Något om kontext, kvalitet och hantverk

Apropå Lars Vilks rondellhund och varför alla helt plötsligt ställer krav på hantverksskicklighet och kunna teckna…

(Se för övrigt Johan Lundbergs inlägg Ett klarläggande i konstdebatten http://www.axess.se/ där jag gör nedanstående inlägg i kommentarfältet)

Konstnärer kan arbeta med olika slags material. Kontexter är väsentliga beståndsdelar i ett konceptuellt verk. Konstverket knyter an till och får sin mening av kontexter. Kritiker och andra som skriver om verket ”vecklar ut” kontexterna och bidrar till att ge verket mening.

Det här har att göra med en förändring av verkbegreppet som började beskrivas av konstteoretiker/skribenter i början av 1970-talet. Lucy Lippard, konsthistoriker, skrev bland annat boken Six years. The dematerialization of the art object from 1966 to 1972 (1973).

Jag menar att de kontexter som konstverket spelar med och knyter an till är en del av verket. Verket kan bedömas utifrån de beståndsdelarna. Jag menar också att det finns ett slags hantverk i konceptkonst jämförbart med hantverket att vara duktig på att teckna. Alla konstnärer är inte lika skickliga – vare sig det gäller att komma på smarta idéer eller att teckna. Gestaltningen och vad du gör med din skicklighet är i båda fallen A och O.

Lars Vilks som benhårt företräder den institutionella konstteorin är förstås intresserad av att få så mycket uppmärksamhet som möjligt kring verket och att en massa text skrivs av inflytelserika personer inom konstvärlden, eftersom det är dessa personer som bekräftar konstverkets värde (utan bekräftelse ingen kvalitet, enligt Vilks sätt att se).

Att en massa ledarskribenter står upp för yttrandefriheten och menar att Vilks är en cool kille har mindre betydelse för den konstnärliga kvaliteten (fortfarande enligt den institutionella konstteorin). Det viktigaste är att inflytelserika personer inom konstvärlden bekräftar verket som ett intressant verk och att det genererar en massa texter. Där är vi inte riktigt ännu.

Det allra bästa är om det går till konsthistorien. Då måste ”arkivets väktare” (Vilks term för konsthistorikerna) börja jobba. Vi måste arbeta in verket i en konsthistorieskrivning. Innan detta sker är verket i regel accepterat av kritikerna, som är första instans. Konsthistorien är dock inte att betrakta som en permanent historia, den skrivs om då och då.

Ponera att Vilks i första hand är intresserad av att provocera konstvärldens medlemmar och undersöka var gränserna går. Då får verket tolkas i ett annat ljus. Att teckna Mohammed som rondellhund är då ett led i den provokationen, men inte huvudsaken. Jag tror inte att Vilks i första hand är ute efter att provocera muslimer. Han är snarare ute efter att undersöka konstvärldens gränser.

Det finns en risk att konsten politiseras och instrumentaliseras – bedömningen av konstverket styrs då av vilka diskurser som är giltiga inom konstvärlden och i det kulturella samtalet i övrigt, inte av verkets inneboende kvaliteter. Det blir ett slags ”universitetskonst” som följer samma mönster som mycket av den humanistiska forskningen idag. När det sker tror jag att man har satt ett ämne i första rummet, med en rubrik, inte gestaltningens kvaliteter.