Okej, Lars Vilks. Jag vet ju att du är inne här och hänger för att få inspiration. Tror du inte att jag har sett att du duckade bakom Frans Josef Petersson? Att du aldrig svarade på min direkta fråga: ”Vad är det som Lars Vilks tycker är så intelligent i den här artikeln?” Frågan ställdes aldrig till Frans Josef Petersson utan till Lars Vilks och den frågan handlade om kvalitet – i grunden Lars Vilks kvalitetsbegrepp artfacts.
Men när man konfronterar Lars Vilks med en direkt fråga smiter han. Han vet nämligen att jag har rätt. Att jag tack vare min vetenskapliga skolning och mitt yrkesverksamma liv som redaktör och skribent ganska snabbt kan se om en text är bra eller inte. Om den håller kvalitetsmässigt. Det är en bedömningsfråga i varje enskilt fall och har inte med listor eller positioner att göra.
Lars Vilks har också en vetenskaplig skolning men det var länge sedan han befann sig i ett vetenskapssamhälle. Han befinner sig i konstvärlden och erbjuder en teoribildning som går på tomgång. Denna teori mal han på och han får inte det kritiska motstånd som en intellektuell behöver.
Man skall inte göra anspråk på att tala om sanningen för andra om man inte låter de teserna prövas av andra forskare i ett vetenskapssamhälle.
Jag är bekymrad över Lars Vilks dekonstruktion utan moral, utan rätt eller fel, utan alternativ till något bättre. Det är inte dekonstruktion, det är destruktion.
Brodows blandning 
Själv har jag debatterat med Lars Vilks för några månader sedan, men insåg också snart att det bara var samma budskap som snurrades runt varv efter varv.
Artfacts.
Det blir lustigt, för egentligen, vad ska man med begreppet till?
Till exakt vad kan man använda informationen att artfacts rankar Hirst högre än Kentridge? Varför är det viktigt för mig? För att sålla ut det jag borde uppleva innan jag dör? Knappast.
En sådan Lista är fullkomligt innehållslös. Den säger att något är bättre än något annat men det går aldrig att härleda varför eller hur det ena har högre kvalité än det andra.
Det är även lustigt att Vilks institutionella kvalitetsbegrepp i sig bygger på individers essentiellt (osäker på om jag använder termer rätt här) baserade omdömen. För om man bryter ner den berömda Listan i sina minsta beståndsdelar återfinner man personer: konstkritiker, gallerister, kuratorer etc. Och hur värderar de personerna konst? Menar han att det bara handlar om en flock fåglar som lyfter i exakt samma ögonblick? Så fungerar inte mänskan (endast). Däri finns en svaghet i Vilks resonemang.
En annan svaghet finns i konstruktionen av Listan. Här är jag ute på hal is, för jag har inte orkat kolla upp hur den egentligen sammanvägs i praktiken. Men det är alltid intressant hur en sammanvägning sker, och vad som hamnar i toppen. Oftast är det de artefakter som ”alla” (Vilks konstvärlden) har med på sin egen lista, men oftast inte på topposition… Urvattnat mao.
Brasklapp: jag valde att skriva här för att om möjligt ge dig lite hjälp att argumentera mot Vilks. Men jag är oerhört okunnig på sakområdet ifråga, och vill inte hålla på och käbbla med Vilks själv (det får jag ont i magen av). Förresten kanske jag totalt har missförstått ngt. grundläggande, och det tror jag du har större överseende med än han. För mig är det fullständigt uppenbart att Vilks teori är meningslös. Kanske är det synd om Vilks; han framstår som en nihilist ur ngn roman av Dostojevskij. Går det att rädda honom från sin egen tomhet, månne?
Fin blogg, förresten. Trevligt tonfall och lärt. Ska återvända och läsa (lära mig) mer.
Hej Gunnar!
Tack för kommentar här på bloggen och beröm, välkommen tillbaka!
Anna