Kempes förvillelser

Jessica Kempes kamp mot ”dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik” förkroppsligad av delar av SvD:s ledarredaktion, tidskriften Axess och i synnerhet dess chefredaktör Johan Lundberg förstärkt av en okänd bloggare vid namn Inga Magnusson och översättaren Bodil Zalesky börjar anta patetiska proportioner.

I gårdagens DN ”recenserades” Andrea Kollnitz avhandling Konstens nationella identitet (Stockholms universitet, 2008). Recension är fel sagt, egentligen användes avhandlingen som tillhygge. Efter några tendentiösa referat av avhandlingen och citat av de svenska kritikernas reception av den tyska expressionismen skriver Kempe att Kollnitz avhandling lärt henne tolka rastänkandets metaforer och hitta tankegodsets rötter. Därefter ger hon sig på Lundberg & Co och menar att de är nationalister, historierevisionister och smygrasister!

För det första är det högst beklagligt att Jessica Kempe inte kunnat låta artikeln stanna vid att behandla Kollnitz avhandling, utan använder den som tillhygge i en starkt emotionellt laddad kamp med tydlig måltavla. Sedan Kempes genomgång av Sverigedemokraternas kulturpolitiska program i somras med två artiklar som följd: Sund konst skall rädda nationen och Svensk hambo är också polsk har hon varit närmast besatt av att spåra rasbiologiska och nationalistiska tendenser i konst från olika tider. Tyvärr har det lett henne in på villovägar.

I ett pressmeddelande från Stockholms universitet ges en något annorlunda bild av Kollnitz avhandling.

Tvärtemot vad många tidigare trott så fanns det ett starkt svenskt engagemang för den tyska konsten, vilket är något som i stort sett ignorerats av den franskorienterade svenska konsthistorieskrivningen. Det visar Andrea Kollnitz i en avhandling vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Ovanståennde citat signalerar ju att kritikerkåren var kluven inför mottagandet av tysk expressionism. Varför skriver inte Kempe något om det? Nej, avhandlingen används istället som underlag för att finna argument för påståendet att det även idag finns en nationalistisk konstkritik genomsyrad av rastänkande. Detta finner hon hos de kulturkonservativa och deras ”angrepp på samtidskonsten”.

I dag har den värdekonservativa konstdiskussionen tagit över det tidiga 1900-talets nationalistiska retorik. Bilden av den skadliga samtidskonsten ställs nu mot den uppbyggliga dåtidskonsten. Då hellre fransk än tysk, visar Kollnitz. Nu skönhet mot fulhet.

Jag kan inte låta bli att göra en högst personlig reflexion. Den 1 september förra året deltog jag och Jessica Kempe i den teve-sända paneldebatt som formellt kom att avsluta figurationsdebatten. Vi var de enda som företrädde kritikersidan. Vid det laget hade jag redan förstått att loppet var förlorat. Kritikernas häftiga reaktioner på utställningen Figurationer berodde till stor del på ryggmärgsreflexer. Något hot mot samtidskonsten utgjorde knappast den utställningen. Efter debatten gratulerade jag i ett e-mail Johan Lundberg till segern utan att känna att jag personligen hade förlorat i prestige. Jessica Kempe kämpar oförtrutet och hennes försök att svartmåla  Johan Lundberg, Johan Wennström m. fl. har börjat ta sig patetiska uttryck. På det sättet kan hon aldrig vinna, vare sig slutordet i debatten eller sin heder tillbaka.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Kempes förvillelser

  1. Ping: Den svenska konstdebatten vid ruta ett igen - Jessica Kempes Kampf | Bodil Zalesky

  2. Andrea Kollnitz skriver:

    En kort kommentar från avhandlingsförfattaren:

