Anekdot om Evert Lundquist

Jag träffade på min morbror idag på Moderna Museet. Han stod och betraktade en målning av Evert Lundquist. Min morbror är pensionerad arkitekt, nu över 80 år. Han berättade en anekdot om när han som ung arbetade på ett arkitektkontor i Stockholm och träffade Evert Lundquist. Det här måste ha varit i början av 50-talet. Nu minns jag tyvärr inte vilket kontor det var han arbetade på, men han hängde ibland med arkitekten ut på krogen. Där satt ofta Evert Lundquist och sög på sin pipa. Framåt natten kunde han bli lite ilsk och gå i polemik med min morbrors arbetsgivare som var socialist. Evert Lundquist var borgerlig.

I museibutiken hittade jag en bok av Torsten Andersson som jag köpte. Jag läste den på tåget hem och Torsten Andersson repeterar där närmast ordagrant vad min morbror berättat för mig.

Vid krogbordet hände det att Lundqvists personlighet ”blev som ombytt”, hans piprökning blev manisk och absolut inte mysig. När inte pipan satt i munnen rörde han på läpparna som om han fortfarande rökte. Efter midnatt blev han desillusionerad och bitisk, en ny personlighet som person tog gestalt. Den personen tyckte jag om.

Torsten Andersson tar upp händelsen för han vill beskriva en skillnad mellan personlighet som person och personlighet som språk. Något liknande hände i verkstaden, skriver Andersson.

Till synes plötsligt förlöses ett annat bildspråk. Materialet på dukarna bröt sig ut sina 30-talsfacit och gick sin egen väg, började leva och föröka sig. Målningarna blir tyngre och tyngre, både som vikt och innehåll. En ny personlighet som språk tog gestalt. Det språket tyckte jag om.

Jag är inte speciellt förtjust i Evert Lundquist. Jag skrev en uppriktig och prövande recension i SvD när Waldemarsudde hade en större separatutställning med Evert Lundquist 2004. För den fick jag en hel del kritik av Lundquist-älskare.

Lundquist har en fascination inför objektet – das Ding an sich – som jag inte delar med honom. Det har att göra med att ett sådant betraktelsesätt kastar ett romantiskt skimmer över konsten, som något i grunden oåtkomligt och bortom vår förmåga att helt förstå. Han är en färgexpressionist som i ljusdunkelmåleri målar alldagliga föremål som liksom strålar inifrån och ut. Det är som om han tänker sig en objektets mystik som inte utsidan kan ge full vittnesbörd om. Koncentrationen på ljuset, reduktionen av detaljer, isolerandet från omgivningen, avsaknaden av en berättelse – allt detta skapar ett tidlöst nu, som en våg i jämvikt. Men det är en hopplös ambition för en konstnär att hysa, endast mästerverken kan uppnå tidlöshet.

Det finns en förväntan inlagd i Lundquist måleri att betraktaren skall gripas av det existentiella allvaret. Men när jag försöker vagga in mig själv i en sådan känsla känns det mest bara fånigt.  Moderna Museets curator Fredrik Liew har valt att exponera Lundquists målningar i ett närmast kliniskt ljus mot ljusgrå väggar. De tunga guldramarna har tagits bort och målningarna ställs nakna inför betraktarens kritiska blick.

Jag funderar över om tidlöshet och existentiellt allvar någonsin kan frammanas medvetet i ett måleri. Det är väl snarast kvaliteter som endast tiden kan utvisa? Kanske närde Lundquist en fåfäng förhoppning som realiserades först som en bieffekt i det tunga pastosa måleriet, medan han tänkte på annat? Torsten Andersson beskriver det som att någonting hände i verkstaden, målningarna bröt sig ut ur sina 30-talsfacit och gick sin egen väg. Denna personlighet som språk skulle i så fall vara den dimension i måleriet som inte kan förklaras med hänvisning till kontext, stil och tidens uppfattningar om kvalitet. Det är ett tilltal som går utöver tidens bojor och som vare sig pastisch eller klassicism kan ersätta.

Evert Lundquist, Flicka mot gul fond, 1983. Lundquists sena måleri är friare och ljusare i färgen än 40- och 50-talets måleri och jag föredrar det senare. Det kan ha att göra med att han var närmast blind mot slutet och målade de bilder som han frammanade inför sin inre syn. Visst har den här målningen något av Carl Fredrik Hill eller Ivan Agueli över sig? Här finns en ljusmystik i den underifrån upplysta gula fonden som jag tycker om.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s