Surt om Vårsalongen

Idag har jag sett Vårsalongen på Liljevalchs. Jag skall nämligen vara med i Open critic på Moderna Museet den 16 februari. Mårten Arndtzén, Jessica Kempe och jag skall vara konstkritiker live inför publik och då skall vi bland annat tala om Vårsalongen. Jag tänker inte recensera den här på bloggen i förväg. Det är en annan sak jag tänker ta upp.

Nyfiken på vad mina kollegor tyckte om årets upplaga letade jag efter recensioner. Det visade sig att Nils Forsberg levererat en sur uppstötning i Expressen och Bo Madestrand en spottloska i DN.

Forsberg gör sig till tolk för något slags verklighetens folk och sätter sig sedan i NK:s champagnebar och skriver sin recension. Där tycks han fått i sig lite för mycket för strax spyr han galla.

Men Vårsalongen är i grund och botten hopplös – 245 verk utan ett sammanhållande tema, bara någon sorts festlig folklighetsföreställning. Omåttligt populär. Den kommer att överleva mig och mina skriverier med många, många år.

Ja, det får vi väl ändå hoppas. Men hallå, det här är en salong öppen för amatörer och visar 245 utställda verk. Skall alla vara stöpta i samma form?? Och att folk tycks gilla det, är det något för en kritiker att gnälla över?

Bo Madestrand verkar mest besviken över att salongen inte ser ut som förra året.

Här finns gott om folkhemskitsch i form av skojfriska älgskulpturer, uppförstorade knäcke­mackor, dansbandsporträtt och textila pudlar, men desto mindre av installationskonst, fotografi och videoverk.

Jag förstår inte varför det är så svårt att ta ställning till det som finns, utan att önska sig en annan utställning. Det finns en massa måleri t ex, såväl klassiskt figurativt måleri som nyfiguration. Det finns konstnärer (unga, konsthögskolestuderande) som utgår från modernismens arv, såväl symbolism som abstraktion eller ren färg och form. Det finns nyromantiskt måleri med fantasy-landskap och det finns suggestiva fotografier av landskap.

Förvånansvärt mycket är bra och det är ibland svårt att se skillnad på autodidakterna och de konsthögskoleutbildade. Flertalet av konstnärerna har faktiskt en högre konstnärlig utbildning. Det är intressant att ta fasta på. Inte, att här finns lite installationskonst, fotografi och videoverk.

Den internationella samtidskonsten kan inte alltid vara den kvalitetsmåttstock med vilken man mäter alla utställningar. När så gott som varje kommunal konsthall ute i landet vill ha curaterade utställningar med internationell samtidskonst har det gått inflation i kvalitetsmåttstocken. Då börjar man längta efter något annat.

Jag vill hellre se en konstkritik som värderar kvaliteterna i själva konstverket och som tar utgångspunkt i den tradition i vilken konstnären verkar. Jag vet att jag är en traditionell konsthistoriker i det avseendet, dock utan att vara en modernistisk inlevelsekritiker. Mer åt det fenomenologiska hållet. Jag vill återupprätta estetiken, men i en post-postmodernistisk tappning. Så småningom, när jag har läst en bok som jag har beställt på biblioteket om New Aesthetics kommer jag att återkomma i ärendet.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Konst och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s