Jag fick ett brev från Denome. Hon (för mig känns det som att kliva in i huvudet på en annan kvinna) skriver för bloggen Rosa Berger: Rapport. Denome är en okänd röst i konstvärlden, en betraktare, ett slags hemlig agent med ett viktigt uppdrag. Rosa Berger har gett Denome och skribenten Jod uppdraget att skriva rapporter från konstutställningar i Stockholm och Oslo med omnejd.
Jag är en grå mus som ingen ser och ingen bryr sig om. När jag går runt på utställningar är det ingen som stormar fram, trycker kataloger i min hand och börjar berätta om konstverkens förtjänster. Jag är konstens försummade styvbarn, ett överflödigt kugghjul i ett självgenererande maskineri – jag är publiken.
Jag vet inte om man vågar använda beteckningen ”verklighetens folk” idag, men det här är ju en icke pk-blogg, så vi kör för det. i så fall skulle Denome kunna vara en representant.
En gång tog jag hjälp av ”verklighetens folk” för att klara av att skriva en konstrecension. Det var min kompis Eva. Hon är ingenjör, anställd vid Vägverket och har en rätt prosaisk syn på konst. Särskilt konceptkonst. Men hon är kunnig Eva, och ingalunda kulturellt ointresserad. Vi var på en utställning hon och jag som jag visste att jag skulle skriva om. Det var ingen bra utställning, rent ut sagt en katastrof. Hon gick och muttrade och tyckte fritt om det ena och det andra.
När jag skulle skriva recensionen tog jag helt plötsligt ett språng rakt ut i det osäkra och tänkte: det får bära eller brista. Om det här är det sista jag gör i konstvärlden så får det vara så. Nu gör jag så här. Jag lät Eva bära mig genom den texten och jag lånade hennes röst. Jag tror att det är det bästa jag har gjort någon gång.
Så ser jag på Denomes uppdrag. Som en säkerhetsventil i ett konstliv som präglas av allt för mycket hänsynstaganden och rädsla för att säga och tycka fel. Ibland blir Denome lite trött och gnällig –kanske är det avundsjuka och missunnsamhet, jag läser mellan raderna att Denome är konstnär, alltså inte en representant för verklighetens folk i Hägglunds mening (om någon har lyckats få klarhet i vem/vilka han egentligen avsåg) –men Denome är alltid ärlig och uppmärksam, och det tycker jag om.
Brodows blandning 
En fråga bara, Anna. Vilken utställning var det egentligen och varför skrev du om den när det visade sig vara ”ingen bra utställning, rent ut sagt en katastrof”. Jag menar om vi nu ska vara så ärliga som du skriver.
Det var en utställning jag skrev om för länge sedan, kan ha varit år 2000 när jag var ganska ny som kritiker. Den hette Swe.de och visades på Uppsala konstmuseum. Varför jag skrev om den? Jag tyckte att det var viktigt att skriva om den på det sättet. Precis så som jag reagerade och inte utifrån hur jag förväntades reagera som kritiker – utställningen hade fått en enorm förhandspublicitet.
Jag fick också väldigt blandade reaktioner på recensionen, vissa tyckte att det var förskräckligt att en kritiker skrev så och vissa tyckte att det var oerhört befriande. Så är det! Man kan inte tillfredsställa alla.
Anna,
noga taget var det inte ett brev utan en kommentar till en bloggpost lite längre ner här.
Men tack för omdömet! Gnällig, javisst, jag tycker konstkritiken i allmänhet är alltför fåraktigt inställsam. Jag menar, det är osannolikt att konsten skulle vara så ofelbar som den framställs. Problemet härleder jag till att befordringsgången är den samma för kritiker och intendenter. De institutioner som ska kritiseras fördelar också de eftertraktade tjänster som de flesta kritiker siktar på.
Så därför gläder jag mig åt varje avsteg från konsensus. Det är inte en slump att jag föredrar din blogg framför Madestrands t ex. Fast jag tror att din självkänsla skulle behöva lite coaching. Du behöver inte bry dig om vad Vilks eller Franz-Joseph tycker. De har sina agendor (F-J t ex vill ju säkert in på Moderna så småningom och tar bara de debatter han själv kan tjäna på)
Nej, kör så det ryker. Kör så gubbarna tappar hakan. Det är mitt tips. Om du ska utvecklas till en riktigt intressant kritiker, vilket jag tror du kan, måste du göra det på ditt sätt, hänsynslöst följa din inre bestämning.
