Stor skillnad mellan realisterna. Krönika, SvD 5/3

Förra årets debatt kring utställningen Figurationer spökar ännu, förmodligen därför att kritiken av utställningen med efterföljande debatt har tjänat som murbräcka för Axess chefredaktör Johan Lundberg i hans kritik av en kulturradikal dominans på kultursidorna. Den debatten är ännu inte avslutad och såväl Johan Lundberg som figurationsdebatten är ständiga referenspunkter.

Sakfrågorna i figurationsdebatten har kommit så i skymundan att Magnus Eriksson i en debattartikel (SvD 18/2) om den intellektuella högern skriver att det under året har förts en kampanj mot abstrakt konst. När startade den kampanjen? Bottnar missförståndet möjligen i påståenden från DN:s konstkritiker Jessica Kempe (DN 14/1) att ”dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik” med adress Axess har grund i rasbiologiskt tänkande? I en rad artiklar har hon fört fram denna tes.

Jag skulle vilja backa bandet en smula. Inte till sommaren 2009 då debatten startade utan till en recension som Stig Johansson skrev i denna tidning (SvD 16/4 1974). I en konstrond med temat realism i det samtida måleriet iakttar han olika riktningar inom realismen. Han delar in konsten grovt i fotorealister och gammelrealister som verkar i en klassisk realistisk tradition. En ny sorts realism var frekvent på gallerierna – precis som den är idag år 2010.

Skillnaden mellan de s.k. fotorealisterna och de mer traditionellt skolade är enorm. De unga målar blankt och glättat. Det är som om de lagt något slags mediabild mellan sig och verkligheten. Deras bilder har ofta ett kallt och mekaniskt utseende.

Även om jag inte håller med Johansson i hans värderande ord ”kallt och mekaniskt” vill jag ändå tillstå att det går en skiljelinje mellan den klassiska realismen och fotorealismen, precis som det går en skiljelinje mellan det klassiskt figurativa måleriet och det nyfigurativa som vi ser mycket av på gallerier idag. Ofta är det en verklighet sedd genom ett bildmedium som utgör grunden för det nyfigurativa måleriet, t ex fotografier eller digital bild. Det klassiskt figurativa bygger på naturiakttagelser.

Den skillnad som Stig Johansson ser mellan olika sorters realism vill få kritiker idag erkänna som en väsentlig distinktion. En problematisering av området leder nämligen förr eller senare till en diskussion om kvalitet och vad som gäller inom ramen för samtidskonst. I den förment öppna och tillåtande konstvärlden är det svårt att erkänna att klassisk realism ligger utanför samtidskonstens ramar.

Den konceptuellt baserade konsten har tagit avstånd från ett kvalitetsbegrepp som bygger på hantverk och tradition, detta för att kunna hävda idéns högre värde. Den kulturkonservativa kritiken ifrågasätter en sådan ordning.

Anna Brodow Inzaina, SvD 5 mars 2010

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

48 kommentarer till Stor skillnad mellan realisterna. Krönika, SvD 5/3

  1. F Fermelin skriver:

    Hej.

    Blir inte de båda perspektiven att måla in sig i varsitt hörn?
    Att sätta dem mot varandra skapar en dikotomi, klassisk figuration mot ny-figuration.
    Behöver det vara så?

    En ”naturiakttagelse” i den såkallade klassiska figurationen är den samma som nu. Naturen har bara bara förändrats till det vi ser nu.
    Och vad är det som iakttogs då som inte görs nu?

    Kvalité är subjektivt. Det är där vi befinner oss nu. Många olika subjekt som sammanstrålar och skapar nytt. Förenar om så vill.
    Om det konceptuella har blivit idémässigt och fråntaget det emotionella i konstskapande så är inte fallet. Endast för att något tar avstånd ifrån att vara ett hantverk och traditionsenligt så betyder inte det att det kan uttrycka något.
    Att komma in dessa tankebanor är gammalt och cementerande. Det hindrar konst till att vara fritt och yttra den egna persons uttryck om vad konst är för den själv.

    En konstnär kan inte begränsa sig till akademiska eller ”journalistkritiska” åsikter om vad konst är.

  2. brodowinzaina skriver:

    Hej! Det var många reflektioner och jag kan inte bemöta dem alla. Du verkar reagera på min krönika som om jag skulle värdera det ena högre än det andra. Det är din tolkning av min text, men jag har inte hävdat något sådant.

    Jag konstaterar att det finns en skillnad som inte många vill erkänna finns eller i varje fall inte vill lägga någon vikt vid. Det fanns en poäng och något intressant i debatten som fördes förra året – den poängen var INTE, som jag uppfattade den, att det skulle ha förts en kampanj mot abstrakt konst eller att det skulle förekomma något rasistiskt i ett traditionsbejakande måleri. Min aha-upplevelse var av ett annat slag.

    ”En konstnär kan inte begränsa sig till akademiska eller ‘journalistkritiska’ åsikter om vad konst är.”

    Nej, det hoppas jag verkligen inte. Det är heller inte min avsikt att skriva konstnärer på näsan.

  3. Andreas Birath skriver:

    Hej Anna,
    Din krönika var det klaraste jag läst i den här frågan. Jag uppfattar det inte som att du gör en värdering, däremot kallar du saker vid deras rätta namn och drar skiljelinjer där de ska dras. ”Ofta är det en verklighet sedd genom ett bildmedium som utgör grunden för det nyfigurativa måleriet, t ex fotografier eller digital bild. Det klassiskt figurativa bygger på naturiakttagelser.” Glasklart. Tack.

    @ F Fermelin.
    Du skriver att endast ”för att något tar avstånd ifrån att vara ett hantverk och traditionsenligt så betyder inte det att det kan uttrycka något.”

    Jag omfamnar hantverks- och traditionsburet måleri. Det finns en rak linje genom kommentarer som det måleri jag sysslar med får. Och det är att _genom_ detta hantverk och denna tradition begränsas möjligheterna till eget uttryck. Om fler gjorde som Anna ovan, och höll isär begreppen, kanske vi kunde få ett klimat där allt måleri bedöms efter egna premisser. Vilket borde vara på tiden.

  4. Jessica Kempe skriver:

    Hej Anna. Jag förstår inte de konstbegrepp du försöker introducera och polarisera här.
    Begreppen ”Klassisk figurativ konst” och ”nyfigurativ konst” är vare sig förankrade eller konsensusförklarade.

    Du skriver att ”klassisk figurativ konst” bygger på naturiakttagelser. Vilken konst menar du? Från början och mitten av 1800-talet använde sig realister, naturalister, impressionister och symbolister av kameran, vetenskapsteorin och idédebatten för att gestalta sin syn på verkligheten. Inga blåa skuggor hos Monet utan färgfysikens vetskap. Inga ytvågor på Zorns vatten utan fotografin. Inga stenhuggare i Courbets ateljé utan marxismens politiska teori.

    Vad är det för oförmedlad och ren naturskildring du tänker på? Finns den? Exempel? Även C P Friedrichs måleri baserades på vetenskapsdebatt och politiska ståndpunkter.

    Mot denna din idé om en oförmedlad naturrealism ställer du
    upp föreställningen om en idébaserad och medialiserad ”nyfigurativ konst” som är ”vanlig på gallerierna”. Hur ser den ut?

    Undrar Jessica Kempe

  5. brodowinzaina skriver:

    Hej Jessica!

    Du säger att jag har försökt introducera och polarisera begreppen klassisk figurativ och nyfigurativ konst och att du inte förstår detta. Du saknar förankrade och vedertagna begrepp grundade i konsensus.

    Förstår du den skillnad som Stig Johansson gör mellan klassisk realism och fotorealism? I så fall tror jag att du även förstår den distinktion jag gör mellan den traditionsbejakande klassiska figurationen och den figurativa konst vi ser mycket av på gallerier i dag. Den senare går snarare tillbaka på pop-konsten och fotorealismen från 1960- och 70-talet än realismen under, t ex., 1800-talets senare hälft. Det var min poäng med det välfunna citatet av Johansson i min artikel.

    På slutet i ditt inlägg smyger du in ett begrepp som jag ställer mig tveksam till. Du talar om ”din idé om en oförmedlad naturrealism” och menar att jag tänker mig en oförmedlad och ren naturskildring. Här vill du associera mig till något som jag inte är säker på att jag bejakar. Då är du först svaret skyldig att definiera vad DU menar, det ligger inte på mina axlar.

