Vad är ett tappat omdöme mot en förlorad koll?

I går kväll kom jag hem från Venedig där jag och min son har varit i fyra dagar. Det var en försenad födelsedagspresent från en mor som vet att en resa som görs tillsammans är den bästa present man kan få. Ragnar som är 20 år står just nu på tröskeln till yrkesval och studieinriktning och är mottaglig för influenser.

Medan jag satt på hotellrummet den första dagen och skrev en artikel om finsk konst – en artikel jag inte hade hunnit lämna innan jag åkte – stack Ragnar iväg till Murano och glasmuseet. Jag hade gärna sett det, men det får bli en annan gång. Ragnar kollade också in stranden på Lido och hittade snäckor (vi bodde där den här gången, vilket jag kan rekommendera. 246 euro för fyra nätter i ett snyggt och fräscht dubbelrum med egen balkong i Villa Albertina är ett fynd – gäller förstås bara lågsäsong.) Med båten tar det inte mer än 10-15 minuter att åka till Giardini.

Dag två: Konstbiennalen med besök i Giardini och Arsenale. Det fick räcka av samtidskonst. Alla utställningar ute på stan hoppade vi helt sonika över. Jag vet att jag har missat massor som jag borde ha sett, men nu var jag i Venedig främst som mamma och därefter som konstkritiker. Att begära att Ragnar skall titta på samtidskonst i två dagar är att begära för mycket.

Ärligt talat propsade jag heller aldrig. Det räckte även för mig. Ibland är det skönt att ha en ursäkt att slippa: slippa springa som en tok med karta i handen och leta efter ett avlägset lands paviljong i en lokal i någon av Venedigs labyrinter och irritera sig på att den utmärkta siffran inte tycks stämma med vare sig verkligheten eller kartans beskrivning av den. Den upplevelse som skall ge lön för mödan infinner sig högst sällan. Tillfredsställelsen inskränker sig till att kunna bocka av och gå vidare och känna att man åtminstone inte missade Tadzjikistan.

Är det inte absurt egentligen, att horder av konstkritiker och andra konstintresserade vartannat år åker till Venedig och springer omkring och tittar på samtidskonst? När hela stan är en enda stor konstskatt och ingen bryr sig om att vare sig bocka av den eller ägna den ett djupare intresse. Förklaringen finns i konstvärldens gruppdynamik: en exklusiv grupp av konstvärldsmänniskor springer likt hästar med skygglappar rakt fram pådrivna av den egna piskan att hänga med, ”att ha koll”. För det värsta man kan förlora i samtidskonsten är nämligen ”koll”. Vad är ett tappat omdöme mot en förlorad koll?

Dag tre: Gallerie dell’Accademia. Här finns en av konsthistoriens mest berömda målningar: Stormen av Giorgione. Jag hade på morgonen läst en artikel i Corriere della Sera om en författare som låtit Stormen utgöra handlingen för hela sin nya roman. Det gav lust att åka dit och se den i verkligheten. Ragnar tittade mest på de fantastiska marmorgolven med mönster, blommor och figurer i olika färger. På eftermiddagen blev det San Marco med fler golv. Där köpte han boken The Floors of Venice som jag tror kommer att bli en inspirationskälla (han går som lärling hos en flygelbyggare och instrumentmakare och lär sig just nu intarsia).

tempesta

Dag fyra (sista dagen): Besök i Santa Maria della Salute, en barockkyrka från 1630. I boken hade vi sett att just denna kyrka hade ett vackert golv. Medan Ragnar studerade golven satt jag och tittade uppåt väggarna och mot kupolen som bärs upp av det oktagonala rummet stöttat av stadiga kolonner. Jag tycker om barockkyrkor. De har en artikulering av linjer i konvexa och konkava former som jag gillar.

Eftermiddagen ägnade vi åt Guggenheim Collection – ett museum för modern konst. Där finns ett par målningar av Max Ernst som är riktigt bra, en fin skulptur av Giacometti, ett par Jackson Pollock som är helt ok och en unik samling italienska futurister.

Modernismen kan kännas väldigt daterad, nöjet ligger i att gå omkring och få bekräftelse på de egna konsthistoriska kunskaperna: ”Här ser vi suprematism, det var den ickeföreställande konsten i Ryssland. Jaha, jaså du gillar Theo van Doesburg bättre, ja, han var ledare för gruppen De Stijl i Holland.” Osv. Man mässar om stilar och inriktningar.

Vi var överens om att den modernism som har stått sig i samlingen inte så mycket är de banbrytande stilarna som den konst som bevarat skönheten i färgen och formen oavsett avsikter. Man skulle kunna kalla det en seger för konstens dekorativa värden. Kanske är det det enda som i bästa fall återstår när allt annat är raserat.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s