Jag slötittar på Uppdrag granskning som nu i mer än en halvtimme har ondgjort sig över utländska forskare som har stipendium från sina hemländer för att doktorera i Sverige. Och jag blir bara mer och mer irriterad. Naturligtvis gör de hela inslaget utifrån hur lyxlirarna vid KTH har det. Men har de satt foten på en institution inom humaniora någon gång?
En stackars doktorand från Pakistan har 9000 kronor att leva på i månaden medan hans kollegor med doktorandtjänst har dubbelt så mycket att leva på efter skatt. Visst är det svårt att leva på 9000 kronor i månaden i Sverige för en familj, vem kan tro något annat, men det är väl ändå självvalt? Det är ju ingen som har tvingat honom att komma hit och doktorera och få en internationellt gångbar doktorsexamen vid ett svenskt universitet. En annan utländsk doktorand, en kvinna från Kina, blev under halva utbildningstiden med barn och blev av med stipendiet efter att hon fött sitt barn och stod därefter utan föräldrapenning. Hennes man fick försörja henne. Konstigt? Inte i min värld i alla fall. Det finns preventivmedel om det inte riktigt är läge.
Sulf – Sveriges universitetslärarförbund – vill förbjuda möjligheten att doktorera med stipendium. Om det inte är rättvist mellan utländska doktorander med stipendier hemifrån och de svenska doktoranderna som har tjänst skall ingen få doktorera med stipendium, är deras budskap.
Själv har jag nyss fått ett stipendium som inte ger mig det minsta social trygghet om jag skulle bli sjuk eller med barn. Men jag är jätteglad för att ha fått ett stipendium så att jag kan avsluta mina forskarstudier utan att behöva jobba arslet av mig för att samtidigt försörja mig. Vilka olika verkligheter vi lever i!
Brodows blandning 