    Detta med ”oförmedlad” och ”ren” för tankarna till en DN-artikel som du skrev den 22/9: ”Kulturkonservativ dröm. Konsten skall vara fri från ideologier”. Där går du i hård polemik mot en rad människor, bland andra Axess kulturkonservative chefredaktör Johan Lundberg som du buntar ihop med Göran Hägglund och som inte gillar (ditt påstående) besöksströmmarna Örebro Open Art, Gävle Konstcentrum, Moderna Museet i Stockholm och Alma Lövs samtida konstprojekt i Värmland därför att där visas föreställande konst av orent slag.

    Du introducerade där begreppsparet ren och oren konst – det var ingen som någonsin tagit de orden i sin mun tidigare – och den enda konsensus kring begreppen du kunde åberopa härrörde närmast från Hitler-tidens Tyskland.

    Denna artikel ledde till ett svar från förläggaren Peter Luthersson i samma tidning (29/9) där han menade att Jessica Kempe ansluter till en kulturradikal förtalskultur.

    Innan jag går vidare med en diskussion i frågan vill jag att du gör begreppen klara här. Vad är det du menar, Jessica, när du talar om ”ren” och ”oförmedlad” naturrealism? Vad vill du smyga in för betydelser?

  6. brodowinzaina skriver:

    Hej Andreas!

    Eftersom du är praktiker – konstnär – och arbetar i den traditionsbejakande realism som Jessica Kempe inte förstår vad det är kanske du kan säga några ord om vad det är för slags naturobservationer det innebär. Vad innebär det att måla av något? Vad innebär det att låta den egna personligheten forma perceptionen av tingen?

    Jag tänker mig att konstnärer genom historien har haft stor hjälp av t ex fotografiet och vetenskapsteori för att förstå hur verkligheten är uppbyggd och hur vi faktiskt förnimmer saker och ting: ljusfenomen, vågbrytningar, ting i rörelse etc. Jessica gav en rad exempel.

    Det betyder inte att fotografiet är förmöget att ge all information. Ett fotografi kanske inte ger lika mycket information om andra saker: hur ljuset förändrar sig i ett rum, hur skuggor färgas etc. Dessutom handlar ju också perception om hur vi uppfattar saker och ting på ett subjektivt plan.

    Vore roligt om du hade något att säga om detta.

  7. Jessica Kempe skriver:

    Hej Anna igen, jag menar uppriktigt att jag fortfarande

    inte förstår din distinktion mellan ”klassiskt figurativ konst”

    och ”nyfigurativ konst”. Och ber vänligt om fler exempel.

    Dina 1900-talsexempel

    på ”nyfigurativ konst” gör mig inte

    klokare. Popkonsten hör till 60- och 70-

    talet. Och är en av avgränsad rörelse. Liksom

    fotorealismen, som du också nämner. I svenskt 1960-och

    70-tal representerad av till exempel målarna Ola Billgren,

    Ulla Wiggen – och Peter

    Tillbergs allt mer magiska realism. Menar du att dessa skulle rymmas under begreppet ”Nyfigurativ konst”?

    Som ett slags paraplybegrepp?
    Och senare? Vilken konst från de senaste 40 åren räknar du då dit?

    Men vad betyder då motsatsen: ”klassisk figurativ konst?” Vilken slags samtida konst menar du ryms här?

    Stig Johanssons disktinktion gjordes just i förhållande till

    den då uttalade fotorealismen. Men hans

    motbegrepp ”klassisk realism” hittar jag inte bland begreppen. Vilken konst avser han? Och du själv? Eftersom

    du nu vill introducera begreppet?

    Undrar fortfarande Jessica Kempe

  8. Andreas Birath skriver:

    Hej Anna och Jessica,

    Man kan kategorisera mitt måleri som traditionsburen realism. Gräver man i etymologin bakom den termen hittar man säkert detaljer som är spännande i en teoretisk mening. Eftersom Jessica verkar synnerligen intresserad av att bena ut dessa termer går den delen av diskussionen vidare. Utan mig dock, jag är illa lämpad att föra sådana resonemang.

    Jag börjar såhär för att det måleri jag ägnar mig åt kallas för olika saker i olika sammanhang. Klassiskt måleri. Figurativt måleri. Realistiskt måleri. Det jag tyckte var så, hittills unikt, bra med Annas krönika var att den satte fingret på skillnader i den föreställande (en benämning till) konst som finns idag.

    Det vi lär ut på skolan där jag jobbar är en hantverkstradition. När vi pratar om hantverk är det, såklart, materialkunskap och appliceringstekniker vi menar till viss del. Men i sin kärna menar jag att den där hantverkstraditionen är ett förhållningssätt, en förhållning till observerationer av naturen. Naturen som i den mänskliga kroppen, som i världen vi har omkring oss.

    Gunnar Larsson skriver i sin essä, Nyskapande måleri, om hur begrepp vandrar mellan olika konstarter. Om jag skulle börja räkna upp vad det är vi egentligen lär ut vid FAA skulle den listan bli en lång uppräkning av sådana vandrande termer. Vi pratar om rytmer i konturlinjer. Vi pratar om Volym och Atmosfär. Vi pratar om hur viktigt det är med en skulptörs förståelse för en viss form för att kunna rendera den på ett sätt som inte en kamera skulle kunna, men som ger en högre … trovärdighet.

    Den grova uppdelning som Stig Johansson gör stavas i min värld: teckning. Eller ännu hellre den förskjutning ordet får i mellanrummet mellan italienskan och engelskan/svenskan. Om man har tecknat i Italien har man gjort en disegno. Design. När vi, som Stig Johansson skulle kallat ”gammelrealister”, tecknar är det alltså en designprocess. Ett urval – inte ett kopierande. Den alldeles överlägset mesta tiden går åt till att medvetandegöra vad och hur man ska välja. Det är därför som teckning efter naturen har varit essentiell vid realistisk utbildning, historiskt sett. Och det är därför som teckningen inte är det för fotorealister. För fotorealister är inte de (får jag kalla de för språkliga?) nyanserna som teckningen potentiellt har viktiga utan endast motivet som sådant.

    allt gott,
    Andreas

  9. Johan Lundberg skriver:

    Exemplen skulle kunna utgöras av Johan Patricny och Tobias Bernstrup. Det handlar om radikalt olika sätt att måla. I båda fallen är resultatet figurativt. Men för att försvåra det lite kan man säga att skillnaden även kan aktualiseras i en motsättning mellan Sverre Bjertnaes och Ernst Billgren. Men då handlar det inte om en lika tydlig olikhet i det slutliga resultatet utan snarare om en olikartad utbildning som givetvis kommer att avspegla sig på ett eller annat sätt i det slutliga resultatet. Dock handlar det om att lära sig måla och om att närma sig måleriet på radikalt olikartade sätt. I inget fall predestinerar dock detta konstnären att måla på ett specifikt sätt utan man är naturligtvis fri att låta sig påverkas av fotografikonst, nutida spelfilmer eller att helt bortse från samtiden. Men att låtsas som att man inte förstår att det ena sättet att måla skiljer sig från det andra är ju bara fånigt. Det är ungefär som att inte låtsas förstå att en klassiskt skolad musiker skiljer sig från en som på andra sätt lärt sig spela. Det ligger ingen värdering i detta, utan det är bara olika sätt stt närma sig konsten, vilket jag tycker Anna fick fram bra i artikeln.

  10. Ping: Läs det här! « Andreas Birath

  11. Per Uno Jonasson skriver:

    Blir riktigt helglad av Annas distinktion om detta. Känns lite som sagan om kejsarens nya kläder i nytappning.
    Ingen tvekan om att många ”fotopastischmålare” är extremt begåvade, K mamma A par example. Men de tillhör inte den klassiska ådran av ,,,,vad skall jag säga 🙂 musikalisk direkthet inför naturen. Vad är då naturen…? Det lär väl vara hela existensen befriad från tankens tyranni…. Evert L upplevde sin kärleks väsen som ett stycke handfast natur…..

