OKÄND, KVINNA 2009-349701

Jag har hittills avstått från att ge mig in i Anna Odell-debatten av det enkla skälet att jag inte har haft tillfälle att se hennes film/utställning. Förrän nu. Anna Odell var bjuden till Uppsala universitet av min professor, Jan von Bonsdorff. Vi var en liten grupp på ett 10-tal personer som hade möjlighet att ställa frågor till henne. Först såg vi filmen OKÄND, KVINNA 2009-349701, sedan tog diskussionen vid.

Under tiden som jag såg filmen antecknade jag: dels vad som sades, dels mina egna reaktioner.

”Det är en typ av konstnärlig forskning” säger Anna Odell inledningsvis när hon samtalar med olika människor inom psykvården. Hon gör research inför sin planerade aktion att spela psykotisk på Liljeholmsbron. Hon förklarar att det är en undersökning av hur bemötandet ser ut.

”Du utsätter dig för något som inte är bra”, säger chefen för ett sjukhus i Östergötland. ”Du skall inte försöka upprepa det igen. Du skulle kunna bli sjuk. Varför utsätter du dig för detta?”

”Jag tror inte att det finns en risk”, svarar Anna. ”Har man varit sjuk och har något att säga om det får man höra att så upplevde du det, men du var psykotisk.”

I ett antal intervjuer får man höra Anna Odell samtala med en personal som bemöter henne väl. De är skeptiska till det hon vill göra och avråder henne att utsätta sig själv för detta. På frågan om hur de skulle reagera är samtliga tydliga med att säga att det inte skulle bli uppskattat.

Jag tycker att det är intressant att följa hennes samtal med olika vårdpersonal, från högsta chefen till vårdare och sjuksköterskor. Det finns något i gestaltningen som är en tillräcklig grund för den diskussion hon vill föra: en diskussion om psykvården och hur man blir mottagen. Men det är förstås något som saknas, själva beviset. Omhändertagandet, bältesläggningen, sprutan, ett tomt rum och en patient som vrider sig i ångest…

För min del hade verket varit tillräckligt med den ingående researchen inför aktionen. Det är tillräckligt för en konstnär att gestalta med fantasins hjälp och ställa frågan som om det vore på riktigt. En konstnär ägnar sig inte åt vetenskapliga studier, där man är sanningen trogen och ställer krav på bevisföring.

Efter researchen, som är den längre delen i filmen, kommer så ett avsnitt med av Anna Odell på bron. Man får se hur förbipasserande antingen helt negligerar henne eller börjar följa efter henne och bli oroliga, en kille ringer ett samtal på mobilen, fler personer sluter upp och man inväntar att vårdpersonal kommer till platsen. Man får också se Anna Odell i bältesläggning med armarna sträckta ovanför hennes huvud, som om hon vore korsfäst. (Jag minns inte nu i vilken ordning sekvenserna kom, men det här är innehållet före avslöjandet.)

Avslöjandet. Anna Odell berättar att allt bara varit fejk, att det är ett konstprojekt och att hon är elev på Konstfack. Projektet handlar om att göra sig av med offerrollen. Under tiden som hon berättar hör man hur det långsamt går upp för kvinnan att hon har blivit lurad. Hon går ut ur rummet en stund och kommer sedan tillbaka. Då har hennes ilska kunnat verbaliseras och hon ber Anna i stort sett ta sitt pick och pack och gå därifrån.

”Du vill inte höra vad jag har att säga?”

Tystnad.

Jag förstår den tjänstgörande läkaren vid St Görans sjukhus. Förmodligen hade jag reagerat på precis samma sätt om jag varit i hennes situation. Det är som är svårt att begripa är den låsning som därefter skedde i kommunikationen med sjukhuset. Anna har ännu inte kunnat tala med någon av de ansvariga där, ingen vill tala med henne. Hela diskussionen har skett via media. Det personliga mötet har uteblivit.

Det är på sätt och vis en djupt tragisk film. Jag vet inte om det är ett bra konstverk. Frågeställningarna är viktiga, men jag tror att det hade varit fullt tillräckligt med de inspelade intervjuerna, en rekonstruktion av händelsen på bron och filmen med bältesläggningen. Under avslöjandet fick jag bara en tung klump i magen. Jag sorterar den ändå i kategorin ”vacker konceptkonst”.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s