Wittgensteins väg från kantstött kvalitet

Dagens understreckare i SvD av religionsfilosofen Peder Thalén inspirerade mig att återknyta till frågan om såväl konstens kvalitet som begreppet konst. Wittgenstein som väg till en synligare Gud är rubriken för Peder Thaléns essä.

[Borttaget: Jag har valt att stryka ett avsnitt som inte hade med artikeln ovan att göra, det ändrar inte innehållet i texten, bara stramar åt det hela]

Jag gör inte anspråk på att kunna redogöra för Wittgenstein, men om jag utgår från språkspelsteorin skulle begreppet konst kunna förklaras utifrån hur vi använder ordet och vilken mening det får i en kontext. I likhet med den institutionella konstteorin har begreppet konst utifrån detta sätt att se inga givna ramar. Det finns ingen konst i egentlig mening lika litet som det finns en bakomliggande verklighet som vi bara kan skapa oss föreställningar om genom tingen.

Det som tilltalar mig med ett sådant synsätt – jämfört med den institutionella konstteorin som ständigt hamnar i ett cirkelresonemang utan att något väsentligt sägs om själva konsten som sådan – är att det utgår från människors livsvärld, erfarenheter, praxis och bruk av språket med dess oöverträffade logik. Det handlar inte bara om en konstinstitutions värderingar och smakförändringar, ”kvalitets”-listor och kommersiella sidor, utan främst om en meningsskapande verksamhet med utgångspunkt i språklig praxis.  Enligt Lars Vilks sätt att se finns det bara två sätt: institutionell konstteori eller drömmen om en konst i egentlig mening, en ”riktig” konst. Ni minns, ”Anna Brodow Inzaina hör röster”, osv. Detta är förstås lika dumt som förenklande.

Peder Thalén utgår från en bok av Tim Labron, Wittgenstein and Theology (T&T Clark. 2009). Denna bok tar utgångspunkt i den klyfta som traditionell filosofi från Descartes och framåt skapar mellan det tänkande subjektet och världen.

Vi har enligt denna tradition, inte direkt tillgång till världen utanför oss utan enbart till våra mentala förnimmelser av den. Vi kan därför inte veta om dessa förnimmelser återger världen på ett riktigt sätt eller ens om de motsvaras av något verkligt. Med denna utgångspunkt ligger det nära till hands att betrakta språket som en privat företeelse.

Ett språkfilosofiskt perspektiv som uppfattar språket som en social företeelse – ett med-vetande vi delar med andra – och nära knutet till det spontana handlandet visar enligt Labron (och Thalén) ”hur konstlad den traditionella filosofins bild av människan som en utanförstående betraktare är, en kritik som även drabbar synen på språket som något privat.”

Den andra brytpunkten handlar om filosofins tendens, som går ända tillbaka till antiken, att göra en uppdelning mellan en egentlig och en skenbar verklighet, där den förra uppfattas som något högre och den senare som något lägre. Den lägre verkligheten har ofta förknippats med människors vanliga liv och vår vardagskunskap, som därmed degraderats.

Det här är viktigt att förstå för att begripa varför Wittgenstein blir så ”farlig” för en del teologer. Även för en del konstvetare, kan tilläggas. Ett sådant synsätt ifrågasätter nämligen konstens eviga värden och sänker den i nivå med vardagliga och mindre essentiella ting. Inget för de kulturkonservativa m a o. Men jag skulle vilja säga, och det framför också Thalén i sin artikel, att det är just där i det vardagliga, i språkspelet, som det essentiella finns.

Wittgenstein som en väg till en synligare Gud innebär ”att man avstår från att tala om Gud i teoretiska termer och i stället stannar vid att betrakta hur Gud har givit sig till känna i personen Jesus.” Det radikala i ett sådant tänkande är att det till skillnad från klassisk teologi som också ser Jesus som en manifestation av Gud inte finns någon bakomliggande, sann verklighet, som Jesus ger en glimt av. ”Uppenbarelsen är verkligen uppenbarelse. Gud framträder utifrån ett sådant synsätt helt naken i berättelserna om Jesu liv.”