  12. Karin skriver:

    Tillåt mig en jämförelse med arkitektutbildningen i Sverige och i Frankrike, med fokus på gamla hus och gamla tekniker.
    Mig veterligt finns ingen arkitektutbildning i just klassisk (figurativ, what ever) arktiektut vare sig i Sverige eller Frankrike. I Sverige existerar dock en påbyggnadskurs (1 år) för verksamma arkitekter inom Konsthögskolans ram – det enda som blivit kvar inom denna institution av den klassiska arkitektutbildningen. Resten ligger på de tekniska högskolorna.

    I Frankrike är arkitektskolorna betydligt fler men också här inriktar man sig på en utbildning som främst tillgodoser nybyggnad. Dock finns en betydligt mer utvecklad och gedigen fortbildning för dem som vill ägna sig åt det gamla husbeståndet och även rita nytt i samma anda.
    Vidare finns en obruten hantverkstradition kvar i alla discipliner inom husbyggnadskonsten. Allt från förgyllare till timmermän utbildas och man arbetar sen i traditionella tekniker.
    Just den obrutna traditionen tror jag kan vara vägledande i den här diskussionen.
    I Sverige finns ingen motsvarighet.
    Naturligtvis har antalet gamla slott och stenhus att förvalta med saken att göra. Men inte bara, det är också frågan om ett förhållningssätt hos stora befolkningslager – procentuellt finns många fler fransmän än svenskar som ser något värdefullt i det gamla.
    Så även staten, kan jag väl tillägga, vilket förstås också spelar in.

    Jag ser en uppenbar parallell mellan konst och konstnärliga utbildningar och arkitektur och arkitektutbildningar här. Jag ser något som INTE FINNS i Sverige.
    Kanske är det därför den här diskussionen i vissa stycken blir obegriplig för dem som inte vill se att just ett annat förhållningssätt till moderniteten och historien existerar utan några exceptionella ideologiska referenser.

    Stort tack dock till Anna som verkar se en motsvarighet inom konsten.

  13. brodowinzaina skriver:

    Tack Andreas!

    Det kom fram intressanta saker om design, disegno och teckning i förhållande till den klassiska realismen. Jag skiljer här som sagt mellan klassisk realism och nyrealism (eller nyfiguration) utan stöd i konstvärldens konsensus. Saken är den att konstvärldens förespråkare inte gärna vill erkänna att det finns några skillnader att fästa sig vid, så någon konsensus är svårt att räkna med. Men att låtsas som att inte förstå vad vi talar om, som Johan Lundberg påpekade, är bara fånigt.

    Per Uno Jonasson: jag skulle inte vilja kalla Karin Mamma Andersson ”fotopastischmålare”. Då är vi ute och cyklar. Jag kan inte redogöra för alla hennes källor, men det finns en hel del Dick Bengtsson i hennes måleri – en förebild för många konstnärer.

    Dick Bengtsson är en konstnär som jag tycker mycket om. Han var inte den sortens konstnär som satt och gjorde naturiakttagelser utan inspirerades mer av flödet av bilder i omgivningen: vykort, bilder i uppslagsverk, affischer, reklambilder m.m. Hans motiv bygger på andra motiv och får sin mening därav.

    Det är klart att detta förhållningssätt skiljer sig från t ex Lars Lerins landskap från norska Nordland. Men jag tycker mycket om Lars Lerin också.

  14. brodowinzaina skriver:

    Tack Karin! På arkitekturens område tror jag att detta med bruten och obruten tradition är tydligare än inom konsten.

  15. Per Uno Jonasson skriver:

    Hmmm får vidhålla att ditt mothåll avtäcker ett för rapidt valt uttryck av mig… din precisering och omformulering ger också en bra inblick i hennes begåvnings halt.. Hennes närmande till figuren är dock den så vanliga gängse förlagesneglande kartonggubben. Gör så klart inget… Hon är grym i sitt fantastiskt uttrycksmässiga ”baksug”! Men hennes exempel blir ändå användbart i en förklaring av skillnaderna. Blir nu lite ställd…kommer inte i stunden på en enda nutida att sätta i relief som exempel på klassiskt naturinriktad…… Hmmm får väl ta Ludde igen då!!! Tack Anna.

  16. Jessica Kempe skriver:

    Hej Anna igen, jag ser att du inte vill svara på mina upprepade frågor här i fältet. Jag låtsas alls inte vara oförstående. Jag förstår helt enkelt inte dina förslag till ismer. Det gjorde inte heller kritikern Mårten Arndtzén när du försökte förklara dem på Open Critic nu i februari.

    Vilken stil, konst, konstnärer ryms under ditt lanserade

    begrepp ”klassisk realism”? Jag vet hur 1800-talsnaturalismen ser ut, liksom den kritiska realismen, diskbänksrealismen, surrealismen, socialrealismen, fotorealismen med flera realismer…..men klassisk ??

    Hur ser den klassiska realismen i så fall ut? Vilka företrädare? Då och idag? Till skillnad från dina lanserade begrepp ”nyrealism” Eller ”nyfigurativ konst”. Hur ser den ut. Företrädare för stilen?
    Vad vill du säga med dessa ismer?

    Du skriver att konstvärlden inte vill erkänna den här skillnaden. Inte så lätt när du inte beskriver vilka bildvärldar du tänker dig. När du som etablerad konstkritiker i en av Sveriges största dagstidningar gör anspråk på att introducera nya stilbegrepp väntar man sig ett välgrundat underlag.

    Så länge du inte konkret vill berätta vad du bygger dina termer på framstår dina begrepp som ganska grundlösa, svepande eller bara hämtade från någon dröm eller egen idé. Kanske bara önsketänkta?

    Tycker Jessica som fortfarande vill veta

  17. Håkan skriver:

    Jag har inga svårigheter att förstå vad du (Brodow Inzaina) menar med skillnaden mellan klassisk realism och ”fotorealism”.

    I vår tid har idén om hur en realistisk bild ska se ut ofta blivit identisk med en kameras sätt att avbilda verkligheten. Det finns två tydliga kännetecken på detta: skärpedjup och kontrastomfång. Konstnärerna efterliknar en kameras begränsade skärpedjup (de målar oskarpa detaljer i porträtt eller miljöer – en oskärpa som inte finns i ögats sätt att se samma scen) och kamerans begränsade kontrastomfång. Film och digitala kameror har ett mycket mer begränsat kontrastomfång än ögat (studera skuggor, glans och ljusblänk: skuggor sotar igen och ljusblänk fräter ut i målningar och teckningar som påverkats av fotografiets sätt att avbilda).

    En målning eller teckning som osjälvständigt härmar kamerans sätt att avbilda blir platt – betydligt plattare än ett foto av samma scen skulle ha blivit. Med undantag för Gunnel Wåhlstrand, förstås.

    Zorn – och om jag inte har fel även Liljefors – använde sig ibland av fotografier som hjälp eller förebild, men i deras målningar syns inte dessa kännetecken (begränsat skärpedjup, begränsat kontrastomfång). Kanske beror det på att de hade så många timmars modellteckning och naturstudier under bältet att de kunde ”tämja” kamerans seende i sin bild, istället för att härma det.

  18. brodowinzaina skriver:

    Hej Jessica,

    Jag har redan sagt att jag inte vill gå vidare i en diskussion med dig om du inte vill förklara vad du menar med dina introducerade begrepp.

    Jag har varit glasklar. Klockren. Problemet ligger inte hos mig att jag skulle vara otydlig på något sätt och det finns ingen anledning att avkräva mig förklaringar.

    ”När du som etablerad konstkritiker i en av Sveriges största dagstidningar gör anspråk på att introducera nya stilbegrepp väntar man sig ett välgrundat underlag.

    Så länge du inte konkret vill berätta vad du bygger dina termer på framstår dina begrepp som ganska grundlösa, svepande eller bara hämtade från någon dröm eller egen idé. Kanske bara önsketänkta?”

    Nå, hur blir det med ren och oren figurativ konst, Jessica? Vad var det du själv tänkte på när du i en DN-artikel anklagar en rad människor för att inte gilla besöksströmmarna till Örebro Open Art, Gävle Konstcentrum, Moderna Museet i Stockholm och Alma Lövs samtida konstprojekt i Värmland. ”Där visas föreställande konst av orent slag”. Och vad vet du ifall de gillar den konsten eller inte? Har du frågat?

  19. Jessica Kempe skriver:

    Anna, den här gången är det dig jag frågar om dina teoretiska bidrag till debatten. Som du ensam ansvarar för. Jag tyckte det skulle bli spännande att höra hur du tänker.

