Konsten som inte förvånar

Kulturdelen i La Repubblica, 2 januari 2009, uppmärksammar ett samtidstillstånd: konsten som inte längre får människor att häpna. Umberto Eco skriver en längre artikel med rubriken ”Arte senza meraviglia”, alltså konst utan förvåning. Han tar där upp en markant förändring som har skett i människors liv sedan 1800-talet och som påverkar vårt förhållande till konst: vi är betydligt mer rörliga idag och har koll på vad som händer runt om på vårt klot. Det gör att vi inte längre förundras inför det okända på samma sätt som tidigare, men vi har också större förståelse och kunskap om andra länders kultur.

Fram till slutet av 1800-talet var kännedomen om konsten, kulturen och vanorna i andra länder mycket begränsad. Idag är det inte så: tack vare utställningar, resor och Internet kan vi se allt. Smaken internationaliseras och det okända existerar inte längre. Då tycks ingenting överraska oss. Är det slutet på en epok eller en ny utmaning?

Eco beskriver utvecklingen hur konstbilden före reproduktionernas och fotografiets tid var en mycket sällsynt upplevelse för den vanliga människan. Samlingarna av konstbilder på museer var tillgängliga för en mycket begränsad elit bosatta i städerna. Kännedomen om andra länders monument och byggnader spreds huvudsakligen via avbildningar av mer eller mindre amatörmässigt slag.

Idag är situationen helt annorlunda, berättar Eco. Inte bara en liten elit gör bildningsresor, som adelsmännen under 1700- och 1800-talet på sin Grand Tour, utan i stort sett alla reser till samma platser. (Jämför med vallfärderna till Venedigbiennalen, Documenta och Skulptur Projekte i Münster!) Museet som tidigare var reserverat för ett kultiverat elitskikt har nu besökströmmar av människor av olika sociala skikt.

Kanske tittar många utan att se, men i vilket fall förvärvar de information om konst från skilda kulturer. Dessutom reser samlingarna, konstverken förflyttar sig.

Eco tar därefter upp den revolution som den digitala utvecklingen fört med sig för kulturarvets exponering. Det är idag möjligt att från en skärm se alla verken i Louvren, Uffizierna eller National Gallery. Den ökade tillgängligheten kan ställas mot den tendens till likriktning vi samtidigt ser när det gäller konst från olika kulturer. Kinas konstvärld har på kort tid internationaliseras och konsten kan med svårighet skiljas från den som visas i Paris eller New York. Ett liknande fenomen ser vi inom populärmusiken där engelskan är det dominerande språket.

Eco ställer sig frågan om vi går mot en generalisering av smaken där kinesisk pop inom kort kommer att vara oskiljbar från amerikansk eller om det vi ser är blandformer, (han använder här begreppet kreolisering) där olika kulturer producerar olika tolkningar av samma stil eller artistiska program?

Kommer denna brist på häpnad (och förkastandet av densamma) att medverka till en större förståelse mellan kulturerna eller en förlust av identitet?

Ecos slutpoäng är att det inte tjänar någonting till att fly undan utmaningen: bättre att intensifiera utbytet mellan kulturer, hybridiseringen, korsandet. ”Inom botaniken gynnar ympning odlingen, men varför inte i konstvärlden?”

Något svar på varför konsten standardiseras, trots den ökade tillgängligheten och det stora utbytet som idag sker mellan kulturerna, ger inte Eco. Men ett par andra artiklar kompletterar Ecos analys. ”Shock e scandali la noia postmoderna”, skriver Francesco Merlo och syftar på provokationskulturen som den postmoderna tidens noja. För att sammanfatta hans artikel kort ändar den i samma kritik av språkmaterialismen och provokationskulturen som vi har haft i Sverige på litteraturens och konstens område:

Il rigore, la tecnica della scrittura creativa, la grammatica sono le sole trasgressioni che oggi sopravvivono davvero.

Med det menar han att det enda som finns kvar efter att provokationen blivit tråkig och förutsägbar är laborerandet med formen. Damien Hirst menar dock i en artikel i samma tidning att det inte finns anledning till misströstan. ”Även en hängande lampa kan ännu väcka förundran”. Hirst för fram ready made som den teknik konstnärer idag använder för att framkalla det oväntade.

Ecos artikel är genomarbetad och ambitiös, men det är synd att han inte går längre i sin analys utan stannar vid ett konstaterande av ett tillstånd som vi alla känner allt för väl. Sedan undrar jag om han har rätt i att okunskapen minskat och därmed förvåningen. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom. Gå på utställningar och se medeltida konst eller renässanskonst med religiösa motiv! Hur många motiv prickar du in?

Amabrogio Lorenzetti, ur fyra episoder ur legenden om San Nicola da Bari, ca 1332. Uffizierna, Florens.

Veckans fråga: vad gör de med repen i sovrummet? vad är det de blå änglarna i bilden nederst tömmer ut över skeppen?

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Italien och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s