Vad har då detta med konst att göra, undrar kanske någon. Jo, på samma sätt som med berättelserna om Jesu liv är det exemplen på konst som är meningsfulla, inte själva konstbegreppet. Det innebär att man accepterar att konst är en social konstruktion, om vi nu vill använda ett sådant begrepp, men en konstruktion genom språket, förmedlad genom den praxis som språket är nära knuten till. Här formulerar Thalén det så bra:

Det enda som skulle behövas för att kunna urskilja en djupare mening i vardagens händelser är en förståelse och aktivt tillämpande av begrepp som ‘nåd’ och ‘gåva’. När gudsnärvaron artikuleras med hjälp av språket övergår den från en diffus känsla till något gemene man kan samtala om på ett erfarenhetsplan.

Det är här som det blir så fel när Ulrika Stahre i Aftonbladet efterlyser en diskussion om kvalitet i Therese Bohmans konstartiklar i Axess. Det Bohman gör är just att utgå ifrån exemplen konst och där genom användandet av språket och dess relation till en konkret livsvärld lyfta fram kvalitet – något annat kan vi inte göra.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Wittgensteins väg från kantstött kvalitet

  1. gunnarstrandberg skriver:

    Alltid intressant att läsa din blogg, om inte annat för att få en inblick i konstteori! Jag har dock två funderingar.

    För det första, då du skriver ”Jo, på samma sätt som med berättelserna om Jesu liv är det exemplen på konst som är meningsfulla, inte själva konstbegreppet.”, borde du väl ha skrivit ”konstverken” istället för ”exemplen på konst”?

    För du är väl inte ute efter (hoppas jag) att argumentera för det ena av två skilda sätt att förstå VAD som är konst (ett mha av induktion av exempel, och ett mha dedikation utifrån ett axiom; båda blir f.ö. bristfälliga)?

    Menar du inte att oavsett metod så är det själva strävan att ringa in som är meningslös? Det tycker åtminstone jag.

    För det andra, det här med språket, och det du kallar språkspelet. Det håller jag inte alls med om, och jag blir förvirrad.

    Kanske missuppfattar jag dig, men jag vill bestämt hävda att konst kan finnas innan ett språk ens existerar. Visst, du som konstkritiker kan inte meddela dina upplevelser av konst utan ett språk, men konsten kan existera och påverka en varelse utan språk.

    Konsten blir inte till som konst i och med ”översättningen” till språk. Mening behöver heller inte vara medveten och språklig; den kan vara (mycket mer komplex) och omedveten. Eller en kombination, självfallet.

    För en konstnär är det enklare. Hon/han kan tolka ett annat konstverk med ett eget konstverk, utan att så mycket som använda ett enda ord (för övrigt det Vilks gör med sin lilla video biennal).

    Språkets struktur är för övrigt en konsekvens av hur mänskans hjärna är konstruerad (Tänk Lacans: det omedvetna är strukturerat som ett språk, fast tvärtom och mer.) Grammatik följer av (den fullvuxna) hjärnans funktioner.

    Det sociala är att vi benämner saker och ting med samma ljud och bokstäver. Språket är alltså mycket mer än endast en social konstruktion, det är även en biologisk konstruktion.

  2. gunnarstrandberg skriver:

    deduktion skulle det stå…

  3. brodowinzaina skriver:

    På din första fråga: ja, det är själva strävan att ringa in konst som är ganska meningslös. Det säger inte så mycket. Exemplen är mer meningsfulla. Där förstår jag inte den skillnad du vill sätta upp mellan exempel på konst och konstverk – det är väl ändå sak samma? Det här var ju ingen filosofilektion utan en spontan reflektion kring en artikel jag har läst och tillåter jag mig att vara lite lättsinnig med definitionerna.