    Och väntade mig förstås att du ville utveckla dina begrepp. Men istället för att svara på mina ganska enkla frågor ställer du mig till svars för andra debatter jag deltagit i med andra aktörer som du inte har ett dugg ansvar för. Samt för mina DN-granskningar av till exempel Sverigedemokraternas, Nationaldemokraternas, KD:s och de kulturkonservativas konstsyn och konstpolitik.

    Det är lite konstigt. Jag har ingen anledning att gå med på ultimatum här för att få dina svar eller kommentera annat än dina begrepp och din text.
    Det står dig såklart fritt att låta bli att svara. Synd förstås och inte särskilt trovärdigt.

    Nej, jag tycker inte att du är tydlig. För mig är dina begrepp luddiga, okonkreta och utan exempel.
    Jag fattade aldrig Figurationsutställningens disktinktion mellan begreppen ”Nyfigurativ och figurativ konst” Curatorn Christopher Rådlund försökte tålmodigt förklara för mig (och på Vilks blogg) att det nånstans i den västerländska konshistorien går en historisk gräns mellan oförmedlad/ oideologisk/ren konst som utgår från naturen och en förmedlad/ medialiserad/oren konst som utgår från idéer, andra bilder eller annan konst. Det där begrep jag inte, jag har aldrig sett något konstverk som inte filtrerats genom föreställningar/bilder av och om verkligheten.

    Du har här definierat ditt begrepp ”klassisk realism”/figurativ” konst som byggd på observation av naturen. Vad menar du? Har också du idén om en äkta och oförmedlad konst. Det skulle vara intressant att få veta hur den konsten i så fall ser ut och vilka som gjort den. Jag tvivlar på att sådan konst finns. Du säger att den finns. Men håller exemplen för dig själv. Det blir jag inte särskilt klokare av.

  20. brodowinzaina skriver:

    Hej Jessica,

    Jag tycker att Andreas Birath gav ett bra svar på vad observationer av naturen innebär för en konstnär som arbetar realistiskt. Om det skall kallas klassisk realism, traditionell realism, et c kan vi dividera om. Det finns många olika former av realism. Där finns säkert en hel del att reda ut. Det ligger något i det Andreas säger om disegno, att göra ett aktivt urval och att se det kameran inte har täckning för. Det finns helt enkelt inte så mycket information i pixlarna – ögat kan uppfatta mer. Jag tycker också att det låg någonting i det han sa om en ”språklighet” i samband med detta.

    Dessutom tycker jag att jag har anledning att pressa dig på vissa frågor om vad du lägger för innebörd i begrepp som ”ren” och ”oförmedlad naturupplevelse” eftersom jag befarar att du vill associera mig till idéer som du här inte vill avslöja. Vi har diskuterat detta per telefon.

    Jessica, jag vill inte bli förknippad med idéer om vare sig nationalism, rasbiologi o dyl. bara för att jag här diskuterar realism och naturstudier och jag kräver klarhet på den punkten.

  21. Jessica Kempe skriver:

    Anna, jag hade hoppats på svar på mina upprepade frågor med dina egna ord. Istället svarar du med dina kommentatörers argument. Verkar lite ogenomtänkt.

    Andreas Biraths idéer – som du refererar till – om det mänskliga ögats bättre synskärpa och kamerans sämre är inte lätta att följa. Vad jag tvärtom lärt mig är att det mänskliga ögats synfält är oerhört begränsat – till skillnad från insektens 360-gradiga vidvinkel och känslighet för stora färgspektra som människan inte kan uppfatta. Människan ser vad hennes hjärna tror sig se. Resten får hon studera sig till.

    Nu svarar du plötsligt att ditt begrepp ”klassisk realism” kan kallas allt möjligt. ”Traditionell realism t ex.” Hur ser den ut? Det begreppet har jag inte heller hört.

    Varför duger inte det etablerade begreppet ”1800-talsnaturalism?” Då vet man ungefär vad samtida konstnärer lutar sig mot. Liksom många samtida neoklassicistiska konstnärer studerar 1700-talsklassicismen.

    Som jag skrev i föregående inlägg: det är inte jag som har hittat på och introducerat de isärhållande svårbegripliga begreppen ”oförmedlad, ren och oideologisk figurativ konst” samt motsatsen ”medialiserad, förmedlad, idébaserad nyfigurativ konst. Begreppen lanserades av som jag uppgav Figurationsutställningens presentatörer, bl a Christopher Rådlund.
    Mitt uppdrag i en rad DN-artiklar var att granska och pröva Figurationskampanjens teorier och politik.

    Jag kunde i min granskning snart konstatera att liknande, ibland identiska isärhållande begrepp förekommer i Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas nationalistiska och nyrasistiska (etnopluralistiska) konstprogram liksom i KD:s och Axess värdekonservativa och antimodernistiska konstprogram. Det var från Figurationsdebattens kampanj som Göran Hägglund hämtade sina konstargument i talen om ”Verklighetens folk”. Författade av talskrivaren demokratiskeptikern Fredrik Haage. Det är knappast mitt fel att de spelar på varandras planhalvor.

    Du är inte med ett ord omnämd i några av mina DN-texter. Däremot har du i försvarstexter för Figurationslanseringens idéer och begrepp pucklat på mig ganska ordentligt för mina problematiseringar. Jag har inte svarat. Bara ruskat på huvudet. Det är först här jag har försökt ta reda på hur du tänker. Med magert resultat.

    Hur du vill göra med dina resonemangs eventuella samstämmighet med nationalistisk och ras/etnoteoretisk retorik är ditt problem. Inte mitt.

    Det enda jag vet och som vi talade om i telefonen nyss är mitt minne av hur du på Axess Figurationsdebatt/seminarium i sept 2009 satt och log och applåderade när den neoklassicistiske skulptören Alexander Stoddart entusiastiskt visade bilder på Hitlers klassicistiska arkitektur
    (Panteonparafraser) alltmedan han förklarade att nazismen valde klassicistisk stil för att utåt låtsas vara god
    när man inåt och egentligen föredrog en förstörande modernism. Så sa han. Den modernism som nazismen rensade ut som rasbiologiskt degererande gjordes plötsligt till nationalsocialismens verkliga konststil. Varför log och applåderade du? frågade jag.
    För att jag tänkte på mitt eget inlägg, svarade du.

    Jag vet inte hur du tänkte. Det såg ut som du höll med.
    Inte en protest i ditt inlägg.
    Märkligt. Hur kunde detta historieförnekande inlägg undgå någon? Jag själv och några till satt där skrämda och undrade var sjutton vi hamnat. Tillbaka i 30-talet? Lika kusligt att höra en representant från Norges ”Kulturkamp” tala om kampen mot modernismen i Norge. Med en retorik hämtad rakt från norska nationalistiska främlingsfientliga partiet ”Norsk fremskrittparti.”

    I mitt inlägg på samma debatt oroade jag mig. Du var bara vänlig.

    Jag tycker sammanfattningsvis att konstens isärhållanden idag är helt onödiga. Idag efter postmodernismen – tar samtidskonsten till sig från alla håll. Utan gränser. En naturalistisk hand och expressionistisk form i samma verk.

  22. Per Uno Jonasson skriver:

    JK ! Det torde inte finnas någon klassiskt inriktad debattör/konstnär som med huvudet på rätt plats hävdar att din tes om bilder som skapas av bilder är en felaktig väg. Det klassiska skolandet har i ”evigheters” tider inneburit ett kopierande av sig själv. Men naturstudiet/självkännedomen har parallellt varit dess livsådra. Den ständigt väckta frökapseln.
    Det verkar dock som du innehar en beröringsskräck mot sistnämnda. Har jag fel?

    För övrigt är spekulationen om tredje rikets dubbelspel med kulturella attityder, innefattande en sockrad klassicism som den nödvändiga lögnen över ett brutalt ”modernt” kollektivt nivellerande projekt ganska intressant. Och är i alla fall inte i mina ögon tecken på en förnekelse. Snarare ett avtäckande av tredje rikets monstruösa folkmanipulerande plan…

    Är fö trött på denna ständiga koppling till ”Hitler”.
    Den klassicism som jag tror många är ute efter i denna debatt befinner sig i en helt annan dimension. Skulle vara intressant om fler utvecklade denna bit.

    Visst är det märkligt!! Att vi har kommit så långt ifrån vår bakgrund och arv…. att en del, rent av löjligt självklara begrepp måste uttryckas som nyheter.

