Lite mer om skönhet

Mitt förra inlägg har föranlett ett par reaktioner som kan kommenteras. Håkan Sandell i kommentarstråden och Therese Bohman på sin egen blogg har uttryckt något som kan tolkas som en besvikelse eller irritation. Det här med skönhet verkar vara en infekterad fråga. Det är svårt att ge generella synpunkter på skönhet och när man kommenterar ett specifikt fall gillas inte det heller.

För övrigt vill jag tillägga att min kommentar inte var en recension att jämföra med recensioner jag skriver i tidningen. Det var en reaktion på en utställning som jag dagen innan hade blivit påmind om eftersom det skrivits om den i DN.

Om jag först skall ställa mig på skönhetsivrarnas sida så tycker jag att de har en poäng i att det finns väldigt mycket samtidskonst som med automatik tas på allvar och uppmärksammas med recensioner medan annan konst som inte hör till samma kategori inte ens räknas. Recensionerna behöver inte alltid vara helt igenom positiva, sågningar förekommer också, men det är alltid utifrån premissen att konsten är godkänd inom modernismens eller postmodernismens ramar. Den konst som inte ens räknas ses på med skepsis: jaså, det är det här ni vill ha istället när ni talar om skönhet och eviga värden. Det här är alltså alternativet!

Vilken konstnär kan leva upp till sådana förväntningar om Skönhet med stort S och eviga värden? Stackars Johan Patricny. Här blir ju han bara en slagträ i en ideologisk laddad debatt.

Jag instämmer i Jessica Kempes kritik mot Patricnys målningar i det hon säger, att det är hud som inte lever och att det är en dröm om skönhet utan kropp. Jag formulerade det bara på ett annat sätt och skrev att det är skönhet utan stråk av smärta: i den bemärkelsen att jag saknar erfarenheten, ett levt liv.  Det är för oskuldsfullt, sockersött och puttenuttigt för att jag skall kunna ta till mig det. Jag känner mig för gammal. Det här är något som min barndomskompis Carine skulle ha tyckt om att hänga på väggen i sitt flickrum tillsammans med ett porträtt av sin hund och den uppstoppade undulaten. Therese Bohman förstod det som att jag vill ha lite fulhet också annars duger det inte. Men det var inte riktigt så jag menade.

Skall vi tala om ett skönhetsbegrepp kan vi inte dela upp världen i fult och vackert. Vad som är fult och vad som är vackert är en smaksak. Jag delar t ex inte Therese Bohmans konstsmak, mycket av det hon vurmar för tycker jag är vämjeligt.

Vad är intressant i en målning? Ja, det är när det finns någonting där som griper tag i en eller som man stannar upp inför. Det går ju inte att göras till en allmän princip som gäller för alla. Ändå tror jag att vissa konstverk i konsthistorien är så pass komplexa att de lyckas formulera något som inte bara är intressant i förhållande till sin samtid, de smaknormer som gällde då och den kontext som omger verket. Det är konstverk som är ”nyskapande i sin tid och i vår tid”. Gunnar Larsson beskriver detta bra i boken Nyskapande måleri. Essä om måleriets uttrycksmedel.

Men min erfarenhet är också att även populärkulturella alster, fotografier och bilder som omger oss dagligdags och som inte har den status av högkonst som konstens kanon har, kan ha samma effekt av att vara ikon för något, men på det individuella planet. Bilden griper tag i en och öppnar ett rum för reflexion.

Jag skrev en D-uppsats en gång utifrån en bild som hade gripit tag i mig. Det var affischen till Stockholmsolympiaden 1912, en målning av Olle Hjortzberg. Utifrån denna nystade jag upp en historia som kom att handla om vitalismen i bildkonsten, om den dionysiska och den apolloniska principen och totalitära ideologiers estetik. Men den bilden, Hjortzbergs affisch, hade också något med mig att göra som jag inte var medveten om. Nu vet jag vad det var som jag höll på med på den tiden och som jag var tvungen att lära känna inom mig själv för att kunna utvecklas och gå vidare i livet. Det handlar bland annat om individualitet, om att vara självständig i relation till andra människor, att ge och ta och om vad det innebär att vara stark men ändå kunna visa svaghet eftersom vi människor är i behov av varandra. Det är centrala, existensiella frågor som människor har ägnat sig åt i alla tider och i alla samhällen eftersom det handlar om hur vi förhåller oss som individer till en grupp.

Jag tycker att det är intressant att det existensiella perspektivet på nytt lyfts fram i konstdiskussionen och jag vill ge all heder åt dem som gör det. Den poststrukturalistiska kritiken har slängt ut barnet med badvattnet i sin strävan efter att demontera kategorier och begrepp som kan upprätthålla allehanda förtryck.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lite mer om skönhet

  1. Therese skriver:

    Hoppas att jag inte lät surare än vad jag var, för jag var inte alls särskilt sur, bara lite uppgiven inför vad jag uppfattar som ett slentrianmässigt argument (även om jag alltså, som jag skrev, inte tvivlar på att du menar allvar med det. Däremot tror jag att det finns många som använder det fullständigt ogenomtänkt).

    Jag menar förresten inte att det som är vackert automatiskt är BRA konst, eller ens intressant, på det där sättet du beskriver (”någonting där som griper tag i en eller som man stannar upp inför”). Jag menar att det vackra kan ha ett egenvärde, en annan funktion att fylla, ett annat behov att tillfredsställa. (Detta är alltså en högst generell diskussion om Det Sköna från min sida, inte om bra konst och definitivt inte om Johan Patricnys måleri!)

  2. Håkan Sandell skriver:

    Det samtalet om estetik och skönhet har nu rullat vidare på Therese Bohmans blogg, och trivs kanske bättre där. Hade j deltagit så hade j nog fört den ryska symbolismens Sophia-dyrkan på tal och därmed bandet mellan Skönhet och Sanning. Men vad j hade på hjärtat den här gången var ngt långt mindre.

    Innanför folkligheten, om den finns kvar, mina intryck ligger nu fyrtio år tillbaka i tiden. Arbetarklassens kvinnor, nästan allihop födda på landet, gav mig smörgåsar i köken. Männen spelade kort och svor. Allihop satt de dödfulla i koloniträdgårdar och sjöng. Det var en sträv värld, j ser den inte mer men j känner den lika väl som mitt eget ansikte, och vet – och det pekar mot poängen med denna lilla historia – att man där omedelbart och med en susning hade igenkänt en sak om man visats Johan Patricnys bilder, och det är, med de ord som man hade känt det: att han kan nånting. Också de mest råbarkade, som j minns dem, hade sett det ovanliga i vad han var och vad han lade fram, det exceptionella. Att han får det svåra att verka lätt. Såtillvida har Patricny i mina ögon redan segrat, han har med hand och pensel höjt sig ur den tröga grova materien. Han kan någonting. Andra – kan bara snacka.

    M vänlig hälsning, Håkan S, Oslo

  3. brodowinzaina skriver:

    Håkan: Ja, du är duktig på att snacka du. Du kan pysa iväg till ditt elfenbenstorn eller hänga på Therese blogg om du skall vara så där. Alltid denna snarstuckna attityd.

    Therese: Nej, jag tog det inte som att du var sur på mig. Men jag tog tillfället att utveckla vissa saker. Allt gott 🙂

  4. Ping: Jag har ett valspråk! « Andreas Birath

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s