Una parentesi (Vacker konceptkonst II)

18-susan-hillerSusan Hiller The Last Silent Movie (2007-2008). Video still. Copyright: Susan Hiller. Courtesy: Susan Hiller & Timothy Taylor Gallery, London.

Una parentesi. Så brukar min man och jag säga till varandra när vi vill säga något fastän vi har bestämt att det är slutdiskuterat om en viss sak. Una parentesi – sagt inom parentes – bryter min bloggtystnad.

Jag har tänkt på verket The Last Silent Movie av Susan Hiller (född 1940 i USA, bor och verkar i Storbritannien). Den visas på Göteborgs internationella konstbiennal och var ett av de verk som jag faktiskt skrev positivt om. Nils Forsberg i Expressen tyckte inte som jag:

Susan Hillers lamentation över döda eller döende språk är naturligtvis djupt fascinerande för varje språknörd (aha, är det så det kanariska visselspråket låter!), men demonstrerar samtidigt problemet för en hel del av den här politisk-dokumentära konsten.
Nämligen bristen på gestaltning. Förutom ljudet består Hillers verk av en svart filmduk med engelska undertexter i ett mörkt rum. Samt några inramade diagram.

Det är ju just på grund av den vackra gestaltningen som The Last Silent Movie är ett bra konceptkonstverk! Konceptkonst som bara pekar mot ett innehåll utanför sig själv – en tom box som skall fyllas med referenser till en teoribildning författad vid något universitet – är jag som regel rätt ointresserad av. Den diskussionen fördjupar jag mig hellre i genom att läsa en bok. Men konceptkonst som i sig är en vacker gestaltning av en tanke, en idé, och som inte hade kunnat sägas på något annat bättre sätt, är en annan sak.

En väsentlig del i Susan Hillers verk är den svarta filmduken som finns där för att våra projektioner skall ha någonting att fastna på. Det är inte en brist på gestaltning, det är gestaltningens förutsättning: mörkret före ljuset, tystnaden före ordet. De bilder som hennes verk formar i mitt huvud behöver den svarta filmduken för att framträda. Mörkret gör också att diagrammen utanför det mörka rummet, den visuella skriften av de inspelade och arkiverade språken som inte längre talas,  framträder med desto större lyskraft. De påminner mig om ett EKG: en registrering av de skälvande hjärtslagen i de döende eller utdöda språken som bara arkivets minnesfunktion kan väcka till liv.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s