Att sprattla i passionernas nät

Lars O Ericson skriver en bra krönika i dag i SvD. Tyvärr lägger de inte ut krönikorna på nätet. Min krönika förra fredagen om Billgren och det autentiska hade jag gärna länkat till, liksom till Lars O Ericsons krönika idag.

På sätt och vis tar vi upp samma ämne, men utifrån olika aspekter. Lars O skriver om när tolkandet gör skor till konst. Det är naturligtvis konsthistoriens mest berömda par skor det handlar om: van Goghs målning Skor från 1886. Den målningen har gett upphov till en mängd tolkningar och strider mellan olika filosofiska synsätt.

Heidegger skrev om skorna 1936 i traktaten Konstverkets ursprung. Lars O skriver:

Hans tes är att van Goghs målning uppenbarar vad ett par bondskor i sanning är. I konstverket, skriver Heidegger på sin typiska prosa, har det varandes sanning satts i verket.

På detta uttalande reagerade konsthistorikern Meyer Schapiro i essän The Still Life as a Personal Object (1968). Schapiro menade att Heidegger var ute och cyklade, ”han använder det bara för att illustrera sin tes att konstens väsen består i ett avtäckande av en sanning”, återger Lars O Ericsson Schapiros ord, ”de är i själva verket målarens egna utnötta kängor.”

Därefter förs resonemanget in på Derrida och det han skriver i boken La vérité en peinture (1978). Derrida dekonstruerar såväl Heideggers som Schapiros tolkningar och ställer sig frågan om det verkligen finns en sanning i måleriet. Här kommer vi till det intressanta.

Derrida som enligt mig, i mina små försök att förstå honom (jag lyssnade faktiskt på honom i Uppsala universitets aula, 2004), har ytterst svårgenomträngliga texter, ges här en elegant sammanfattande tolkning av Lars O Ericsson.

För honom finns det ingen sanning i ett konstverk. Ett konstverk är inte ett slags behållare som rymmer dess mening, vare sig biografisk (Schapiro) eller sociogeografisk (Heidegger).

Derrida är i själva verket inte intresserad av att tolka van Goghs målning. Det som upptar honom är andras tolkningar av den, och framför allt de anspråk på mening och sanning som knyts till dessa tolkningar. Tänk om konst inte har mening, inte bär på någon sanning? Tänk om att tolka ett konstverk i själva verket är att ge det en mening, att tillskriva det en sanning? Den misstanken sås av Derrida. Och han tillägger: detta tolkningsarbete har inget givet slut. En annan hädisk tanke vore denna: tänk om det är tolkandet som gör skor till konst?

Det här kan jag skriva under på, med viss reservation – det finns även något i konstverket: iakttagelser, gestaltad erfarenhet och ett sanningsanspråk. Men konstverket har ingen sann kärna som går att komma åt, det är riktigt, en inneboende stabil mening som går att avtäcka. Tolkandet är en meningsskapande verksamhet i förening med konstnärens sanningsanspråk och iakttagelser. Det är de där ”Anna Brodow Inzaina hör röster” som Lars Vilks älskar att förlöjliga.

Men då ställer jag mig samtidigt frågan om Lars Vilks skulle våga släppa ifrån sig någon tolkning någon gång eller om han föredrar att ställa sig på behörig distans och peka finger åt oss andra löjliga. Vi som sprattlar i passionernas nät.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Att sprattla i passionernas nät

  1. Petter Helje skriver:

    Anna, man bör nog ta Lars O Ericssons elegant sammanfattande tolkningar med en nypa salt. För honom finns det ingen sanning i en filosofisk text. Han vill så misstanken att konst eller filosofiska texter, eller meningsbärande material överhuvudtaget, inte har någon mening, inte bär på någon sanning. Att tolka en text eller ett konstverk är för honom i själva verket att ge det en mening, att tillskriva det en sanning.

    • brodowinzaina skriver:

      Jag trodde jag sa det i mitt inlägg, det kanske inte framgick? Jag, å andra sidan, tror inte att det är fullt så relativistiskt och öppet för allsköns tolkningar och meningsbildning, att det bara är läsaren som hittar på allt. Någonting finns det att gå på. Ett sanningsanspråk. En utsaga. En moralisk nödvändighet. Det kan inte bara vara tomt.

  2. Petter Helje skriver:

    Nej, jag är tacksam för det där lilla ”med viss reservation”. 🙂

    Trevligt att råkas igår förresten, vad tyckte du om Yngves bruna figurationer?

  3. brodowinzaina skriver:

    Tack det samma! Bruna? Ja, var de inte lite bruna, nu när du säger det.

    Jo, Yngve är bra.

  4. Petter Helje skriver:

    Lägg förresten märke till hur den ”misstanke” som finns hos Derrida växer till en ”insikt” hos Lars O Ericsson, en insikt som han tydligen finner stöd för hos Einstein:

    ”Till och med vetenskapliga teorier är ett slags fiktioner. Det insåg redan Einstein. Den första faktor som punkterar den klassiska realistiska målsättningen är alltså insikten att det inte finns någon verklighet utanför representationen (…)”

    🙂

  5. brodowinzaina skriver:

    Du har studerat Lars O Ericsson tidigare ser jag och samlat citat. Det är bra att ha när man ska underbygga argument. Samla dem i en bok.

  6. Petter Helje skriver:

    Lars O Ericsson har själv samlat sina viktigaste texter i en bok som heter ”I den frusna passionens heta skugga”. Citatet är från s. 72.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s