Billgren och autenticiten

Eftersom artikeln inte finns ute på nätet återger jag här min krönika publicerad i SvD 16/10 där jag funderar över det autentiska i förhållande till Ernst Billgren. I boken Figurationer som kom ut i somras av Johan Lundberg och Christopher Rådlund finns ett stycke om Ernst Billgren som jag, när jag läste det, reagerade över. Där skriver man att Ernst Billgren inte tar konsten på allvar. Det må vara hänt, att han säger sig inte ta konsten på så stort allvar, att han är ironisk och driver med allt högstämt.

Men om man ser på hans konst och tar den tar den på allvar, framkommer något annat. Så här ser jag det:

Det är svårt att inte ta Ernst Billgren på allvar. Ja, ni läste rätt. Det är nog inte alla som håller med mig där. Men Ernst Billgren är absolut ärlig i det han gör. Han är helt sann.

Åtminstone i en del av det han gör. När han avslöjar sig.

När den där kilen av allvar lyckas tränga igenom allt bludder, allt bladder, denna osorterade ström av genialt och banalt, i teve-drama och böcker, Fångarna på fortet, galapremiärer och kändisfester med E-type och prinsessan Madeleine. Då är han sann.

Ernst Billgren har blåst upp sitt mediala självporträtt till den grad att de inbyggda krackeleringarna har växt till förrädiska istäckta farvatten mellan öar och skär en vårvinterdag. I det projektet har han tagit en djupt allvarlig risk att inte bli tagen på allvar.

Men jag vet inte om han bryr sig om sådana saker. Han tar ju inte heller konsten på så stort allvar.

Ernst Billgrens persona har byggts upp av lika delar taktiskt mediespel, framgångsrikt entreprenörskap och det extravaganta livet som konstnärsfurste. I hans storslagna vision fattas bara ett lämpligt palats: återuppbyggnaden av de la Gardieska palatset Makalös i Kungsträdgården.

När jag ser Ernst Billgrens retrospektiva utställning Vår tanks på 80-talet på Galleri Bohman slås jag av hur ärlig han är i sitt måleri. Och hur tidigt han var det som knappt nybakad konstnär och elev på konstskolan Valand i Göteborg på 80-talet.

Redan i de tidiga 80-talsverken ser man var det är han har sin talang: i gestaltningen av djurens kroppsspråk, uttryck, anatomi och rörelse. Leda och svanen är framför allt svanen, inte Leda. Hon har slagits ned till en skugga på marken medan Zeus i svangestalt böjer förnämt på sin långa hals. Eller som i skulpturen And tar isbad. Det är egentligen bara en klump dekorerad med mosaik, men i denna andkropp lyfts en rörelse fram med nästintill omärkliga volymer och gör att hennes fjäderskrud reser sig.

De nya verken i utställningen är annorlunda men inte desto mindre fascinerande. Energi och uttryck är av ett råare slag och handlingen mer sammansatt. Spegeleffekter och uppbyggda rum spelar en central roll i det magnifika verket Resan till Lindholmen (2009), som också gett titel till en ny självbiografisk bok. Det är en resa inåt, en upptäckt av en tidigare okänd terräng, som påbörjades 1982 då han kom in på Valand.

Det som är sant i Ernst Billgrens måleri är den gestaltade erfarenheten byggd på iakttagelser som jag själv kan bekräfta och verifiera. Sådant ger visshet. Sedan spelar det inte så stor roll om Ernst Billgren ljuger till vardags eller behagar ironisera. För han kan som ingen annan övertyga mig om hur det känns att vara en and.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s