    Den andra frågan, om konsten existerar utanför språket, tja, det beror väl på vilket språk vi menar. Konstnären har förstås tillgång till sitt språk som språkkonstnär eller målare, men där tror jag att du har missförstått mig. Jag skriver inte någonstans att konsten blir till som konst i ”översättningen” av konst. Däremot talar jag om ett meningsfullt förhållningssätt till konst. Det tycker jag att Therese Bohman har. Det var poängen i min artikel.

  4. gunnarstrandberg skriver:

    Ok, tack, då är vi på samma planhalva. Jag skrev om det snäva språkbegreppet (inte bilder, känslor etc. som ”språk”), så där missförstod jag dig tydligen.

  5. gunnarstrandberg skriver:

    Förlåt för det trista tonfallet. Jag vet inte varför jag går på sådär, det är dumt. Din blogg är värd bättre; jag lovar att bättra mig.

  6. brodowinzaina skriver:

    Det är ok! Du vet, jag skriver bara på den här bloggen när jag får inspiration till att skriva något, när det kommer spontant, när något har väckt en lust att skriva eller berätta om något. Resonemanget kanske inte håller ens, men det får vara så. Förklaringar orkar jag inte med. Men det tror jag Lars Vilks så gärna tar hand om i stället 🙂

  7. Jacob C skriver:

    Bra blogginlägg, även om jag tror att man även utan Wittgenstein kan förstå att Stahres utfall mot Therese Bohman var tämligen grundlöst.

    I alla fall så undrar jag lite över följande resonemang:

    ”Det här är viktigt att förstå för att begripa varför Wittgenstein blir så ”farlig” för en del teologer. Även för en del konstvetare, kan tilläggas. Ett sådant synsätt ifrågasätter nämligen konstens eviga värden och sänker den i nivå med vardagliga och mindre essentiella ting. Inget för de kulturkonservativa m a o.”

    Nu är jag ingalunda någon expert på Wittgenstein. Men Wittgensteins idé är väl ungefär att man bör utgå från praxis när man analyserar ords mening.

    Varför innebär det att ett visst mänskligt beteende, t.ex. konst eller religion, skulle bli mindre värdefullt?

    Låt oss säga att en viss konstnärlig praxis fyller funktionen att lyfta människors liv från vardagen.

    Kulturkonservatism skulle till exempel kunna innebära att man vill vårda sig om denna tradition, så innebär väl det inte med nödvändighet att den kulturkonservative blir ”essentialistist”?

    Är det inte rent av MER essentialistiskt att radikalt vilja ändra på dessa funktioner/spel bara för att man läst Wittgenstein, än att helt enkelt hålla fast vid en traditionell konstnärlig praktik? Skulle inte Wittgensteins analys likaväl kunna inbjuda till pragmatisk konservatism som till kulturradikalism?

    Vem är det som påstått att kulturkonservatism = essentialism? Essentialism är till exempel lika mycket en egenskap hos modernismerna. Det kan man till exempel läsa om i Jean-Marie Schaeffers ”L’Art de l’âge moderne” (1992).

    Annars håller jag med dig om att man, när man definierar konst, inte enbart bör utgå från Kants och romantikernas konstterorier, utan utifrån hur ordet ”konst” används mera brett. Vilks definition: ”konst är det konstvärlden anser vara konst” framstår för mig som just en form av essentialism, om än fullständigt desillusionerad.

  8. brodowinzaina skriver:

    Hej Jacob,

    Först och främst, jag är inte rätt person att förklara Wittgensteins filosofi. Där tror jag att vi befinner oss på ungefär samma nivå kunskapsmässigt. Den artikel jag utgick från i mitt inlägg handlade om Wittgenstein och teologi. Jag tror att du kan få svar på en hel del av dina frågor om du går till SvD och läser gårdagens understreckare. Artikelförfattaren är väldigt tydlig och lätt att följa i resonemanget.

