Fler som tappat omdömet?

Skull_with_Ashtray_and_Lemon-486x650

Av upphovsrättsliga skäl publicerar jag inte Damien Hirst, Skull with Ashtray and Lemon, 2006/2007, från utställningen No Love Lost, The Wallace Collection, London. Länk till större bild här.

Men hallå, Carl-Johan Malmberg. Har du helt tappat fattningen? Dagens chock var att öppna SvD och läsa den okritiska recensionen av Damien Hirsts nya blåa målningar  – som han gjort helt själv utan assistenter. Det tycks som om det är fler än Vilks som har tappat omdömet. Vad är det som händer?

Välvilligt tolkar jag det som att Carl-Johan Malmberg blir så till sig över att den tidigare konceptkonstnären och konstprovokatören gjort halt och vänd om att han därför tar till ett av kritikerns starkaste uttryck: ett stort måleri.

Det som gör detta måleri stort – att det dröjer kvar i sinnet när man lämnat det – är ändå inte självklarheten och skönheten i det. Det är Hirsts gestaltning av rummet. /—/ Liksom i vissa barockstilleben svävar Hirsts dödskallar i en rymd utan slut. Det är en värld utan Gud – utan alla fixerade värden, där replipunkterna till sist bara är målarens prickar och linjer av färg: ett kranium som blir levande tack vare målarens hand.

Carl-Johan Malmberg har ibland svårt att låta bli att själv vara konstnären i sammanhanget. Det går ett skämt bland gallerister: Carl-Johan Malmberg är på jakt efter en utställning som passar hans nästa text. Men det här var väl ändå okritiskt i överkant. Vad jag kan se är det inte mer än vad en hyfsat begåvad gymnasiestudent på estetiska programmet skulle göra bättre.

Men umgås man en stund med Damien Hirsts sensuella variationer av färgen blått är det uppenbart att de är gjorda med uppriktig kärlek, till måleriets hantverk men också till en väsentlig tradition inom det.

Frågan är om konstnärens anspråk räcker? Krävs det ändå inte lite mer för att kunna kalla något ett ”stort måleri” än att en konstnär numera finner sina främsta förebilder i Rembrandt, Velázquez och hela den barocka stillebentraditionen? Inte någonstans talar Carl-Johan Malmberg om hur måleriet är gjort och om han lyckas med sitt storvulna anspråk på att bli jämförd med konstens mästare. Den jämförelsen är i så fall till konstnärens nackdel.

I senaste numret av Art Review finns en intervju med Damien Hirst angående den utställning som Carl-Johan Malmberg recenserar på Wallace Collection i London. Där säger Damien Hirst angående sitt nya måleri att han tränar sig i att bli ofullkomlig: ”practising to be imperfect”.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Fler som tappat omdömet?

  1. Willy Lorens skriver:

    Till skillnad från de roliga galleristerna är jag för dåligt insatt för att hävda att Malmberg utnyttjar konsten som ett slags gisslan för sitt eget frasmakeri, även om hans senaste alster, och även andra recensioner jag läst av honom, onekligen får en att undra. I alla fall kan man notera att Malmbergs värdering av Hirsts utställning starkt avviker från hans brittiska kolleger som sågar den brutalt. Hirsts egen uppfattning om sitt måleri verkar annars präglas av en rätt klädsam blygsamhet, som inte alls stämmer överens med Anna Brodows tal om hans ”storvulna anspråk”. I alla fall om man får tro The Daily Telegraph där han i ett referat från utställningens öppnande insisterar på att han ”was not attempting to directly compare himself with the Old Masters”. Och på frågan om hur han värderade sina egna målningar svarade han: ”I find it very hard to think that somebody would be in awe of me.” Men då hade han förstås inte räknat med Carl-Johan Malmberg.

  2. brodowinzaina skriver:

    Det är riktigt att konstnärens självkänsla späs på av Malmberg snarare än av Hirst. Malmberg gör en tolkning i sin recension att titeln på utställningen: No Love Lost, ”går att läsa som konstnärens självsäkra påstående att hans kärlek till måleriet faktiskt är besvarad: av mediet självt.” Frågan är om den tolkningen är relevant – dels med tanke på hur måleriet faktiskt ser ut, dels med tanke på vad konstnären själv säger.

    I intervjun i Art Review spår Hirst att han med dessa målningar kommer att bli sågad. ”‘I’m going to get slagged off, arent I? They’ll say, ‘Who does he think he is, Francis-fuckin’-Bacon?'”

    Artikelförfattaren, Miles Aldridge, instämmer i att målningarna säkert kommer att fördömas på grund av likheten med Bacons blå period. Det som artikeln cirkulerar kring är om denna nya vändning i Hirsts konstnärskap verkligen är ett seriöst måleri eller bara en medelålders konceptkonstnärs livskris. Att han ser att han inte kan fortsätta på samma spår som tidigare och nu prövar ett nytt oväntat grepp. Där ser jag inte att artikelförfattaren kommer fram till någon slutsats annat än värdet i att inte vara för perfekt – vad han nu vill mena med det.

  3. Johan L skriver:

    Willy, de där yttrandena av Hirst torde bäst beskrivas med termen ”falsk blygsamhet”.

    Det är som Anna skriver märkligt att Malmberg inte sätter in utställningen i en samtidskontext: dels relatera den till det brittiska motagandet, till exempel i denna sågning: http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/art/features/are-hirsts-paintings-any-good-no-theyre-not-worth-looking-at-1802080.html

    Dela relatera den till konceptkonstens kris, att en viss sorts konstsyn av många uppfattas såsom körd i botten och upprätthållen medelst ngn form av konstgjord andning.

    Det räcker med att gå och titta på Dalis utställing på Moderna Museet för att bli varse hur platt det modernistiska projektet ter sig idag. Och att det bara ter sig ännu plattare när man försöker skriva in det i en postmodernistisk Warhol-tradition.

  4. Willy Lorens skriver:

    Ja, det finns verkligen anledning att betvivla relevansen av Malmbergs tolkning av utställningens titel. Inte minst som han med sin svengelska direktöversättning totalt missförstår uttrycket ”no love lost”, vilket tvärtom betyder illvilja och hat.

  5. Av vad jag sett på nätet tycker jag ”Floating skull 8” är ganska genialisk i sin enkelhet. Det är när han konstruerar vidare som jag mer och mer förlorar kontakten med honom.

    Titta på intervjun på galleriets hemsida. De talar visserligen alldeles för fort för att jag skall hänga med ordentligt, men bilderna är intressanta: http://www.wallacecollection.org/collections/exhibition/77

    Men, ”intressanta”, inte så mycket mer. De talar inte till mig.

    H.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s