I gårdagens Open Critic på Moderna Museet gav Mårten Arndtzén en intressant kommentar på kvalitetsdiskussionen som uppstod i samband med Vårsalongen. ”Jag tycker att ni relativiserar kvalitetsbegreppet”. Med ni menade han mig och Susanna Slöör som delade uppfattning. #Tillägg 18/2: Ljudfilen finns ännu inte uppe och jag kan inte kontrollera, så jag har strukit citatet. Detta är vad jag minns att han sa.# Frågan gällde i varje fall hur vi som kritiker hanterar att bedöma olika slags konst utan att döma ut den konst som inte följer den internationella samtidskonstens agendor.
Mitt förslag var att istället för kvalitet tala om kvaliteter – i plural. När man delar upp kvalitetsbegreppet i mindre och mer hanterliga bitar kommer man dels bort ifrån det filosofiskt besvärliga i begreppet, dels möjliggör man en värdering av verkets olika uttryck och uttrycksmedel.
Det kan finnas en kvalitet i en oskolad röst t ex. När jag var redaktör för tidskriften Artes gjorde vi ett nummer som handlade om kvalitet. Det var Jan Arnalds och mitt premiärnummer som redaktörer. Under en Akademikväll hade vi bjudit in en panel som diskuterade kvalitetsbegreppet och Staffan Mossenmark och Jörgen Svensson spelade på var sin flygel. Staffan Mossenmark som är skolad pianist spelade ihop med en bildkonstnär som inte kan spela piano. Det var vackert ihop: de säkrare tonerna tillsammans med de mer prövande.
För mig är det en lösning på ett problem att se kvaliteter i ett konstverk istället för att se Kvalitet. Det befriar mig från att bråka med en filosofiskt besvärlig fråga – som naturligtvis Lars Vilks utifrån den institutionella konstteorin tycker är lätt som en plätt.
Brodows blandning 