Vacker konceptkonst I

Helen Mirra. Erigeron uniflorus (fjällbinka) & Vaccinium myrtillus (blåbär), 2007.

Märkliga hybrider

Helen Mirra. Dryas octopetala & Dryas octopetala, Poa flexuosa & Trifolium pratense (Erigeron uniflorus & Vaccinium myrtillus), 2007. Fjällsippa och fjällsippa, vekgröe och rödklöver (fjällbinka och blåbär). Bild: Galerie Nordenhake

Mitt i Bonniers konsthalls ökentorra utställning Livsformer finns en källa av klart och friskt källvatten. Det är Helen Mirra. Jag skrev om hennes senaste utställning på Galerie Nordenhake i februari 2008.

En av de vackraste galleriutställningarna just nu är Helen Mirras utställning av pressade växter och samlade stenar. Mirra har tagit in ett stycke natur i gallerirummet; vilket i sig inte är nytt, otaliga utställningar sedan 1960-talet har haft jordhögar på gallerigolvet, blommor och blad med mera. Det som känns fräscht i denna utställning är kombinationen av botanik, poetiskt klingande växtnamn på folkspråk, konceptkonst och associationer till en jordnära kvinnligt traderad kunskap om färgning med växter och lavar. Mirra har inte bara tagit med sig en bit av Norges alpina landskap genom att bära med sig växter och stenar därifrån, hon har också lyckats förmedla känslan.

Det är naturligtvis min egen erfarenhet av fjällvandring och kärlek till det skandinaviska alpina landskapet som spelar in i upplevelsen av Mirras verk. Jag har också minnen från barndomen. Min pappa är amatörbotanist och har alltid samlat och fotograferat växter under vandringar i fjällen. Blommornas latinska namn kunde jag rabbla som barn; pappa lärde mig också att se skillnad på olika grässtrån. En gång hittade jag en märklig växt som jag visade upp för bedömning. När jag fick veta att jag hittat en hybrid kände jag mig så märkvärdig.

Metamorphosed, 2007.

Natur och kultur I

Helen Mirra, Metamorphosed, 2007. Bild: Galerie Nordenhake

Det som spelar in i förståelsen är också att jag är bekant med traditionen efter Joseph Beuys på 70-talet och den italienska grenen av konceptkonst, Arte Povera.  Beuys ville slå en bro mellan konsten och livet – som om konsten hade blivit förkonstlad under modernismen, reducerad till ett tecken för kultur. För Beuys var konst och liv ett. Arte Povera, liksom Beuys, använde material laddade med betydelser. De använde sig av enkla ting som stenar, rep, järn och trä. Trots att de medvetet valde material som stod i kontrast till ekonomiska värden i konsten framstår skulpturer och tvådimensionella verk (målningar av ordinärt slag förekommer knappast) av Mario Merz, Pino Pascali, Jannis Kounellis, Lucio Fontana m. fl. som ytterligt laddade, närmast magiska.

I Mirras utställning tycker jag mig se en orientering mot de stora frågor som mänskligheten står inför: miljö- och klimatfrågan. Utan att vara en konst som kan reduceras till att handla om ett ämne tar utställningen upp förhållandet mellan natur och kultur. Den betonar inte dikotomin, snarare framhävs överensstämmelserna och gränsövergångarna. I steninstallationer på golvet tas färgtoner i kartlavarna upp i de väl använda t-shirtarna som utgör stenarnas socklar. Hennes gamla kläder som representerar en konsumtions- och förbrukningsvara och den uråldriga stenen med de långsamt växande lavarna förenas i måleriet och konsten som kulturellt uttryck.

På Bonniers konsthall återfinns stenar men denna gång placerade på prydligt hopvikta schweiziska filtar från armén. Stenarna har hon släpat med sig från otaliga vandringar i Alperna. Till installationen med stenar och filtar finns fotografier av fjällandskapet, men vridna 90˙ så att de ser ut som om hon ligger på marken, på sidan, och betraktar naturen.

Jag får inte samma starka upplevelse som när jag såg hennes galleriutställning på Nordenhake. Men jag tror att det har med sammanhanget att göra. Det är en otacksam lokal för ett så poetiskt uttryck, dessutom i konkurrens med en obegriplig uppblåst barriär som fyller hela motstående fönsterparti.

Henrik Håkansson som jag normalt tycker mycket om förlorar också kraft. Hans idé om hundra orkidéer som skall representera livsformer i en artificiell miljö kommer aldrig riktigt fram annat än som en utsaga och ett dekorativt inslag.

Natur och kultur II

Henrik Håkansson, Broken Forest, 2006. Bild: Bonniers konsthall

Henrik Håkansson, Broken forest, 2006. Foto: Bonniers konsthall.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s