    Det här med kulturkonservatismen är jag själv nyfiken på och vill veta mer om. Där tycker jag att du felaktigt tolkar mig som en kulturradikal kritiker och därmed i ett motståndarläger i förhållande till ditt eget ställningstagande. Framstår jag verkligen som sådan? Jag tycker snarare att jag har en öppenhet inför såväl radikalism som konservatism utan att det ena slår ut det andra. Det är kanske en konservatism som är det mest radikala idag när kulturradikalismen biter sig själv i svansen.

    Det kan väl också finnas olika slags kulturkonservatism – dels en något naiv tro på eviga värden som inte är särskilt kompatibel med ett icke-essentiellt konstbegrepp. Dels en allmän uppfattning att traditioner är värda att bevara, åtminstone inte ryggradsmässigt göra uppror mot. Som jag själv ser det skulle det ultimata vara någonting mitt emellan – men det låter väl mellanmjölksaktigt.

  9. brodowinzaina skriver:

    Jacob: Jo, angående Stahre och det perspektiv jag ville föra fram genom resonemanget med Wittgenstein: jag tror faktiskt att det kan öppna upp ett tänkande som gärna låser sig vid det ena eller andra. Stahre avslutar artikeln med frågan: ”Tror man eller tror man inte på kvalitet?” Jag menar att den frågan är orimlig. Hur skall man kunna besvara den? Är inte själva frågan fel ställd?

    Där tror jag faktiskt att Lars Vilks i högre grad än Bohman försöker åstadkomma ett objektivt kvalitetsbegrepp.

    Det väsentliga som jag ser det, om vi skall tala om kvalitet, är inte listor hit eller dit, varken i Vilks eller Bohmans version. Vilks gör listor på det som för tillfället uppfattas som kvalitet av konstvärlden. Bohman gör en lista på konstverk som enligt henne, alltså utifrån den personliga smaken (men som också är en etablerad kanon) uppfattas som kvalitet.

    Men skall man säga något väsentligt om/av kvalitet får man utgå från de enskilda exemplen. Det gör Bohman, men inte Vilks.

  10. Jacob C skriver:

    Hej Anna Brodow Inzania.

    Först kanske jag ska säga att jag inte vet om jag själv skulle beteckna mig som kulturkonservativ, kanske… Däremot uppfattar jag att vi lever i en tid där modernistiska och postmodernistiska föreställningar dominererar kulturdebatten. Och försvarar jag gärna det kulturkonservativa perspektivet.

    Jag har nog läst för lite av dig i SvD och i din blogg för att ha placerat dig ideologiskt. Vad jag reagerade mot var att jag tyckte att du kanske var lite snabb med att dra slutsatser om kulturkonservatismen utifrån den senare Wittgensteins filosofi. Ett sätt att se på konservatism är ju att säga att det handlar om det beprövade: ”If it’s not broken, don’t fix it”. Denna praktiska inställning förefaller inte omedelbart essentialistisk, även om den antagligen kan vara kopplad till alla möjliga filosofiska föreställningar.

    Annars tyckte jag som sagt att det var ett bra blogginlägg. Mitt tal om kulturradikalism var inte riktat mot dig. Jag prövade nog mera att ställa upp ett tänkt kulturradikalt resonemang, i motsats till en mer konservativ attityd. Detta för att visa att radikalism nog kan vara lika ”essentialisk”.

    Annars så tror jag själv på någon form av moderat essentialism när det gäller att definiera ”konst” och andra humanvetenskapliga begrepp. Jag tror att är fråga om naturgivna krafter, vilka dock bryts genom kulturen. Det går i praktiken inte att helt hålla fast och ringa in sådana begrepp, men de är inte heller socialt konstruerade på ett helt godtyckligt sätt. Jag tror att samma gäller för begreppet ”kvalitet”. Sen får man väl tillägga att kvalitet i konst och litteratur inte bara handlar om en parameter.

    Men för att avrunda det hela: Som du påpekar så utgår TB från konkreta verk och ser kvaliteter i dem. Eftersom jag tycker att hon skriver bra och uppfattar henne som kunnig tycker jag inte bara att det hon säger är intressant rent allmänt, utan även att det säger någon om kvalitet i konsten.

