Under min vistelse på Sardinien läste jag mycket. Flera timmar varje dag ägnade jag åt att ta mig igenom Corriere della sera och La Repubblica som jag inhandlade varje dag i tidningskiosken. Det var mödan värt. Pasquale säger att jag talar bättre italienska nu. Mitt mål som jag ser fram emot mycket är att kunna läsa böcker och tidningar på italienska obehindrat. För att nå dit finns bara ett sätt: att vara ihärdig, slå upp och anteckna nya ord.
Jag älskar att gå omkring på Feltrinelli, den stora bokhandelskedjan i Rom, och titta på alla vackra böcker, stryka över bokomslaget och bara känna en enorm åtrå: den vill jag ha. Jag vill också ha tid att läsa alla böcker jag vill ha. Ofta blir föremålen för min plötsligt uppblossade åtrå i bokhandeln liggande olästa. Det är boken som ting jag tycker så mycket om. Så ville jag också bli grafisk formgivare en gång i tiden.
Jag läste också en bok som jag har kommenterat här på bloggen tidigare: Roger Scruton, Kultur räknas (Atlantis Axess, 2009). Det är en intressant bok som jag rekommenderar. Jag kände igen mycket av hans tankegångar genom andra källor. Att det skulle vara ett konservativt synsätt har jag inte ens tänkt på. Plötsligt ställs saker och ting i ett förklarande ljus. Jag förstår varför jag blev nästan mobbad och dumförklarad av ett antal doktorandkollegor för ett tiotal år sedan. De var samtliga inlästa på postmodern teori medan jag envisades med att tänka i egna banor. Denna rysligt auktoritära skolbildning med rättning i ledet-mentalitet.
En av Scrutons viktigaste poänger är att kulturen inte är till för den enskilda människan. Det är den enskilda människan som är till för kulturen. Scruton ser kulturen ur ett större perspektiv som en kunskapsmassa som vi bevarar och för vidare. Det är för att gynna vårt släkte som vi bevarar det slags kunskap som finns förborgat i kulturen, den skulle annars försvinna från världen.
I en ganska frän kritik av Islam menar han att det är en civilisation som har förlorat sin kultur. Det är västvärlden som bevarar och för vidare den arabiska litteraturen. Att förlora sin kultur är att förlora sin identitet.
Det är just förlusten av kultur som har tillåtit islam att stiga in i den moderna världen med så mycket död i hjärtat – andras död, som döljer och ursäktar jagets död.
Scruton skriver också intressant om estetiskt intresse och om fantasin. I såväl skapande av konst som i konstupplevelsen sätts vår fantasi i rörelse, vilket är en stark upplevelse av enhet mellan erfarenhet och tanke, en sammansmältning av det känslomässiga och intellektuella.
Jag tror att detta är ett grundläggande behov hos människan och man kan anta att människor i alla tider har haft behov av att gestalta sina erfarenheter konstnärligt. Fantasin, den magiska förmågan att gestalta sitt inre och föreställa sig det som inte är närvarande är en genuint mänsklig egenskap. Spår av fantasins skapelser från förhistorisk tid ses ännu idag, i grottmålningar som beskriver stenåldersmannens kunskaper och erfarenheter av det djur han jagat och kärleken till detsamma. Är det fel att tänka sig att estetiskt intresse, fantasi och strävan till skönhet skulle kunna vara detsamma nu som då?
Brodows blandning 