  23. Andreas Birath skriver:

    Jessica,

    Det kanske inte är intressant för ditt resonemang, men jag vill ändå få sagt att det där Hockney-dravlet om kameran och hur ögat egentligen fungerar, var det ”Håkan” som tog upp. Inte jag.

    Ibland när jag vill kolla upp saker använder jag wikipedia och google. När jag gör så är jag fullt medveten om att det jag hittar inte är några vetenskapligt beprövade fakta. Men det ger ändå något slags fingervisning. Det där begreppet som du tycks vara helt främmande inför kan man läsa om här:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Classical_Realism

    Sist vill jag också få sagt att det där med 1800-talsnaturalism är ett hörn i vilket du säkerligen vill trycka in mig och de som gått på några utav de skolorna du hittar på den där wikipediasidan. Vi kallas för mycket. Allt från petnoga och anala till bakåtsträvande, i tillägg till faktiskt alla de termer som förekommit ovan.1800-talsnaturalister är i det sammanhanget klart bättre, det återstår bara två problem. Jag lever inte på 1800 talet, jag är därför intresserad av att göra bilder för de som lever i samma tid som mig – något som den där termen gärna vill implicera att jag inte vill. Jag är inte naturalist.

    Jag vill göra bilder för min samtid, och för detta tycker jag mig behöva en hantverkstradition som alla de konstnärer du tog upp som exempel under figurationspaneldebatten saknar. (Ingen värdering i övrigt gjord över din ”kanon”.)

  24. Per Uno Jonasson skriver:

    Ytterligare en till…

    Att en ”klassiskt” inriktad konst riskerar och kommer att bli delvis kidnappad av främlingsfientliga etc grupperingar är ett sannolikt antagande. Men, glöm heller inte att det historiskt var konservatismen som i alla fall delvis höll emot. Kommunismen tillhandahöll endast en liknande kollektiv destruktionsmodell. Detta handlar förmodligen om band mellan individer. Inte kollektiva, konstruerade .

    Konsten är ingen akademiskt disciplin där jag kan fastställa och bevisa begrepps vederhäftighet. (Förmodligen är det väl därför som hela denna debatt har en så oemotståndlig charm) Men jag tror att motorn och den starka förändringsviljan hos många i denna debatt grundar sig på frågeställningen om vad vi gör av vårt sätt att meddela oss med varandra. En rent existentiellt grundad ångest….

  25. Jessica Kempe skriver:

    Förlåt Andreas för att jag tillskrev dig Håkans teorier. Och tack för länken till ”Classical realism”. Till slut ändå en upplysning, dock om en något udda rörelse med program och många exempel som jag inte kände till. Är det denna riktning du menar Anna?

    Nej Andreas, det ligger inte för mitt konsttänkande att trycka in någon i ett hörn. Tvärtom. Och Per Uno jag lider inte av beröringsskräck. Tvärtom. Konsten, världen och jag lever av beblandning. Jag är både klassiskt, naturalistiskt och medialt skolad på Konstfack och drillades en gång av Peter Dahl. Han fick oss att förstå att studiet av naturens yta också uppstår av vetskapen om vad som finns under den. Träden jag tecknade hade en helt annan idé om sig själva än den jag tyckte mig se.

    Men mitt ärende i det åsiktsutbytet har varit att fråga Anna om hur hon bygger under sina begreppsbildningar.
    Jag hade nog väntat mig en högre och specifierad diskussionsnivå. Lars Vilks deltar i nu debatten på sin blogg.

    Jag vill passa på att påminna om att frågan om nazismens estetik initierades och vispades upp av Figurationslansörerna själva. På Edsviksdebatten till exempel. Och i tidskriften Axess. Stilar bryr sig inte om vilka ideologier som lägrar dem. Men senare stilreferenser kan knappast betraktas som lösgjorda från tidigare politiserade versioner. En del kritiker påtalade med rätta Figurationsutställningen inslag av teman och tekniker som påminner om nazismens måleri.

    Vandringsmyten om att svenska konstkritiken skulle anse att folk som gillar föreställande målningar är nazister myntades i somras av KD:s Göran Hägglund/Fredrik Haage i populistiskt syfte. Ingen kritiker har någonsin uttryckt den åsikten. Men populistiska lögner är sega som viskningslekar och rullar vidare. Senast idag i Kulturradions Vågen där Axess Johan Lundberg nu menade att konstkritiken anklagar folk för att vara nazister om dom gillar målningar av rävar.

    Ja kära nån, stackars Ernst Billgrens rävar som är så bra

  26. Per Uno Jonasson skriver:

    Vad tycker du om B. Liljefors rävar?

  27. brodowinzaina skriver:

    Tack Jessica,

    Även om allt kom i ett sjok var det faktiskt väldigt bra att du fick ur dig det här. Nu tror jag att vi har möjlighet att lite mer sansat ta tag i det och bena ut ett och annat. Jag kommer att inleda en serie här på bloggen där jag ger exempel på olika slags realismer. Jag tror att vi tillsammans kan se både likheter och skillnader utan att det skall behöva bli så dramatiskt av det hela.

    Allt gott,
    Anna

  28. Jessica Kempe skriver:

    Tyvärr Anna kan jag inte på motsvarande sätt säga mig vara nöjd med ditt undvikande av mina frågor.

    Mycket svagt och otänkande för att gälla ett inlägg i SVD om den tänkande högern.

    Det är inte ”vi” som ska bena ut dina begrepp. Det är ditt eget uppdrag.

    Jag kan inte se att mina frågeställningar här har varit varken dramatiska eller osansade. Den känslan får stå för dig.

    Tack för att jag fick medverka i ditt kommentarsfält.
    Jessica
    PS: Om det är mig Per Uno frågar om mitt tycke för Liljefors rävar svarar jag: ornitologiska, tidstypiska, pedagogiska, rävaktiga och väldigt röda

  29. Per Uno Jonasson skriver:

    JK!!
    Blir oändligt nyfiken på vad du kallar E. Billgrens rävar då!!!

    Mvh Pelle

  30. Johan Lundberg skriver:

    Jag måste säga att det är märkligt att Jessica kempe kan få fortsätta att publicera sina märkliga påståenden i DN när hon bevisligen inte är tillförlitlig. Det senaste i hennes rad av påståenden som är helt gripna ur luften är följande påstående på denna blogg: ”Senast idag i Kulturradions Vågen där Axess Johan Lundberg nu menade att konstkritiken anklagar folk för att vara nazister om dom gillar målningar av rävar. ”

    Därpå ironiserar hon över detta med att måla rävar. Vilket alla kan konstatera i kommentarerna ovan.

    Här nedan föjer en länk till radioprogrammet ifråga, där alla med normala förståndsgåvor kan konstatera att jag ingenstans pratar om rävar: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2248573&BroadcastDate=&IsBlock=

    Den som vill kan besöka Axess-bloggen och ta del av långa inlägg där jag utreder detta med liberalism och konservatism, och där det tycligt framgår att den ideologi som jag företräder är diametralt motsatt den sorts nationalistiska idéer som man kan finna hos partier som SD och ND.

    Det bisarra i sammanhanget är att det inte tycks spela någon som helst roll att Jessica Kempe häver ur sig rena påhitt. Ingen bryr sig; hon får obehindrat fortsätta att skriva i DN trots att det bevisas gång på gång att hon kommer med påhittade påståenden, rena falsarier…

    Man kan bara hoppas at DN:s nya ledning bryr sig mer om pressetik än den tidigare…

  31. Per Uno Jonasson skriver:

    Hmm Det verkar som det skulle behövas ett seminarium om ”räven i konsten” Här följer vad jag tycker om ovannämnda rävvarianter…. E. Billgren äger en briljant förmåga att skapa ironiskkt genomskinliga slöjor över sitt menageri av utplockade hötorgsfigurer. Den naiva direkthet han så självklart som ett barn använder sig av överrumplar ofta betraktaren.

    Jag tycker inte om EBs måleri men detta är det bästa jag kan säga om det. Den retoriskt insmickrande smeten resten består av lämnar jag gärna utan vidare granskning….