  11. brodowinzaina skriver:

    Hej Jacob C,

    Jag tycker att det verkar som om vi delar uppfattning i mångt och mycket. En anledning till att jag har startat den här bloggen är för att jag har känt behov av att stå för åsikter och ett förhållningssätt som för mig var självklart innan jag gled för mycket in i samtidskonsten och just detta synsätt blev så ifrågasatt. Det är samtidskonstens blinda fläck – konsensuskulturen. Som att man inte får ha tankar som skiljer sig från agendan, men som jag egentligen tror många delar med mig. Jag har nog tagit i av alla krafter för att säga det mest naturliga, och det är förstås inte nödvändigt. Det blir lite paus och vila framöver.

  12. gunnarstrandberg skriver:

    ”Men det tror jag Lars Vilks så gärna tar hand om i stället :-)”

    Det tror jag med… 🙂

  13. Jacob C skriver:

    Anna. En reflektion bara. Jag tror att du är något intressant på spåren när du skriver:

    ”Men skall man säga något väsentligt om/av kvalitet får man utgå från de enskilda exemplen. Det gör Bohman, men inte Vilks.”

    Nu ska jag genast säga att jag uppskattar Vilks blogg mycket. Han är en rolig debattör och en stor tillgång i svensk kulturdebatt. Men han verkar väl ganska ointresserad av att (som t.ex. TB) iaktta, reflektera och låta sig beröras av själva verket? Den konst Vilks lyfter fram verkar mera gå ut på att utmana själva konstbegreppet. Konst handlar enligt detta synsätt om konst, eller möjligen om (konst)filosofi.

    Vilks talar därför mest om teori. Och jag tror att Vilks lyfter fram dessa aspekter av konsten på ett utmärkt sett, även om jag måste erkänna att jag ofta helt enkelt inte grejen med de konstnärer han lyfter fram. Ofta säger de mig nämligen i stort sett ingenting, även om Vilks som person är underhållande och intressant och hans vedskulpturer faktiskt är ganska fina.

    Det kunniga och sensibla mötet mellan en engagerad betraktare och ett konstverk (vare sig det handlar om en litterär text, en skulptur, en tavla eller ett musikstycke) är annars något jag uppskattar mycket, när det är väl genomfört. Men det kräver ju konstverk som i sin materialitet äger mångtydighet och som har ett någorlunda identifierbart existentiellt innehåll. De mest extrema installationerna, urinoarer och brilloboxar mm, är säkert jätteintressanta på sitt sätt, men verkar inte ha dessa inre egenskaper. De har varken motiv, tematik eller någon särskilt intressant struktur att förhålla sig till och upptäcka. De går inte att läsa dem annat än som exempelvis dadaistisk poesi. Sådan konst blir helt kontextberoende och dess kvalitet sitter inte i dess vackra, gåtfulla eller mångtydiga utformning, utan i konstnärens förmodat originella uppsåt.

    Dock skall jag erkänna att jag kan väldigt lite om samtidskonsten, eftersom jag föredrar att se på (oftast äldre) målningar.

  14. brodowinzaina skriver:

    Hej Jacob,

    Det slog mig när jag läste om Damien Hirst att han hela tiden har hävdat att alla hans verk är ett slags självporträtt. Det är ju lite ovanligt att höra det idag från en konstnär. Men så tror jag nog att det är, och om vi nu skall vara lite motvalls och kanske gammeldags, varför inte bejaka Ulf Lindes teori om betraktarens begrundan av konstverket som ett svar? Hur låter det tycker du? Det är ett sätt att förhålla sig till konsten, ett annat sätt är naturligtvis det mer knappologiska. Det kan göras med konst från alla tider.

  15. gunnarstrandberg skriver:

    Hej igen, nu snäll o lugn (åt en riktig stor portion till middag och lillkillen somnade på studs…) 🙂

    Har läst er diskussion med intresse. Jag har nog bara en och annan inflikning att göra, ta det för vad det är: sådant som jag kom att tänka på då jag läst det ni skrivit.

