Skönhet utan stråk av smärta

Jag har inte hunnit med att se utställningar på ett tag och åkte in till Stockholm för att se ett par som det var sista dagen på: Smadar Dreyfus på Magasin 3 och Johan Patricny på Agardh & Tornvall. Den sistnämnde hade fått en lustig recension i DN idag som jag bara hade hört talas om ryktesvägen.

Jessica Kempe verkar ha fått en hang up på Johan Lundberg och hans konstsmak. Eftersom jag inte har recensionen tillgänglig (läste den på galleriet) kan jag inte citera, men Johan Patricny skulle vara ett exempel på vad den ”värdekonservativa kulturoffensiven” vill se som alternativ till dagens konst. Sann och evig skönhet.

Nja, så där värst skön tycker jag nog inte att utställningen var. Hans interiörer är inte så dumma, de vita liljorna är också välgjorda. Men jag har svårt för när det blir för sött och puttenuttigt. Jag är nog för gammal. Dessutom är jag en aning sträv. Charmig men vass. En sådan som hellre tar en grappa efter maten än smuttar på en limoncello.

Missförstå mig inte nu, det är inte skönhet jag har svårt för, det är när skönheten saknar djup i ett mörker.  Skönhet måste tillföras energi för att vibrera, det är som stråket av smärta som plötsligt far genom en människas ansikte och gör henne vacker och levande.

Jag ser inte detta i Johan Patricnys porträtt även om Elisabeth på verandan har ett blänk i ögonen. Däremot har interiörerna något intressant. Där finns en perfektion som är lite obehaglig. En instängdhet, så som man kan tänka sig att livet gestaltar sig för en människa som aldrig låter sig beröras av någon annan. En människa som ställer sig i fönstret och tittar ut på gatan och livet utanför. Hon vänder sig sedan om och rättar till kuddarna.

Johan Patricny. Kvinna läser.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Skönhet utan stråk av smärta

  1. Lars skriver:

    Jag tycker Kempe var tämligen rättvis, i alla fall mer balanserad än Johan Lundbergs reaktion (på Axessbloggen) på hennes anmälan. Personligen kan jag inte begripa varför DN överhuvudtaget uppmärksammar Patricnys fadda och jolmiga måleri. Det borde väl finnas intressantare utställningar att skriva om, men det är möjligt att man numera, när den så kallade kulturkonservatismen blivit en faktor att räkna med, tar varje tillfälle i akt att brännmärka den.
    Annars håller jag fullständigt med dig om vad som saknas i detta sötaktiga och egendomligt livlösa måleri. Där finns ingen smärta, inget mörker. Det är idel socker, inget salt. Även i den mest idylliska eller idealiserade bild måste man som betraktare ändå känna att någonting har övervunnits, att man står inför ett ögonblick av (tillfällig) nåd. I Patricnys målningar har ingenting övervunnits, för det har aldrig funnits några hinder, några svårigheter. Där finns inga spänningar. Och det är väl därför hans bilder upplevs som så ointressanta. Kvar är bara en steril, putsad yta, som är alldeles för förtjust i sin egen finhet, eller för rädd om den, för att ta det nödvändiga klivet ut i det besvärliga livet.

  2. Ping: Att flytta fokus « Andreas Birath

  3. Håkan Sandell skriver:

    Det här är ett argument j inte brytt mig om att använda på många sköna år. Men kan inte du, Anna, måla en kopia av Patricnys ”Kvinna läser”, och när du blir färdig så fotografera och lägga ut den på din blogg, och om du samtidigt kanske berättade lite grand om de problemställningar du ställdes inför under arbetets gång?, det tror j vore ett steg framöver f kritiken.
    Vänlig hälsning från Oslo, Håkan S

  4. Ping: allt är skönhet på denna kust « Thereses dagbok

  5. brodowinzaina skriver:

    Hej Håkan,

    Jag vet inte vart du vill komma med ditt förslag, att jag skall måla en kopia av Patricnys målning och sedan lägga ut det på min blogg. Jag ägnar mig åt kritik, inte måleri. Vad det något du ville ha sagt?

    Anna

  6. Håkan Sandell skriver:

    Ingenting som j ville ha sagt, det har j andra uttryck för, tackar som frågar, men ett par saker som kunde vara värda att Påminna om;

    den ena är att det kritiska uppdragets insats ställt mot det konstnärliga uppdragets insats ofta befinner sig i obalans, något man gott kan minna sig lite ibland;

    den andra är att under femton år så har vad j vet om inte den klassiskt-figurativa gruppen En Enda gng fr ngn av Er mött tidningskritik som den haft tekniskt utvecklande vinning av.

    Med vilket obetydliga påpekande j drar mig tillbaka t elfenbenstornet,
    Vänlig hälsning Håkan S

  7. has skriver:

    Håkan S: Kosta på dig att skriva ”jag” i stället för ”j”, så man kan ta dina kommentarer på allvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s