Werner Holmberg (1830-1860), Ett finländskt landskap, 1855. Olja på duk 88 x120 cm. Fortums Konststiftelse.
Jag undrar om inte människor var bättre på att leva förr, eller om de bara hade mer bråttom att leva? Lungsoten och andra sjukdomar kunde ju ta dem när som helst. Inte fan twittrade de, eller facebookade hela dagarna. Dessa sociala medier som visserligen är användbara, men som mest bara består av tjatter. Var är det äkta samtalet idag? De där ögonblicken av densitet i mötet.
Så har vi också den konst vi förtjänar.
Jag håller på och läser en bok om finsk måleri: Bilder från Finland. Land och folk av konsthistorikern Juha Ilvas. En av de målningar som jag tycker allra bäst om på den pågående utställningen med finskt måleri på Waldemarsudde är Werner Holmbergs (1830-1860) Ett finländskt insjölandskap, 1855. Alltså, killen var 25 år när han gjorde den här målningen! Så här står det i boken:
Werner Holmberg dog i lungsot redan vid 30 års ålder. Hans konstnärskarriär varade bara i sju år, från studierna på konstakademien i Düsseldorf 1853 och fram till 1860, då han erbjöds en professorstjänst i landskapsmåleri på den planerade konstskolan i Weimar.
Innan han utbildade sig till konstnär skaffade han sig en arkitektutbildning. Bara så där. Det var ju synd att han inte fick leva vidare. Det man kan se i Ett finländskt insjölandskap slår många andra mer etablerade konstnärer i tiden. Det är som titeln säger ett insjölandskap och vi ser i den ganska mörka förgrunden en åker med några människor som arbetar. Solen kastar en spotlight på just detta motiv. På den lugna vattenytan återspeglas ljuset genom molnen och några tallar i förgrunden avtecknar sig i silhuett. Blicken dras ganska snabbt upp mot himlen där molnen verkligen lever sitt eget liv och rör på sig. De är inte bara som platta klistermärken utan de har verkligen form – en ovan- och en undersida. Trots att detta är en ateljémålning gjord i Düsseldorf och föreställer ett finskt landskap som han minns det är naturstudiet så övertygande. Det är så långt från ett brunsåsigt düsseldorfmåleri man kan komma.
En annan pärla är Fanny Churberg (1845-1892). Hennes Månskenslandskap, 1878 är något helt enastående. Den är inte alls så här grön egentligen, det blev så vid skanningen. Churberg får avsluta detta blogginlägg för i kväll.
Brodows blandning 