    Först måste jag skriva något om Lars Vilks, och det här blir väldigt subjektivt, men jag tror inte att allt hos den mannen är vad det först synes vara. Han själv har antytt i den riktning jag nu kommer att föreslå.

    Jacob, du skriver:

    ”Men han verkar väl ganska ointresserad av att (som t.ex. TB) iaktta, reflektera och låta sig beröras av själva verket?”

    Ja, ointresserad (förvisso på sin blogg) att med ord reflektera. Men ofta svarar han på konstverk med ett eget ”verk”, och inte ord (hans små videosnuttar; skrev även det ovan, i mitt första inlägg här).

    Anna: osäker om det är det Ulf Lindes teori går ut på? Men att skapa något som ett svar, visar att man blivit berörd. I det är han en konstnär, och inte kritiker, eftersom han inte tolkar på samma sätt, med samma metod.

    Men det kan ha säkert svara mycket bättre själv på.

    Här kommer vi återigen in på språk och ord. Bara för att man inte sätter ord på sin upplevelse, betyder det inte att den inte ägt rum. Sedan kan jag hålla med om att det finns ett stort värde (lite beroende på personlig läggning) att omtolka/tolka med hjälp av ord, att skapa en medveten och uttalad mening. Det kan vara underbart givande!

    Men jag tror inte att man ska förringa alternativet, för alternativet kan vara att skapa ny konst; spegla speglingen. Även då kan ljuv dialog uppstå, eller hur?

    Förresten, det där med den ordlösa upplevelsen är ngt Susan Sontag (delvis) är inne på, hon har skrivit en essä som tar upp en snarlik problematik för kritiken. Ska leta upp länken, återkommer med den.

    När jag läste Jacobs stycke som börjar:

    ”Men det kräver ju konstverk som i sin materialitet äger mångtydighet och som har ett någorlunda identifierbart existentiellt innehåll.”

    funderar jag på om just den meningen inte är lite motsägelsefull? Mångtydighet går väl inte helt ihop med ett identifierbart innehåll? Åtminstone finns ett visst glapp där. Förresten, och det här är ju en gammal sliten sak, men om verket har en klar mening, varför inte uttrycka den direkt, istället för att ta omvägen via verket? Nåväl, olika tolkare kan finna olika mening, men om verket ska ha ett identifierbart innehåll, måste det vara (nästintill) detsamma för alla uttolkare. Eller tänker jag snett, finns det ett annat sätt att se på det?

    Ytterliggare en tanke får jag när jag läser det här:

    ”De går inte att läsa dem annat än som exempelvis dadaistisk poesi.”

    för här kommer vi återigen in på språk, dvs. någons slags ordbaserad medveten tolkning, eftersom Jacob skriver ”läsa dem”. Jag tror att många verk kanske inte går att läsa på det sättet som du menar Jacob, men att de ändå kan ge något.

    Hur läser man Rothko? Jo, kanske lite, men där finns absolut ingen klar identifierar mening, och ändå kan jag själv vittna om en extrem upplevelse av att falla in i något fantastiskt som skapade massor med visioner och känslor i mig. Blundar jag kan jag närma mig det tillståndet igen. Säkerligen är en sådan upplevelse väldigt unik för varje betraktare.

    Samma med klassisk musik. Den går inte att läsa på det sättet du menar, Jacob, eller vad tycker du? Ni? När jag lyssnar på klassisk musik virvlar det upp storm på storm av känslor och bilder i mig, men inte ett enda ord. Kanske kan man tala om känslostämningar, och sätta ord på dem, eller beskriva ”filmen” som skapas i ens huvud, men frågan är om man kommer längre än så? Det gör man kanske, men som någon sagt, att skriva om musik är som att dansa om arkitektur… Tror inte jag är ensam om att tycka det.