    B. Liljefors som då också är i rävfacket…. äger en likaledes briljans i sin förmåga att få exempelvis rävens på bildytans exakt återgivna rörelse ackompanjerad och understödd av ytans andra element. Den konstnärligt mogna förmågan hos BL att få rörelserna att samspela suggererar betraktaren att leva sig in i ett förlopp som om det vore något annat… En parallell teater utspelar sig hos betraktaren. Detta skulle aldrig kunna uppstå utan BLs oerhört kapabla rytmiska känslighet och lyhördhet inför läsningen….

    Jag högaktar Bruno Liljefors.

  32. Håkan skriver:

    Till Andreas Birath: varför är det jag skrev ”Hockney-dravel”?

  33. Andreas Birath skriver:

    Håkan, jag ber om ursäkt för valet av ”dravel”. Även om jag var lite irriterad borde jag visat hyfs. Särskilt som irritationen inte ens var riktad mot dig.

    Hockney därför att han slagit mynt av just det där med ögats fokus. En av Hockneys förvirrade teorier bygger ju på att ögat ser fokus överallt. Se hans, ska vi kalla dem, kollage av polaroidbilder. Se som motvikt Velasquez. Det handlar om seendets mekanik på ett mer komplicerat sätt än skärpedjup. Fokus i tre dimensioner, inte bara på djupet.

    Däremot håller jag med dig om din beskrivning av Zorns ”tämjande” av kameran.

  34. Andreas Birath skriver:

    Jessica,

    du skriver ”Nej Andreas, det ligger inte för mitt konsttänkande att trycka in någon i ett hörn. ” Du säger det. Men då förstår jag inte varför alla termer du hittills kommit upp med innebär förminskning eller förpassande till historien.

  35. Håkan skriver:

    Birath: aha, då klarnar det. Någon ursäkt behövs inte, men jag förstod inte var Hockney kom in – det jag skrev byggde på vad jag själv har tänkt utifrån det jag sett på utställningar de senaste åren.

    För att ta några konkreta exempel: jag har sett det hos Anna Finney, i Fredrik Hofwanders teckningar, i ett av de utställda verken på Figurationer, Marianne Wiig Storaas ”Flicka vid fönster”. Det här är inte de bästa exemplen, det är bara verk jag råkar komma ihåg – jag vill inte peka ut dessa konstnärer som ansvariga för den här trenden. Kanske är det en medveten estetik för dem.

  36. Karin skriver:

    Mest Jessica,
    Det är möjligt, men inte troligt, att det är viktigt att kunna sätta etiketter på precis allt, inom precis alla discipliner.
    Men är DET verkligen en konstkritikers uppgift i en stor dagstidning? (Jag skulle säga att det är ett väldigt byråkratiskt förhållningssätt.)

    Om nu konstnärerna kring Nerdrum finns, liksom det nu utbildas nya unga konstnärer utanför Göteborg i samma tekniker (gamla tekniker) och med ett annat angreppssätt vad gäller studierna av motiven än vad som lärs ut på de statliga konsthögskolorna, är det då din uppgift som kritiker att i första hand sätta en etikett på dem? Eller att ifrågasätta andras etiketter?

    Om det här inslaget av konst har kommit för att stanna, om än i liten skala, i den svenska konstvärlden, är det inte då i första hand din uppgift att tala om det? Att sätta in verken i ett sammanhang och att sedan bedöma dem utifrån sitt eget sammanhang?

    Jag saknar ofta en konstkritik i pressen som vänder sig till läsarna, inte populistiskt eller förenklande, men som upplysning och med åtföljande värdering. Skriven på en svenska som den kulturdelsläsande delen av befolkningen kan ta del av.

    Man kan tycka att målningar är dåliga, du får också tycka att de nyfigurativa, klassiskt-figurativa, 2000-talsklassicerande what ever målningarna är dåliga, men jag skulle uppskatta att du riktade din kritik mot vad som faktiskt finns där på dukarna, och inte mot något som bara finns i associationer.
    Och OM det nu är just associationer det blir frågan om – att du redovisar dem klart och tydligt med utgångspunkt i dig själv och dina egna referenser.

    Vad gäller de 1900-talets totalitära regimer så var det väl så att att bildspråket var starkare än regimerna. Äh, det blev fel. Modet, det klassicerande, framträder ju lika starkt i bilder skapade i demokratier under samma period, vilket gör det väldigt svårt att dissa bilder ur någon sorts ideologisk synpunkt. Något du själv fö är inne på.

    Och bilder skapade idag, som Andreas säger, i en annan teknik än den gängse, men med en uttrycklig vilja att vara en del av dagens konst – måste rimligen få finnas, och bli bedömd utifrån det.
    Inte utifrån en gammal mardröm.

    Tyskar, födda efter kriget begär, som bekant, att få betrakta nazismens illdåd med samma avsky som vi andra. Jag tycker att det är dags att de får det.
    Jag menar att det är dags att vända blad i konsthistorieskrivningen i någon mån.

    Anna har börjat.

  37. Per Uno Jonasson skriver:

    Tycker att ovanstående är en delvis bra ansats att på ett ickeagressivt sätt bemöta J. Kempe.

    Jag måste på något sätt beundra Jessica Kempe.
    Att med en skriande bristfällighet i insiktsapparaten gällande de mest grundläggande fakta om måleri och dess tradition huvudstupa ge sig in i denna debatt. Och därtill envist fortsätta med en furiös envishet är anmärkningsvärt starkt. Jag kan klia mig i huvudet och undra vad som är drivkraften…. Jag kan se det som så här: I all sin irriterande svada missande både mothugg och egna påhopp skulle jag dock sakna henne om hon tystnade.

    Jag har skrivit det i kommentarer tidigare: Det är inte fel att vara vaksam!

    Karin här skriver att det förflutna, med vad jag förstår mest är syftande på tredje riket, är en ”gammal mardröm”. Jo jag tackar jag! En förbannat verklig sådan i så fall.

    Kan det vara så att i denna kören med första taktslaget i figurationerutställningen är enbart hon som har denna vinkling? Tror det

    Kanske ingen annan vågar…..?

  38. Per Uno Jonasson skriver:

    Syftningsfel ovan. Menade att JKs vinkling inte Karins som man faktiskt kan tro.

  39. Per Uno Jonasson skriver:

    Därtill tror jag inte man kan vända blad i historien utan att man gör sig skyldig till samma misstag igen. Det som hände 39-45 kommer vi aldrig någonsin att kunna vända bladet ifrån.

    Vi måste dock ur detta våga släppa fram en livsbejakande vitalitet i konsten i ont och gott och utanför detta. De både glädje och agressionshämmande sorgkläderna har varit på för länge.

    Tips: Se hur Evert Lundquists utställning på MM är som en smältdegel av världens all onda och goda transformerad som genom ett mirakel….

  40. Karin skriver:

    Per Uno,
    Jag anade att det jag skrev kunde eller skulle delvis missförstås. Vad jag menar är förstås inte att man ska GLÖMMA det som hände under WWII.
    Kempe och en del andra skriver om dagens och för all del gårdagens konst som som om ingenting hade hänt sen dess, som om de starkaste hoten som finns idag mot de demokratiska samhällena vore nazism och fascism. Som om INGENTING hade hänt sedan dess. Som om vi fortfarande allihop vore uppfostrade med rasbiologin som högsta ideal och som om vi när som helst kan tippa över till något annat – bara en Stark Man visar sig som ledare.
    Vi är ju vid det här laget flera generationer som matats med detta budskap alltsedan högstadiet.
    Jag skulle faktiskt kunna gå så långt att jag påstår att det riskerar att göra oss blinda för hot som kan vara större idag. Vad som händer Vilks just nu är väl en indikation i den riktningen, även om man inte ska dra några alltför stora växlar på det heller.
    Men en tankeställare borde det ändå vara.

    När jag skriver vända blad i konsthistorien menar jag alltså inte att vi glömmer eller tar bort, jag menar att vi kan se så långt att t ex 1800-talets och det förra sekelskiftets konst, förankrad i sin tid, inte bara är en konst som pekar fram mot totalitära ideologier, utan också har andra egenskaper.
    Att vi nyanserar begreppen, att vi betraktar verk som verk och konstnär som konstnär. Att vi förfinar vårt seende och vår analys, inte bara går på med dunderklubba och vrålar: Rasbiologism! Nazism! Ta bort!
    Ju mer nyanserat vi lyckas se på konsten, ju närmare vi kommer den så att säga, desto bättre vapen har vi mot dess motbjudande innehåll – i den mån det finns.
    Ofta är det ju så att inte heller konsten, eller konstnärerna är svartvita, kan delas in i gott och ont. Det försvårar men det är inget god idé att sopa det under mattan.

