Ja, vad skall man säga om gårdagens kritikuppslag i SvD. Intressant? Ulf Eriksson skriver en krönika om kvalitet. Jesper Olsson rusar till kulturradikalismens försvar och sågar den konservative filosofen Roger Scruton och Mats Gellerfelt kommenterar att det skall vara listor på allting numera. Det kan inte bara vara en händelse som ser ut som en tanke. Någonting är i görningen.
Jag har inte läst Roger Scruton och kan därför inte sälla mig till vare hans belackare eller försvarare. Men så mycket har jag förstått genom de artiklar och andra redogörelser för hans tankar jag har tagit del av, att jag inte skulle dela hans ståndpunkter överlag men ändå finna honom intressant. Om inte annat för att få kontrast till de trossatser vi tar för självklara idag. Därur plockar man, om man är någorlunda självständigt tänkande, sina egna russin ur kakan. För det är ju populärkulturen och den vulgärkommersiella ytligheten som har vunnit över kulturarvet och klassikerna. Se bara på utbudet i tv-tablån och hur dagstidningarna har förändrats de senaste 10 åren! Vad är det som är så farligt undrar jag, att ta till sig en kanon? Man kan väl läsa både och?
Jag provade på yoga häromdagen. Det är ju så populärt nuförtiden. Sahaja yoga som jag hade blivit rekommenderad har ett introduktionshäfte som nog, läst med samma glasögon som Jesper Olsson sätter på sig, skulle vara höjden av samhällsfara med sina problematiska metaforer, spända metafysiska muskler och universella sanningar. Där påstås nämligen att vi genom att väcka den gudomliga kraften Kundalini inom oss kan utvecklas till hela människor.
Försök meditera. Meditera mer, så att ni når det inre väsendet. Detta inre väsen är det oändliga havet av lycksalighet som finns inom oss alla, det oändliga ljushavet som får allas inre skönhet att svämma över. För att kunna närma er det måste ni gå in i er själva, genom att avvisa allt som är emot det, emot er rörelse. Ibland kan det vara väldigt, väldigt starka krafter som verkar för att ni inte ska inse att Guds härlighet finns inom er. Men vänd om. Kom i varje ögonblick ihåg att er rörelse måste vara inåt. Shri Mataji Nirmala Devi
Jag undrar vad alla de konst- och litteraturkritiker som indignerat frustar inför tanken att estetiska uttrycksmedel kan väcka något till liv inom människan skulle säga om det? Och hemska tanke, att vissa estetiska uttrycksformer har högre kvalitativ densitet än andra? Jag antar att en hel del av dem redan går på yoga och accepterar österländsk metafysik utan en blinkning. I Sahaja Yoga räcker det med att sitta på en stol och utföra några enkla symboliska rörelser med händerna. Alla som har prövat säger att det fungerar!
Brodows blandning 