Vad säger egentligen Frans Josef?

Frans Josef Petersson har av Lars Vilks med ständig art facts koll utnämnts till den mest intressanta kritikern just nu. Tidigare var det Dan Jönsson, men hans stjärna är tydligen i dalande. Anledningen till Frans Josefs avancemang står att finna i två recensioner härförleden, båda i Aftonbladet: Dalí/Vezzoli och Livsformer.

Med lite nyktrare syn än Vilks ständiga svassande kring konstvärldens makthavare tillåter jag mig att kommentera den senare recensionen – en utställning som jag också har sett.

Frans Josef inleder med att något ondgöra sig över temats bredd, förhållandet mellan natur och kultur gestaltat i samtidskonsten. Han får inte riktigt kläm på vad utställningen egentligen handlar om: ”Tid eller natur? Representation eller ekologi? Utopi eller dystopi?”

Det är kanske inte så konstigt att en utställning med det lösliga temat natur och kultur kan rymma alla dessa aspekter samtidigt. Det inser också Frans Josef som skriver:

En välvillig tolkning kunde likna Livsformer vid ett associativt montage där sammanstötningar mellan verk och teman inte låter sig återföras på någon enskild och överordnad princip. Kanske med inspiration från W G Sebald, vars essäromaner tycks ha blivit obligatorisk läsning för dagens curatorer.

Sedan initierar Frans Josef ett resonemang som är intressant, men inte helt enkelt att följa eftersom flera tankegångar flätas in i varandra, då och då med abrupta avbrott. Det är som en stickning där han släpper maskor, och det vet ju alla vad som händer då.

Den experimentella teknik som W G Sebald använder för att skapa ett sammanhang kring text och bild, tid och minne, föranleder följande uttal:

Men en utställning är inte en text, och en curator är varken konstnär eller författare. Självklart, kan tyckas, men likafullt en källa till stor förvirring.

Där nöjer sig Frans Josef med ett konstaterande – en negation av vad han anser kuratorn är – för att omedelbart kasta sig in i ett försvar för den kuraterade temautställningen som form. Den ack så vanliga kritiken mot temautställningar, att de enskilda verkens mångtydighet reduceras till förmån för kuratorns styrande tema, menar Frans Josef grundar sig på bristande kunskaper om utställningen som medium. Där ställer han upp ett tankeexempel:

jag tänker mig två serier där den ena består av en uppsättning liknande föremål och den andra av olikartade objekt. Vid en ingående beskrivning kommer jag i det första fallet att fokusera på skillnaderna och i det andra på likheterna. Detta gäller i ännu högre grad en konstutställning där jag som besökare vet att det finns en intentionell akt bakom verkens sammanställning. Det är ju så att säga själva poängen.

Det innebär alltså enligt Frans Josefs logik att en utställning med starkt individuella konstverk vars uttryck spretar åt olika håll lockar till ett betraktande som letar efter överensstämmelser. Ungefär som i leken en skall bort. Ni minns, Eva, Magnus och Brasse. Det är undantaget som bekräftar regeln.

Alltså en reduktion. Men inte, som Frans Josef hävdar, till följd av kuratorns styrande tema, utan av dennes ”styrande röst i sin förment icke-diktatoriska frånvaro”. Det är därför som Livsformer fallerar, menar Frans Josef.

Eftersom Frans Josefs stipulerade teckenantal för artikeln snart är fyllt raskar han snabbt över konstverken i utställningen och nöjer sig med att konstatera att några är bra och några är dåliga. Man skulle vilja veta varför Charles Avery, Katie Paterson och Rosa Barbara är bra medan Henrik Håkansson, Anne Graff och Helene Mirra inte är det. Det hör till kritikerns heder att motivera sin kritik. Än märkligare blir det när Frans Josef skriver:

Problemet är att det är omöjligt att inte söka efter samband och likheter, vilket medför att varken de enskilda verken eller projektet som helhet riktigt får komma till tals.

Ja men, Frans Josef, du kan ju inte stirra dig så blind på helheten att du inte ser någonting av enskildheterna. Nu har du faktiskt inte sagt någonting om vare sig de utställda verken eller temat för utställningen, bara snurrat in dig i ett resonemang med slutklämmen att kuratorns och konstnärernas konkreta utsagor så sällan beaktas utan försvinner i den samtidskonstmässiga jakten på tidens flyktiga väsen.

Då kommer vi till kontentan: Vad är det som Lars Vilks tycker är så intelligent i denna recension? Att författaren gång på gång tappar tråden och mynnar ut i en kritik som är rena rama intet? Kan vi få lite mer kritiskt tänkande, tack!