Torsten Jurell, SvD 19/2

Torsten Jurell, Goda Nyheter från Underjorden, Östasiatiska museet t o m 9 maj.

Torsten Jurell är en konstnär som genom sin enorma produktivitet och breda publiktycke har skapat sig en ganska ovanlig position i Sverige. Han tillhör inte de konstnärer som vanligtvis recenseras på storstadstidningarnas kultursidor, kanske beroende på att han oftare ställer ut i landsortens konsthallar än i huvudstadens. Han är också förhållandevis fri gentemot de trender som för tillfället råder på den internationella konstscenen. Torsten Jurell har snarare gjort sig känd för att köra sitt race och hans skulpturer och målningar bär ett omisskännligt jurellskt drag: ett hopplock av stilar, franskorienterad modernism med inslag av medelhavskulturens klassicism.

Det går inte att säga att han är en spännande internationell samtidskonstnär, därmed inte sagt att han inte är internationellt verksam. De senaste åren har han vistats mycket i Kina, ett land som verkligen är spännande som internationell konstscen. Sommaren 2007, 2008 och 2009 hade han en ateljé i Beijing. Sin ålder till trots (född -51) fortsätter han att utbilda sig och utvecklas. Sedan 2008 har han varit projektelev på Konsthögskolan i Stockholm.

Det är denna säregna och självständiga position i marginalen som faktiskt gör Torsten Jurell intressant. Jag gick till hans utställning för att se hur vistelserna i Kina har påverkat hans konstnärskap.

Om hans tidigare produktion har utmärkts av det eklektiska inom modernismens ramar med utblickar i utomeuropeisk konst finns här nu ytterligare ett tillägg: den kinesiska kulturtraditionen, tecknen, tuschmåleriet, intryck och bilder från Kina. Det är lite grann som den pågående utställningen på Magasin 3 med Tom Friedman, utan andra jämförelser: Det är Up in the Air. Han slänger upp alla referenser i luften. I denna mångfald av tecken, bildelement, figurer och berättelser med uppbruten mening har jag svårt att följa honom. Några bildelement återkommer: Kackerlacksflickan, Budbäraren, en kinesisk munk/skådespelare och ett högtalartorn som heter Information. Kring dessa aktörer spinns en berättelse.

Där jag går bet på förståelse av innehåll stannar jag istället inför formen. I Budbärare 1-8 ser vi en klassisk ansiktsoval, en kvinna med något slags kantig hatt på huvudet. Likt en minoisk statyett bärs huvudet upp av en pelare till hals. Det fina är att Jurell har varierat ett repetitivt motiv med att låta det kinesiska tuschet, färgen och vattnet flöda. I denna bildserie finns ett möte mellan den europeiska modernistiska och klassiska traditionen och Kina filtrerat genom Torsten Jurells temperament.

Anna Brodow Inzaina, SvD 19 februari 2010

”Väktare” under arbete. Målad på traditionellt vis med svart och rött tusch. Därefter monterad som väggrulle.

Skådespelare från Teater Tre Taihustenar. brons, linne

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s