Varje dag går jag en promenad längs en medeltida väg som jag har hittat. Den sträckte sig tidigare flera mil från inlandet i Gallura till Santa Terasa vid kusten. Här i Luogosanto har man tagit fram en bit av den gamla vägen, en sträcka på 650 meter med 110 meters höjdskillnad från startpunkt till slutpunkt. Den backen fram och tillbaka varje dag och jag kan unna mig en formagella då och då. I vår panetteria där jag köpte bröd i morse bakas varje morgon fantastiska matbröd och kakor. Formagella är knyten fyllda med ricotta, smaksätta med russin och aprikos.
I Luogosanto äter vi gott. Här går man fortfarande längs med huvudgatan och handlar, i tur och ordning till slaktaren, bagaren, frukt- och grönsakshandlaren, tidningskiosken (som i denna lilla by har fler lokal- och rikstäckande tidningar än en normal Pressbyrå i Sverige) och finbageriet för söndagsbakelser, men där köper jag helst färsk pasta. Ostar brukar vi köpa på marknaden i Arzachena där lokala producenter säljer sina varor varje onsdagsmorgon. Där handlar vi för det mesta också frukt och grönsaker.
Här blir man snabbt igenkänd och du med folk. Alla vill placera in en i det genetiska och sociala nätverket: aha, gift med Pasquale Inzaina, son till Matteo Inzaina från Arzachena. Då är han släkt med zia Maria här vars första man var en Inzaina. De sardiska efternamnen är informationstäta för den som har kunskapen och talar om varifrån på ön du kommer, vilken samhällsklass du tillhör, om du kommer från jordägande släkt vars efternamn är knutet till gården osv.
Tyvärr är det kanske sista generationen av specerihandlare i Luogosanto – den ekonomiska krisen slår hårt mot småföretagen och folk är lata och snåla och tycker att snabbköpet är bekvämare och billigare. Men det är synd för lathet och snålhet blir förödande för en betydligt större krets än några småföretagare som mister sina kunder. Om kvalitet inte bärs upp av kulturen och är någonting man lär sig att känna igen förlorar man snart förmågan att bedöma vad som är bra och dåligt eller mindre lämpligt.
När det gäller matkultur är italienarna (de som fortfarande har kontakt med sin matkultur) vågar jag nog säga, mer nogräknade än vi svenskar. De vet hur oljan, vinet och kaffet skall smaka och rynkar på näsan åt dåliga exemplar eller mindre lyckade smaksensationer. Den kunskapen är naturlig och närmast medfödd då det är en kunskap som bärs upp av deras kultur, i Sverige är den, framför allt hos medelklassen, en åtråvärd kunskap som det erbjuds kurser i och av somliga kallad snobbism.
Pasquale och jag är fattiga på pengar men här lever vi rikt. I Östermalmshallen i Stockholm skulle samma produkter ha kostat minst det tredubbla, om sådan kvalitet ens gått att uppbåda. Vi unnar oss den lyxen varje dag. På det sättet drar vi också vårt strå till stacken för att hjälpa företagarna här. Under 2010 kommer vår tidning Sardinienfokus för övrigt att ha Gallura som tema.
Brodows blandning 