Lite mer om skönhet

Mitt förra inlägg har föranlett ett par reaktioner som kan kommenteras. Håkan Sandell i kommentarstråden och Therese Bohman på sin egen blogg har uttryckt något som kan tolkas som en besvikelse eller irritation. Det här med skönhet verkar vara en infekterad fråga. Det är svårt att ge generella synpunkter på skönhet och när man kommenterar ett specifikt fall gillas inte det heller.

För övrigt vill jag tillägga att min kommentar inte var en recension att jämföra med recensioner jag skriver i tidningen. Det var en reaktion på en utställning som jag dagen innan hade blivit påmind om eftersom det skrivits om den i DN.

Om jag först skall ställa mig på skönhetsivrarnas sida så tycker jag att de har en poäng i att det finns väldigt mycket samtidskonst som med automatik tas på allvar och uppmärksammas med recensioner medan annan konst som inte hör till samma kategori inte ens räknas. Recensionerna behöver inte alltid vara helt igenom positiva, sågningar förekommer också, men det är alltid utifrån premissen att konsten är godkänd inom modernismens eller postmodernismens ramar. Den konst som inte ens räknas ses på med skepsis: jaså, det är det här ni vill ha istället när ni talar om skönhet och eviga värden. Det här är alltså alternativet!

Vilken konstnär kan leva upp till sådana förväntningar om Skönhet med stort S och eviga värden? Stackars Johan Patricny. Här blir ju han bara en slagträ i en ideologisk laddad debatt.

Jag instämmer i Jessica Kempes kritik mot Patricnys målningar i det hon säger, att det är hud som inte lever och att det är en dröm om skönhet utan kropp. Jag formulerade det bara på ett annat sätt och skrev att det är skönhet utan stråk av smärta: i den bemärkelsen att jag saknar erfarenheten, ett levt liv.  Det är för oskuldsfullt, sockersött och puttenuttigt för att jag skall kunna ta till mig det. Jag känner mig för gammal. Det här är något som min barndomskompis Carine skulle ha tyckt om att hänga på väggen i sitt flickrum tillsammans med ett porträtt av sin hund och den uppstoppade undulaten. Therese Bohman förstod det som att jag vill ha lite fulhet också annars duger det inte. Men det var inte riktigt så jag menade.

Skall vi tala om ett skönhetsbegrepp kan vi inte dela upp världen i fult och vackert. Vad som är fult och vad som är vackert är en smaksak. Jag delar t ex inte Therese Bohmans konstsmak, mycket av det hon vurmar för tycker jag är vämjeligt.

Vad är intressant i en målning? Ja, det är när det finns någonting där som griper tag i en eller som man stannar upp inför. Det går ju inte att göras till en allmän princip som gäller för alla. Ändå tror jag att vissa konstverk i konsthistorien är så pass komplexa att de lyckas formulera något som inte bara är intressant i förhållande till sin samtid, de smaknormer som gällde då och den kontext som omger verket. Det är konstverk som är ”nyskapande i sin tid och i vår tid”. Gunnar Larsson beskriver detta bra i boken Nyskapande måleri. Essä om måleriets uttrycksmedel.

Men min erfarenhet är också att även populärkulturella alster, fotografier och bilder som omger oss dagligdags och som inte har den status av högkonst som konstens kanon har, kan ha samma effekt av att vara ikon för något, men på det individuella planet. Bilden griper tag i en och öppnar ett rum för reflexion.

Jag skrev en D-uppsats en gång utifrån en bild som hade gripit tag i mig. Det var affischen till Stockholmsolympiaden 1912, en målning av Olle Hjortzberg. Utifrån denna nystade jag upp en historia som kom att handla om vitalismen i bildkonsten, om den dionysiska och den apolloniska principen och totalitära ideologiers estetik. Men den bilden, Hjortzbergs affisch, hade också något med mig att göra som jag inte var medveten om. Nu vet jag vad det var som jag höll på med på den tiden och som jag var tvungen att lära känna inom mig själv för att kunna utvecklas och gå vidare i livet. Det handlar bland annat om individualitet, om att vara självständig i relation till andra människor, att ge och ta och om vad det innebär att vara stark men ändå kunna visa svaghet eftersom vi människor är i behov av varandra. Det är centrala, existensiella frågor som människor har ägnat sig åt i alla tider och i alla samhällen eftersom det handlar om hur vi förhåller oss som individer till en grupp.

Jag tycker att det är intressant att det existensiella perspektivet på nytt lyfts fram i konstdiskussionen och jag vill ge all heder åt dem som gör det. Den poststrukturalistiska kritiken har slängt ut barnet med badvattnet i sin strävan efter att demontera kategorier och begrepp som kan upprätthålla allehanda förtryck.