Jag fick en liten lustig fråga häromdagen om min man finns i verkligheten. Han kanske är en sådan där låtsaskompis som ensamma barn kan ha.
Jo, han finns faktiskt. Det är kanske dags att visa upp honom på bild så att inte någon tror att han bara är ett föremål för min längtan. Här är ett foto från vår bröllopsdag den 15 oktober förra året. Vi står med utsikt över havet i Ostia, Roms hamnstad (det ser lite skräpigt ut, men det är taken på några restauranger längs stranden), vår vän Daniele har tagit fotot.
Ni ser att jag står och hukar mig. När jag har sju centimeter höga klackar blir jag nämligen längre än honom. I början tyckte jag att det var lite pinsamt att han är lika kort som jag, men nu bryr jag mig inte längre. Jag känner mig faktiskt reslig och elegant när jag tornar upp mig i hans sällskap. Han slutade bry sig redan i 20-årsåldern efter att ha haft ett par långbenta flickvänner.
Vigselakten ägde rum i Chiesa di Santa Maria in Tempulo, en avkristnad kyrka i området av Caracallas termer. Det är en gammal romersk basilika från 600-talet e. K. som under tidig medeltid blev en kyrka. Det är en av de platser där man kan gifta sig borgerligt i Rom.
Våra vänner Daniele och Angela med dottern Julia var bröllopsvittnen. Claudio, vår kompanjon i företaget, var också där. Opassande nog i jeans och röda hängslen. Roberto och Milena kom i flygande fläng på vespa 10 minuter för sent, då var vi redan klara. Och vi hade glömt ringarna hemma!
Jag har så underbara minnesbilder av detta. Det är så italienskt! Så mycket Fellini! Vespan, Milena med sin skarves flygande i vinden när de svänger in framför kyrkan, den otvungna vänskapen och Roberto som bjuder brudgummen på en spinello (joint). Alla duvorna i pinjeträden som skuggar kyrkan lyfter i ett slag och slår sig ned på den kullerstenstäckta piazzan. Julia bekantar sig med en jämnårig flicka i det afrikanska bröllopssällskapet som vigt sig före oss och för sin hand mot hennes krulliga svarta hår. Hon lägger sin vita hand mot hennes kind och ser att de är olika. De ler och Julia ger henne en puss.
Vi åker till Ostia och äter en underbar middag på en enkel restaurang vid stranden med utsikt över havet. Det är plastdukar på borden och rangliga stolar, men maten är helt fantastisk: friterade skaldjur, bläckfisk, grillade auberginer i olja, sallad, bröd och vitt vin. Efteråt glass. Vi satt där i flera timmar och såg solen sänka sig ned i havet. Bröllopsnatten tillbringade vi i en trång båthytt på väg till Sardinien där bröllopsfesten och min familj och vänner från Sverige väntade.
Pasquale hade haft fullt sjå innan festen. Vi bestämde oss för att bjuda våra gäster på bröllopsmiddag på en hotell i Cannigione där Pasquales mamma och mostrar bor. Främst för att avlasta våra mammor och andra kvinnliga släktingar som inte skall behöva arbeta jämt. För att ha råd att betala kalaset sålde han först en annons till hotellet i vår tidning vi inte ens hade startat ännu, utverkade en rejäl rabatt och hoppades på tur. I Italien är det vanligt att man ger brudparet pengar istället för att släpa dit en massa kristallvaser och annat. Middagen för 50 bröllopsgäster kostade oss 25 000 kronor, men vi fick det att gå runt, på annonser och annat! 50 bröllopsgäster är lite. Pasquales bror hade 400 personer på festen! Det var halva byn.
Middagen var förstås oförglömlig. Efter sedvanlig antipasto med sardiska korvar kom två olika pastarätter som primo piatto: en ravioli med tomat och basilika och en skaldjurspasta. Sedan kom två secondo: ett fat med olika slags kötträtter: vildsvin (nyss skjuten av jägare) och kalv, därefter fisk igen: skaldjur och medelhavsfisk. En semifreddo av citron svalkade smaklökarna mellan köttet och fisken. Bröllopstårtan som först skulle fotograferas med oss i förgrunden, höjandes våra glas med prosecco, avslutade måltiden.
Efter middagen åkte vi ner till Cannigione och till Banana Café där vännerna Enzo och Teresa som äger baren bjöd på en drink. Ragnar och hans kompis Thomas gick vidare till det lokala diskoteket i hamnen och kollade in snygga italienska tjejer. Själva gick vi hem till oss, trötta men nöjda.
Brodows blandning 