Nä hä, Frans Josef Petersson hade tydligen ingenting att säga. Det var synd, för det hade kunnat utvecklats till en intressant diskussion. Antingen här eller på Lars Vilks blogg, där inlägget redan rubricerats som debatt. Men det tycks som om ingen debatt vill bryta ut. Jag tolkar stämningen som att det finns något som hindrar det spontana uttrycket, som om någon har spritt en obehaglig doft omkring sig men man vet inte varifrån det kommer.
Kanske från dyngsprätten. Jag har ju blivit kallad ”upprörd dyngsprätt” av Lars Vilks. När man gör en kritisk läsning av en text i avsikt att förstå och därmed tar någon på intellektuellt allvar är man alltså en upprörd dyngsprätt. Det säger ju mer om Lars Vilks än om mig.
Lars Vilks läste aldrig Frans Josefs artikel ordentligt utan plockade bara upp det han trodde han såg: en bekräftelse på sin egen teori. Ämnet curatering ställdes före hantverket att skriva kritik om curatering. Där gjorde inte Lars Vilks en korrekt kvalitetsbedömning.
Det är genom skrivandet en kritiker, liksom en forskare, formulerar sina tankar. Och att skriva är ett hantverk. Skrivandet och tänkandet hänger ihop. Där har Frans Josef en del kvar att lära. Men jag tror säkert att han kan komma till rätta med sina svårigheter att fullfölja en tankegång utan att tappa tråden och därmed formulera någonting intressant. Det krävs bara träning och uppmärksamhet på om man når fram till en läsare.
Värre är det för en intellektuell som har förlorat omdömet. Detta ständiga art facts-listande som Vilks pysslar med tycks allvarligt ha påverkat hans omdöme när det gäller kvalitet.
Brodows blandning 