Hrm, ska du säga som skriver anonymt…
men tack för coaching. Hittills har det varit ganska tyst på min blogg, men jag ser ju statistiken hur många det är som läser. Och jag tror att det är en och annan som gillar det också 😉
Här är jag överens med denome. Lars Vilks senaste inlägg kan man koka ner till följande: Det finns rätt och fel sorts tolkningar. Rätt sorts tolkningar är de som ligger ”i linje med de avancerade former av agendor som äger giltighet i konstvärlden”. Det är hans sätt att tillrättavisa dig: ”Avvik inte från konsensus!”
Tack Denome och A.M. Lars Vilks behöver man hjälp att hantera. För övrigt håller jag med Denome om att det är mycket som inte håller måttet i konstvärlden men okritiskt gäller för ”kvalitet” – på grund av konstnärens position och kritikerns vilja till position.
Jag ska be att få påtala ett par inkonsekvenser i denomes anklagelse om opportunism. Om det är så att
§1: kritiken är inställsam på grund av att kritikerna vill ha jobb på de institutioner de ska kritisera
§2: Frans Josef vill in på Moderna Museet
§3: Frans Josef bara tar de debatter han tjänar på
§3: Anna Brodow avviker från konsensus på ett positivt sätt
Hur kommer det sig då att
§1: Brodow här på bloggen kritiserar Frans Josef för att
§2: Frans Josef offentligt kritiserat institutioner som Moderna Museet och Bonniers konsthall?
Hej Frans Josef,
Kul att du tittar in, du har ju varit föremål för visst intresse på den här bloggen. Denome får svara för sig, men de två nedre paragraferna stämmer väl ändå inte?
Har jag kritiserat dig för att offentligt ha kritiserat institutioner som Moderna Museet och Bonniers konsthall? Var hittar du den kritiken? Det enda jag har gjort är att uppmärksamt och med penna i handen läst dina artiklar. Det är en helt annan sak.
Men hallå, vilket korkat inlägg av ”Frans Josef”. De där satserna står ju bara i ett skenbart motsatsförhållande till varandra. Frans Josef kan ju försöka skriva en bok som min och Christopher Rådlunds ”Figurationer”. Därpå kan han beslå Brodow med inkonsekvenser när hon anklagar honom för att aspirera på intendenttjänster.
Att framföra kritik på systemets egna villkor är vad som regelmässigt belönsa, vilket är exakt var FJ gör.
Det är ungefär som när det är debatter på DN:s kultursida som i somras Om Lars von Trier: alla debattörerna är överens om att femionism är bra och att von Trier är en bra regissör, och sedan ”debatterar” man om hur han förhåller sig till feminism. Det blir ju liksom väldigt ”spännande”.
I övrigt tror jag verkligen på det där experimentet som Anna gjorde. Jag tror att det är nyttigt att försätta sig i just exakt den där positionen emellanåt, utan att man för den skull hänfaller åt fånig populism och publikflörteri, men det är ju ingen risk om man har kunskap i botten. Ofta förhåller det sig dessutom exakt tvärtom: de med grunda kunskaper och tunn estetisk sensibilitet skulle aldrig våga utmana ”experternas” omdöme. Detta fordrar tvärtom bildning, mod och integritet. Den kritik som bara rapar upp vad som är den för stunden gängse uppfattningen riskerar bara att beröra kretsen av närmast sörjande.
Hej Johan,
Det mest intressanta som jag ser det är just själva frågan: lista eller inte lista? Den fråga som Lars Vilks till varje pris undviker att bemöta. Jag tror att även icke-experter – människor utanför konstvärlden – många gånger kan bedöma kvalitet, lika väl som experterna. Händelsen när jag var på konstutställning med min kompis Eva är ett exempel på just det.
Ja men frågan om listan är ju egentligen bara fånig, emedan listan som sådan måste basera sig på något. ”Listan” skall ersätta det estetiska omdömet, men listan baserar sig ju på diverse omdömen, som är av mer eller mindre estetisk art. hela frågan ger alltså lite ”tinget i sig”-vibbar. Listan kan ju inte basera sig på andra listor i all evighet…
Men just det där är ju Vilks svaghet att han hamnar i cirkelresonemang hela tiden. Hans teser är giltiga på någon sorts väldigt trivial nivå, men förmår inte säga något speciellt relevant om verkligheten.