    Och framför allt begär jag att de konstnärer som verkar i en tradition som inte är modern/postmodern också bedöms seriöst.

    Vad gäller ordet mardröm har du rätt. Det var illa valt.

    Och på sätt och vis håller jag med dig även om Kempe, det finns något beundransvärt i att ändå ge sig in i den här debatten. Att hon vill diskutera.
    Det måste man hålla henne räkning för.
    Fast jag vet ärligt talat inte om jag skulle sakna henne om hon försvann. Eller så här: om hon nyanserade sig och blev tydligare med vad som är hennes egna åsikter och referenser/värderingar skulle hon kanske bli rätt ok.
    Men det är en bit dit.

  41. Karin skriver:

    För att göra det tydligare, Kempe skriver ovan:

    ”Men senare stilreferenser kan knappast betraktas som lösgjorda från tidigare politiserade versioner.”

    Nehej. Och hur länge då?

  42. Jessica Kempe skriver:

    Hej igen, när Anna avvek från kommentarsfältet här såg jag det som naturligt att själv retirera från den här diskussionen.

    Mitt ärende var till en början just inget annat än att ställa uppriktiga frågor om de konstbegrepp hon lanserade i sin SVD-krönika här ovan. Inga retoriska trix i min kritiska undringar – vilket somliga meddiskuterande tycks tro.

    I kölvattnet har dock påståenden och ifrågasättanden dykt upp.
    Andreas B menar att jag ”kommit upp” med en rad ”termer”. Som ”förminskar”.
    Jag har i den här diskussionen med klara hänvisningar endast ställt frågor och refererat till andras begrepp. Och underlaget för dem. Jag har inte introducerat egna termer. Eller ”etiketterat” som Karin tänker sig.

    Med dessa frågor ville jag ifrågasätta konstruerade isärhållanden. Som i Annas krönika.

    Konstbegrepp är sorterande hjälpvertyg och meningslösa utan verkligt understöd i konsten/bilden.
    Först konsten, sedan teorin.

    Karin talar om ”gängse tekniker” i dagens konst. Jag håller inte med. I dagens konstvärld finns inga gällande metoder, motiv, tekniker – där är Nerdrum-skolan sedan decennier en av alla sorter. I samtidskonsten blandas alla material, alla typer av hantverkskicklighet, alla tiders bildvärldar, medier, undersökningar…Konstutbildningen är bred, föränderlig och vital. Men skräms givetvis av rörelser som inte välkomnar denna gränsöverskridande och mångfaldiga konstutveckling. Rörelser som ängslas över att konst idag främst diskuteras utifrån enskilda konstnärskap – mindre utifrån ismer, nationella identiteter, kön eller annan tillskriven tillhörighet.

    Visst, här står ett nytt konstkapitel mot de gamla. Det finns dock som sagt ingen anledning att slå igen boken. Om SD får riksdagsmandat till hösten har vi ett parti som vill ta bort all mångtydig rondellkonst för att ersätta den med ”klassicistisk konst hämtad från naturen”. Se SD:s profilfråga, hemsidan Gävle. Samt mina granskningar i DN juni 09. Det finns skäl att oroa sig. Det finns skäl att försvara den öppna experimentella konsten av alla slag mot idéer om konst av ett slag.

    I sina många texter och artiklar riktade sig Figurationskampanjens lansörer mot modernismen och den gränsöverskridande samtidskonsten. Det bryr sig Anna Brodow inte om. I sin krönika skriver hon förvånat ”när började den kampanjen?” Detta som ett aningslöst svar på Magnus Erikssons kritiska inlägg (18/2). Istället vill hon se Figurationskampanjen som ett krig ”murbräcka” mot kulturradikalism, ett begrepp som hon inte heller utvecklar.

    Hur uppstod KD:s och Axess/Figurationsdebattens vandringsmyt/lögn om diktatoriska och förföljande konstritiker som anser att människor som gillar föreställande konst är nazister?

    Konstkritiken recenserar och tolkar konst och bilder, inte de människor som betraktar dem. Konstritiken granskar, analyserar och jämför teorierbildningar, konstbegrepp och konstprogram, inte de människor som använder dem.
    Konstkritiken granskade således Figurationskampanjens skrifter, ideologiska program, propaganda och utställda konst. Inte publikens smak.

    Mytspridningen var dock snart i gång. Det var ruggigt att se hur konstkritikens seriösa analyser av Figurationsutställningens måleri och idéprogram i den politiska retoriken strax förvandlades till ett angrepp på hela det svenska folket. KD:s partiledare Göran Hägglund med talskrivaren Fredrik Haage skrev ner lögnen på DNDebatt 17/9-09. Där beskrevs konstkritiken som konstdiktatoriska debattörer som kräver att ”folk som råkar gilla tavlor som föreställer något” bör ”göra avbön för sina nazistiska böjelser”.

    Axess Johan Lundberg omhuldar denna myt. Men nej, det var inte han som i Kulturradion Vågens (9, 10/3) program om en tänkande höger lade till bilden av en räv. Det var den meddiskuterande som fyllde i med räven. Så här sa Johan Lundberg mer exakt: ”Har man en åsikt att man inte tycker om samma typ av figurativ konst som vissa konstkritiker på Dagens Nyheter..(här avbryter programledaren för att istället föreslå begreppet föreställande konst)…”så blir man utmålad som i princip nazist”.

    Redan här har samtalet hamnat snett. Men det är med den meddiskuterandes räv-replik man förstår hur vandringsmyten liksom satt sig. Hon sa: ”Jag håller verkligen med om att det inte finns någon koppling mellan att tycka om bilder av målade rävar och att vara nazist”.
    Johan Lundberg protesterade inte.

    Nej, det finns givetvis ingen koppling mellan nazism och förtjusning i målade rävar -vaser, skor eller mammor. Det är både dråpligt och kusligt hur lätt en politisk propaganda kan göra påhitt till påstådd sanning.

    Bara räven vet vad en räv är. Jag blir tillfrågad här vad jag tycker om Ernst Billgrens målade rävar. Överraskande, närvarande, nedsmälta och återuppståndna, svarar jag. En räv som både är och bär med sig vad människans föreställningar gjort den till. På samma gång rävig och rävaktig. Med Ernst Billgren ser jag räven på nytt.

  43. Andreas Birath skriver:

    Jessica,

    Du påstår att konstutbildningen är ”bred, föränderlig och vital. Men skräms givetvis av rörelser som inte välkomnar denna gränsöverskridande och mångfaldiga konstutveckling. Rörelser som ängslas över att konst idag främst diskuteras utifrån enskilda konstnärskap – mindre utifrån ismer, nationella identiteter, kön eller annan tillskriven tillhörighet. ”

    Nu är det din tur att ge exempel. Vilka rörelser menar du?

    Vi tycks leva i olika världar, du och jag. Jag menar att konstskolorna (för då antar jag att det är sveriges konsthögskolor som avses) är mångfaldiga – så länge någon inte vill ägna tre år åt att lära sig ett sätt att studera naturen som kräver mer än en kvällskurs. Jag lever i en verklighet där elever som går på skolan vid vilken jag jobbar vill vara en del av samtidskonsten. De möts dock av en retorisk vägg som i bästa fall förpassar dem till historien. Och denna förpassning görs av människor som tycker att samtidskonsten är omfamnande, att alla visst får vara med. Det är nyspråk, om du frågar mig.

    För att förtydliga. Jag tyckte att Figurationer var en, hantverksmässigt sett, undermålig utställning. Det fanns grova brister i teckningen på de flesta verken. Jag tycker vidare att de allra flesta av verken som kommer från det du kallar för Nerdrum skolan (vilket är missvisande, i den mening att det inte bedrivs undervisning i Odds ateljé) har samma brister i teckning och fundamentala kvaliteter, vissa verkar inte ha ens en grundläggande uppfattning om valörer.

    Blanda inte ihop det förhållningssätt gentemot naturstudier som jag här argumenterar för, med ovanstående.

