Om estetik och bildens makt(löshet)

Min gamla handledare Anders Åman, han lever inte längre, han dog förra hösten, sa ofta bekymrat till mig: ”Tror du att konsten klarar sig utan estetiken?” Jag gav honom aldrig något svar på den frågan, men jag tror att jag var den som väckte frågan hos honom. Vi hade nämligen vid flera tillfällen kring mitt arbete talat om nödvändigheten av ett objekt för konstupplevelsen. Jag har alltid vidhållit att det inte är nödvändigt – för min del går det bra även utan. Objektet ersätts av en bild eller tar idémässigt gestalt i en form med estetiska kvaliteter. För min del handlar det fortfarande om estetik i den meningen att konstverket har en förmåga att beröra.

Jag lyssnar inte i första hand till den röst som skall ”sufflera” konsten – filosofin, journalistikens sanningsanspråk eller konstnärens utsaga (konstforskning). Jag lyssnar till en annan signal som talar till just mig i detta nu. Denna röst är ahistorisk. Det är i detta möte mellan konstverket och mig som betraktare som en autonomi finns.

Sedan har naturligtvis konstnären alltid en intention. Och det går att placera in konsten i ett historiskt och socialt sammanhang. Men det kommer i andra hand. Vägledande är fortfarande den där signalen som gör att man intresserar sig för någonting. Och som även gör att man kan få kontakt med konst från en annan tid eller en annan kultur – utan några som helst förklaringar eller försök att binda konsten vid ett sammanhang. Jag talar om allmänmänskliga erfarenheter.

Frans Josef Petersson skriver i dag i Aftonbladet angående Richard Sollman om konstens maktlöshet. I en mycket sammansatt text med många tanketrådar (men den här gången var det inte tankekollaps!) menar han att bildens makt inte är så stor som ofta påstås.

Men kännetecknas inte bilder snarare av en utpräglad maktlöshet? Måste inte en bild suffleras av någonting externt för att överhuvudtaget ha något att säga till om: genom att hänvisa till en sanning utanför sig själv (journalistiken), upprepas i det oändliga (reklamen) eller kringgärdas av invecklade ritualer (konsten)?

Där håller jag inte med Frans Josef Petersson (enligt mitt resonemang ovan), jag tror att bilden har en större självständighet än så. Men jag tror också, om jag har tolkat Frans Josef rätt, att han är inne på samma spår som jag när han avslutar artikeln med en tveksamhet inför Sollmans anspråk. Kommer Sollman undan med det han föresätter sig?

Samtidigt är svaret mindre intressant än skälet till att frågan överhuvudtaget gör sig gällande – i dag går det ju trots allt att ”komma undan” med det mesta i konstens namn. /—/ Jag är inte helt övertygad. Fast det är en tveksamhet sammanflätad med detta pockande ”men ändå …”, som skiljer det som lämnar en likgiltig från det som fångar ens intresse.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s