Videocra(z)y och paus

Att Berlusconis teve är kass vet alla som har varit i landet. Det var det första jag reagerade på under min första längre vistelse i Italien 2004. Jag frågade Pasquale om de inte hade några feminister i Italien. ”Jo, det har vi, de är aggressiva dessutom. Men du ser dem inte i Berlusconis teve. Du ser knappast några intellektuella i Berlusconis teve över huvud taget, men det har vi många av.”

I Erik Gandinis hyllade film Videocracy finns inte heller några feminister, eller för den delen andra debatterande, analyserande, kritiska intellektuella. Det finns bara lättklädda kvinnor, velines, och ett antal idioter runt den största idioten av alla, Berlusconi. Det blir ganska tröttsamt i längden – de 120 minuterna kändes rätt långa. Filmen är som en propagandafilm fast tvärtom. Vad heter det när filmens syfte är att visa på något riktigt hemskt och därför ger en mardrömslik utdragen estetiserad bild av ondskan? Jag vet inte. Varken jag eller Pasquale gillade den.

Min man är mycket insatt i italiensk politik och samhälle och vet precis hur hela det politiska systemet fungerar i Italien – eller inte fungerar med maffia, korruption och Berlusconis teve – men om den här filmen tyckte han inte. Det är en smutskastning av Italien, säger han. ”För övrigt är Smaila (programledaren som stod bland en massa kvinnor i en trappa) skyldig mig 5000 euro.” Därefter muttrar han föraktfullt: ”Lui è un pappone”. (I översättning ung. hallick). Pasquale glömmer inte när Smaila på 80-talet snodde pengar som Legaambiente (Italiens tidiga miljörörelse) fick av en finansiär på Costa Smeralda – Pasquale var då sekreterare i Legaambiente. Han var också politiskt aktiv inom Democrazia Cristiana – kristdemokratiska partiet (när det forfarande var ett stort parti och inte splittrat). Sedan flyttade han till Rom och efter examen i sociologi och politisk historia har han arbetat bland annat för Röda korset och Roms kommun.

Pasquale uppskattade att filmen har blivit gjord, men anser att den hade kunnat fördjupas med en inblick och analys i vem/vad som bär skulden till att Italien har Berlusconi vid makten. ”La colpa è della sinistra” – skulden ligger hos vänstern, säger han. ”De hade makten innan och borde ha fattat de lagar som andra civila stater har: att de som innehar makten inte får äga televisionen, tidningar eller ha andra egna intressen.” Över huvud taget, menar Pasquale, har inte den italienska vänstern tagit det ansvar som krävs av partier i regeringsställning – ”därför har vi Berlusconi”.

Nu tar jag bloggpaus några dagar. Jag skall åka till Venedig och se biennalen. Det blir säkert rapport efteråt.