    Om det är så att viss konst kanske inte passar så bra för traditionell kritisk läsning, hur talar man då om dess kvalité? Här står jag rådvill, och kan inget annat än att hänvisa till den där rackarns inst. teorin, eller att kritiken tvingas bli ordlös, fullständigt subjektiv, eller extremt deskriptiv. Kanske bli ett nytt verk i betraktaren/kritikern? Fy, det här var ett svårt problem! Lars Vilks, hjälp mig, det blev trassel 🙂

  16. Jacob C skriver:

    Hej båda.

    Anna.
    Jag måste erkänna att jag är för dåligt bekant med Ulf Linde och den debatt han väckte på 60-talet med sin idé att ”betraktaren gör konstverket” för att ha någon uppfattning. Efter vad jag kunde utröna var Linde här inspirerad av Duchamp? I en viss, tror jag ganska självklar, mening är ju konst till för betraktare och gör något med betraktaren, som i sin tur gör något med sin upplevelse. Men jag vet inte vad Linde menade. Jag håller mera på med litteratur själv, och där talar ju t.ex. Harold Bloom om ”den ensamme läsaren”. Men det är ju snarast i samband med att han slår ett slag för de litterära klassikerna, som han nog menar läser oss, kanske mera än vi dem… Detta tycks mig möjligen vara något annat än det Linde kanske menade, men jag vet inte och det var längesedan jag läste Bloom nu.

    Gunnar.
    Jo det stämmer att Vilks svarar genom sina filmer. Jag har dock lite svårt att jämföra det med den typ av kortare essäistiska bektraktelser som TB skriver. Men alla måste ju inte hålla på med samma sak. En grej jag tänker om Vilks är annars att jag gillar att det finns en konstprofessor i Skåne som gör konstiga videoklipp på youtube och bygger en stor vedskultpur i ett naturreservat. Det gör världen roligare och intressantare, tycker jag. Så tycker jag även om jag inte förstår mig på alla de konstnärer han verkar gilla.

    Annars har du rätt i att följande som jag skrev kan verkar motsägelsefullt: ”Men det kräver ju konstverk som i sin materialitet äger mångtydighet och som har ett någorlunda identifierbart existentiellt innehåll.” Jag håller som sagt på med litteratur, vilket antaligen färgar vad jag skriver här. Och där tänker jag att intressanta texter vanligen både är både igenkännliga, begripliga samtidigt som de innehåller luckor för läsaren. Där finns något outsagt, något som kanske inte ens riktigt går att säga, kanske en stämning eller en insikt som kastar ett nytt ljus över något. Eftersom jag gillar föreställande konst så tänker jag något liknande om måleri.

    Men med abstrakt måleri och musik förhåller det sig ju rimligen annorlunda. Där håller ju inte längre det jag sade om en spänning mellan det svårtydda och det uttydbara. I musiken tror jag att en kvalitet kan ligga i dess struktur, dess uttrycksfullhet. Också här handlar det väl dock ofta om att både känna igen sig och att inte känna igen sig, att förstå och förutse nästa ton eller fras, men också att bli överraskad. Mycket allmänt tror jag att för all konst så gäller att den är en lek med strukturer, som kan vara representativa, eller också kanske mera ”suggestiva”, som i musiken.

    Så kan ju konsten som bekant glida över i att leka med sig själv också (i litteraturen talar man om metalitteratur, självreferens) eller till att bryta totalt med alla förväntningar på vad konst borde vara (Duchamp för bildkonsten, dadaisterna inom poesin). Sådant som metakonst och dadaism (och nu på senare år t.ex. språkmaterialism) kan vara mer eller mindre intressant, tycker jag.

    Vanligen lyckas de verk som handlar om något mer än sig själva (litteratur som skildrar mänskliga känslor och handlingar, realistiska eller orealistiska föreställande målningar) behålla mitt intresse längre. Ja, jag tycker ofta om sådan konst, också till priset av en viss konventionalitet, förutsatt att den är skickligt gjort och berättar något jag finner intressant. Originalitet och nyskapande inom konsten är iofs intressant, men jag finner kanske det fokus som varit på originalitet och geni sedan romantiken (med postmodernismens bisarra invertering av originalitetstanken) något överdrivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s