlgrens kritik av min recension. Jag kritiserar i recensionen två saker: för det första det högst normaliserade antagandet som finns idag att konsten skall spegla sin samtid, för det andra att måttet på ett bra konstverk är att det problematiserar en diskurs och genom en gestaltning lyfter fram ett maktförhållande.

Samtidigt kan vi märka att det inte är det som konstnärerna egentligen ägnar sig åt på Göteborgsbiennalen. Samhällskritiken finns där mer som en gest om ett innehåll. Det konstvärldens medlemmar intresserar sig för idag är konstnärliga processer och mer internt intressanta frågor som t ex att bryta upp traditionella berättarstrukturer. Seminarieprogrammet finns här: 

Metodseminarier brukar vara populära även på konstvetenskapliga institutioner. 

Det mångtydiga och existentiellt intressanta som förmår gripa tag i individens inre landskap snarare än de yttre är satt på undantag. Det har även Maria Carlgren uppärksammat och hon menar därmed att jag inte är uppdaterad på konstpedagogikens område när jag nämner Carlo Derkert. Det var ju länge sedan han var på banan. Konsten har förändrats sedan dess. Carlgren skriver: 

Konsten är inte existentiell på samma sätt idag som den var när Carlo Derkert var verksam. Just nu är konsten ofta i en dialog med vår tids väsentliga frågor. Konstpedagogiken står alltid i direkt relation till konsten, den utvecklas med konsten. Det är därför självklart att konstpedagogiken förhåller sig till konstens innehåll. Vare sig konsten är lustfylld eller ej.

Carlo Derkert, som den goda pedagog han var, gav ingångar till konsten, men utifrån sig själv och sin egen erfarenhet och upplevelse. Han förmådde att bära det sammanhang som konsten kräver och genom att förmedla kunde han också vara en brygga för andra som delar hans erfarenheter. Detta är ett lustfyllt (och seriöst) förhållningssätt till konsten. Carlo Derkert var älskad av barnen och ungdomarna för han tog dem på allvar i deras erfarenheter och livsfrågor. Men jag undrar vad Carlo Derkert skulle säga om Göteborgsbiennalen.