    Jag håller med både delar av Jessica Kempes recension och Anna Brodows svar på denna. Avhandlingen lyfter fram nationalistisk (och rasteoretisk) retorik i konstkritik och estetisk debatt – tänkandet fanns hos både konservativa och progressiva konstaktörer, kritiker som konstnärer, i Tyskland (Frankrike, England…) som i Sverige. Den lyfter även fram att det svenska mottagandet av expressionismen var kluvet. Å ena sidan negativt – bland annat pga expressionismens estetiska radikalitet och ”brutalitet” ibland kopplad till pejorativ rasretorik. Å andra sidan positivt bland annat pga dess kraftfulla ”germanskt nordiska” karaktär och/eller progressivitet. Nationalismen genomsyrde alltså även vissa försvarsargument för expressionismen. Ett av mina syften har just varit att visa det komplexa samspelet mellan modernism och nationalism både i konstreceptionen och i konstnärsidentiteter.
    Kempe väljer att fokusera på en (viktig!) del av avhandlingen som visserligen passar hennes intressen, men hon gör den inte orättvisa. Hon har däremot lyft fram den som en insats av aktuell relevans, något som jag bara kan tacka henne för. (Jag är däremot för lite insatt i den föregående debatten för att kunna bedöma associationerna till dagens retorik.)

    För att förstå den del av avhandlingen som inte fått utrymme och som Brodow relaterar till rekommenderar jag läsningen av hela min bok där många nyanser som självklart inte ryms i korta och redigerade tidningsartiklar eller blogginlägg får sin rätta belysning.

  3. brodowinzaina skriver:

    Tack Andrea för din kommentar!

    Varför jag reagerade på recensionen framgick ovan. Jag tycker att en avhandling förtjänar att recenseras som en egen produkt och att man lyfter fram både dess förtjänster och eventuella brister, inte använder den för att finna argument i en ideologiskt laddad debatt. Det är inte första gången Kempe ger sig på Johan Lundberg m fl. Det är en återkommande historia som ter sig allt mer apart.

    I Kempes recension utmålas ett antal personer som nationalister och jämförs med historierevisionister – något jag vet att de inte är. Det måste man vara mycket försiktig med att göra, även om Kempe naturligtvis är i sin fulla rätt att hänvisa till tidigare forskning och problematisera ett område.

  4. Johan Lundberg skriver:

    Om jag har förstått saken rätt så negligerar Kempe alltså de inslag i avhandlingen som stödjer de artiklar i Axess som hon finner vedervärdiga, alltså de artiklar som behandlar de allmänt kända kopplingar som finns mellan expressionism och rasism/nationalism/nazism.

    Att Kempe använder avhandlingen demagogiskt blir därmed uppenbart. Hon ser den som ett slagträ i en debatt, och bryter ut de citat och resisonemang som passar hennes syften. Därmed framstår avhandlingen som mer enkelspårig och mindre komplex än vad den i själva verket är.

    Kempe vill – vilket framgår av hennes inlägg på Axess-bloggen – att klassicistisk konst skall förses med någon sorts varningsskyltar eftersom hon menar att det finns en självklar koppling mellan nazism/rasism och klassicism. Jag menar å min sida att man inte kan hävda några dylika självklara samband mellan ideologi och estetik. Man kan vara expressionist i nutiden utan att vara nazist/rasist och man kan vara klassicist i nutiden utan att vara nazist/rasist. Det som Kempe i artikel efter artikel försöker visa är att klassicismen är oupplösligt förbunden med nazismen.

    Det går dock inte, menar jag, att avvisa en viss estetik eler konstriktning som med hänvisning till att den är ideologisk komprometterad. Jag har aldrig förnekat att det finns kopplingar mellan nazism och 30-talets tyska klassicism. Det är helt självklart. Men jag vill påpeka att det också fanns kopplingar mellan nazism och 30-talets expressionism.

    Att påpeka det senare anser dock Kempe vara hemskt och förkastligt. Således är det Kempe som väljer att blunda för de kopplingar som det fanns mellan en viss estetik och rasism/patriotism/nazism.

  5. Ping: Jessica Kempe och expressionismen « Börjes konstblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s