Håkan Rehnberg, Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Marianna Uutinen, Galleri Lars Bohman, Karlavägen 16. Båda t o m 21 mars.
Håkan Rehnberg, Utan titel, olja på akrylglas, 170×150 cm.
Så olika abstrakt måleri kan fungera! I Håkan Rehnbergs utställning känner jag att jag vill vara, i Marianna Uutinens vill jag bort.
Rehnbergs måleri, och här finns också några skulpturer, inbjuder mig till betraktande. Det är ett aktivt betraktande som söker såväl referenspunkter bakåt i historien som till samtida måleri. Jag står framför målningarna och faller in i det bildrum som har skapats av utstruken färg mot akrylglas. Hastiga rörelser med en palettkniv vispar upp ytan; gnager sig inåt mot benen, skrapar bort kött, blottlägger, stryker över ett skikt av grått, smetar ut. Ögat letar efter referenser till en yttre verklighet och finner den i en snårskog av bambu. Där trasslar jag in mig, går ut för att på nytt träda in i ett rum, avklarnat men inte sterilt.
Måleriet när det är som bäst skapar sin egen verklighet. Skulpturen när den är som bäst definierar sin egen form. Det låter självrefererande, men skall inte betraktas som ett slags konstens navelskåderi. Snarare är det en fysisk verklighet som tar gestalt: skulpturerna och målningarna skapar ett rum i rummet som jag som betraktare träder in i. Hängningen av de enskilda verken spelar en avgörande roll. Den är varierad och dynamisk.
I det första rummet möter jag en skulptur som samtidigt är måleri. Som floder uppstår består av skivor av akrylglas som monterats stående till en rektangulär form med öppningar. Den utstrukna färgen i olika valörer och schatteringar bildar ett färgfältsmåleri. Färgen läggs oblandad på skrapan och förenas när den möter glasytan. I en lång utandning i ett enda drag tynar färgen bort när pigmentet tar slut.
Håkan Rehnberg har i 30 års tid arbetat med ytan och rummet i ett måleri som har flera beröringspunkter med amerikanskt färgfältsmåleri: Barnett Newman och Mark Rothko tänker jag främst på. Likheter med Gerhard Richters abstrakta måleri finns naturligtvis, men Richter arbetar i flera lager, det gör inte Rehnberg.
Det finns en konsekvens och integritet som jag uppskattar hos Rehnberg. Vi talade om detta eftersom han råkade vara i galleriet när jag var där. I perioder märker han stort intresse för sitt konstnärskap, men däremellan är det mer tyst. Nyhetsvärdet kan en konstnär som verkligen menar någonting med sitt konstnärskap inte bry sig så mycket om eller rätta sig efter.
En annan målare som konsekvent de senaste 20 åren har arbetat abstrakt är Marianna Uutinen från Finland. Hon tillhör en generation postmoderna konstnärer som fört måleriet till ett utvidgat fält genom att använda andra material att måla med. Hon använder plast och akrylfärg i lysande neon, glitter och guld. Målningarna blir skulpturala och kan även träda ut i rummet till installationer.
Utställningen på Galleri Lars Bohman består av måleri på duk med akrylfärg. Över duken finns en skrynklig plasthinna som stöter bort färgen så att det uppstår ränder, prickar och pölar av svart färg mot en monokromt neonskär eller silvergrå botten. Det är inte mycket variation annat än i de dansande tecknen av svart färg över ytan. Det finns ingenting bortom ytan, ett underliggande rum som hos Rehnberg. Det är en spontan rörelse mot en silverblänkande duk, men jag undrar vad hon är intresserad av?
För mig känns detta som produktion. Marianna Uutinen är ett namn inom konstvärlden och hon kan producera en utställning och sälja utan särskilt stora insatser. Jag ser inget risktagande som innebär ett prövande steg för att se om utsagan håller. Då håller det inte.
Marianna Uutinen, Utan titel, 2009, akryl på duk.
Anna Brodow Inzaina, SvD 26 februari 2010
Brodows blandning 