  44. brodowinzaina skriver:

    Jessica, det där är så mycket att jag måste dela upp saker på olika nya inlägg. Men en sak vill jag bemöta direkt:

    Du skriver:

    ”Så här sa Johan Lundberg mer exakt: ´Har man en åsikt att man inte tycker om samma typ av figurativ konst som vissa konstkritiker på Dagens Nyheter..´(här avbryter programledaren för att istället föreslå begreppet föreställande konst)…´så blir man utmålad som i princip nazist´.

    Jag har förstått Figurationsutställningen med medföljande debatt som starkt ironisk – i vissa avseenden – och som en murbräcka för att skapa debatt och ifrågasätta en hegemoni (kulturradikalismen). Där har man naturligtvis tagit till vara på alla kopplingar som har gjorts av kritikerna till nazismen, rasbiologi m.m. – men också försvarat sig mot dem! Vad skulle du själv säga om du blev anklagad för att vara nationalist, demokratifientlig och att du reproducerade rasbiologiskt tankegods?

    Om du bara ger mig lite tid – jag har ett heltidsjobb att sköta också och kan inte blogga hela tiden – så kommer jag att utveckla vad det var som var min aha-upplevelse och vad det är jag har förstått i den här debatten.

    Vi har helt olika ingångar du och jag vilket vi har diskuterat i telefon. Det där rasbiologiska spåret som du kör intresserar mig helt enkelt inte.

  45. Per Uno Jonasson skriver:

    Jaha.

    Hade bestämt mig för att inte kommentera mer här….
    Och så dök det upp en tanke i alla fall.

    Är det så att alla här sneglar på preimpressionismen och därtill pre pre….?

    Min hemvist och rike i detta är impressionismen med dess olika utlöpare ända till den siste krigaren Matisse….

    Där. Är den sanna klassicismen född igenom naturen. Skolad på musèerna.

    Enligt Per Uno Jonasson i alla fall….

    Vi behöver inte uppfinna ett nytt badkar med friskt vatten..

    Men.. det var via studier av Chardin etc etc som allt detta underbara uppstod… Så det får medges; Den nuvarande fixeringen vid preimpressionismen har nog sin grund i dess pedagogiska användbarhet.

    Kopiera Chardin hängivet och du blir aldrig den samma igen….

  46. Per Uno Jonasson skriver:

    Jag noterar en förnumstighet i mina inlägg ovan.
    Jag kan bara glatt konstatera. Att dessa ämnen är sedan så lång tid välkända som de vore mina egna jeansfickor…

    Jag skrev med strinbergsk hat och glöd om identiska ämnen redan 1982 under mina första år på mejan… Om historielöshet, nedmontering av vårt arv, risken för totalitära interventioner i samhället om kunskapsnivelleringen fortsatte etc etc… Ja..hmm något totalitärt samhälle har vi kanske inte sett trots mina farhågor. Dock var jag skrämd, ordentligt till och med.

    Jag visste om Peter Dahls uppsägning av sig själv som professor på mejan på stående fot två år tidigare. Detta var som alla vet i protest mot att han bla var motarbetad av grupper på mejan som sade sig skita i traditionen. Jag bevittnade min egen professor Alvar Janssons vanvett när han ställdes mot en ny språklig cynism i elevkollektivet… Han sade sedermera upp sig i ungefärlig klocka med modellmåleriundervisningens avskaffande mot hans vilja och Marie Louise Ekmans tillträde som professor i måleri.

    Jag blev själv tidigt också vanvettigt arg över att det inte fanns acceptans för de klassiska fält och nivåer som kundes anses vara nödvändiga för ett inlärande. En professor i panik som slog åt alla håll och som sade upp sig, räckte inte långt…

    (Tror nog att Arne Ruth fd kulturchef på DNs kulturredaktion kommer ihåg vår korrespondens i ämnet.
    Trots ämnets självklara vikt blev jag lyckligt nog opublicerad.
    Har efter detta verkligen kämpat hårt med min tidigare ibland nästan ohjälpligt aggresivt havererande stilistik… Och den var inte bättre under de tidiga 20åren… Nekade därtill en intervju för DN angående ämnet. Hade kanske en viss befogad misstanke om att bli förlöjligad. Dns kultursida var inte min planhalva).

    Ok, detta ligger nu lite utanför ämnet här, (Anna du är ju fri att radera….) men kan ge en lite tänkvärd historisk inblick i för de flesta skymda händelser. De kan förklara liten en del av nutidens läge. Det fanns faktiskt en klassisk skola i högskolan.
    Den belägrades och svältes ut!
    Vi hade även flera kvalificerade förberedande utbildningar som helt vilade på klassisk grund. Gerlesborgsskolan tex. Hur det är där nu vet jag ej. Någon?

    Har varit förbluffad i ganska stor måtto!
    Varför dröjer denna diskussion ända till nu?

    Ovan gällde 1982-84.

  47. Jessica Kempe skriver:

    Hej Anna igen, jag har undrat i vilken roll du talar i din SVD-krönika och i den här diskussionen. Som oberoende granskande kritiker (min utgångspunkt)? Eller som vapendragare till och förespråkare för den kulturkonservativa kulturkampens (deras eget begrepp) figurationskampanj mot vad den och du kallar den ”kulturradikala hegemonin.” Nu står det klart att du som konstkritiker valt det senare, att vara en av dess lojala och konstpolitiska lansörer. Därtill med ömmande omsorg om dina idékamraters känslor visavi synande kritiker.

    Du skriver om Figurationskampanjen: ”Där har man naturligtvis tagit till vara alla kopplingar som har gjorts av kritiker till nazismen, rasbiologi m m. Men också försvarat sig mot dem.” Sedan ställer du frågan: ”Vad skulle du göra om du blev anklagad för att vara nationalist, demokratifientlig och att du reproducerade rasbiologiskt tankegods?”

    Tja, om jag uppmärksammades på att mina tankegångar plötsligt halkade in på t ex de nationalistiska partiernas Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas rashygieniska konstprogram finns en del att välja på. Man kan rannsaka varför man hamnade på deras planhalva, man kan förtydliga och förklara igen. Eller bara förneka, hitta på bortförklaringar eller skylla kritikern för att ljuga och anklaga.

    Om man målar en bild av en naken kropp eller en mamma med ett barn och får veta att stilen liknar underklädesreklam, hötorgsmåleri eller nazistisk klassicism för man kanske se över mina motiv. Och arbeta på ett annat sätt om nu dessa stilar var själva avsikten.

    Att visa att Axess givit sitt uttalade stöd för Göran Hägglunds konstsyn medförfattat av en uttalad demokratiskeptiker (se Fredrik Haages demokratikritiska texter) är ingen anklagelse. Sin sympati får Axess själva ta ansvar för.

    I Figurationsdebatten har jag nu inte anklagat någon för något. Däremot har jag även visat hur kampanjens begrepp och hätska antimodernistiska retorik ofta både påmint om och upprepat 1910-, 20- och 1930-talets rasteoretiska kritik av modern konst. Omsorgsfullt upptecknad i Andrea Kollnitz nya avhandling ”Konstens nationella identiteter”.

    Dessa samband bortser du från Anna, med det koketterande argumentet att det rasbiologiska spåret inte intresserar dig. ”Patetiskt!” har du förklarat tillsammans med instämmande bloggare. Det är knappast en hedervärd konstkritisk/konsthistorisk hållning. Inte heller att hand i hand med med Axess Johan Lundberg högljutt och offentligt argumentera mot min DN-recension av Kollnitz avhandling som ni samtidigt uppger att ingen av er har läst!! Mycket skrämmande.

    Den intellektuella lättja ni tog er rätten till uppmuntrade andra bloggare till förbluffande historieförvanskningar. 14/1-10 skrev till exempel Börjes konstblogg: ”Vad som står i Kollnitz avhandling vet jag inte. Men Kempe verkar inte känna till den tidiga nazismens varmhjärtade förhållande till expressionismen…” osv.

    Så understöddes bloggvärldens vandringslögn om att en rashygienisk utrensning av modernismen inte ägt rum. I följande blogginlägg här på din blogg tycker du istället synd om bloggare som konfronterades med sina förutfattade mening.

    Diskussionen får fortsätta där.

    Om jag märkte att

  48. brodowinzaina skriver:

    Jessica,

    Jag drar streck i diskussionen här, på den här tråden.

    Var jag ställer mig i kulturdebatten som kritiker, och av vilka skäl – som naturligtvis grundar sig på egen insikt och med egna argument – är helt min ensak.

    Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s