Vad är det för ofog att sätta upp varningsskyltar för äldre tiders konst titt som tätt numera? Jag börjar tro att den genusteoretiska forskningen har främjat en nymoralism som inte ligger 1800-talets pianobyxben långt efter.
Per Hasselberg var förmodligen en kåtbock, men inte värre än många vanliga och trevliga män jag känner. Och kvinnor med för den delen. Men ändå måste Birgitta Rubin tillägga i sin recension 12/3 (finns inte på nätet) att ”Hasselberg dog i förtid, av en illa skött syfilis, och var beryktad för sina kvinnohistorier.” Detta som förklaring till hans sensuellt utformade kvinnokroppar i sexualiserade poser som Rubin känner sig beklämd av. Skulpturer i kombination med blommor från Waldemarsuddes drivhus förstärker gamla perspektiv, menar hon. Lyckligtvis, skriver Rubin, har katalogen till utställningen utmärkta texter med ett genus- och klassperspektiv som ”räddar Waldemarsudde från ett fullständigt haveri.”
Att dö i förtid av syfilis i slutet av 1800-talet skall inte tas som intäkt för att Hasselberg var svår på kvinnor, det var en följd av att det inte fanns medicin för att bota denna sjukdom. Penicillinet upptäcktes först 1928. Skulle man idag skjuta fram att ”han dog i AIDS”, lite grann som ett bevis för någons förmodat syndfulla leverne?
Källan till Rubins reaktioner tror jag ligger i fil. dr. Jessica Sjöholm Skrubbes artikel i katalogen: ”Gränsfall. Estetik och obscenitet i Per Hasselbergs skulpturer”. Sällan har jag läst en katalogartikel som är så ogin mot konstnären. Inför vår samtids genusblick finner Hasselberg ingen nåd.
Sjöholm Skrubbe utgår från den brittiska konstvetaren Lynda Neads teori om den kvinnliga nakenakten som ”bör förstås som ett sätt att kontrollera och behärska föreställningar om ‘kvinnlighet’ och kvinnlig sexualitet.”
Jag vet inte hur många gånger Sjöholm Skrubbe upprepar ord som ”kontrollera”, ”betraktare” och ”betraktad”, ”begränsa”, ”behärska”, ”tvinga”. Till skillnad från Rubin blir jag beklämd av att läsa sådant. Var finns estetiken, sinnligheten, skönheten? Kåtheten, för den delen också?
Brodows blandning 
Din klarsyn och balans ger lite välbehövligt andrum i vår värld av livsförnekande stolligt genusvansinne. Tack!
Det är så sant som det är riktigt. Men hör det inte till bilden att Brigitta Rubin inte är genusvetare, att det inte är som genusvetare men med glad-konst reportage hon stått sig decennierna på DN? Vad j menar är att medan man på mer el. mindre internationell nivå ibland kan se genus”vetenskapliga” läsningar skänka nya iaktagelser kring författarskap och konstnärskap, så kan man från svaga genusvetare förvänta sig svaga artiklar, och likaså när man som på DN helt enkelt kopierar jargongen utan så mycket mer av bildningsarbete? Man skulle så att säga kunna förvänta sig genusanalyser på en nivå från Berlin (Ebba Witt-Brattström; ”Dekadensens kön”) och på en annan kanske tarvligare fr Gbg el. Lund? Om man klarar av att föreställa sig en situation där t ex kulturkonservativa skribenter blev mer dominerande, vore det inte rimligt att förvänta sig att runt 90 procent av skribenterna skrev vulgärkonservativ kultuanalys och små grovtänkta recensioner, på liknande vis som allsköns vulgärgenusperspektiv-prosa f stunden, ja, att detta är en normal procent? Och att samförståndsmodellen Sverige alltid är o förblir moralistisk i alla dess kulturpolisiära instanser? Vad göra-? Mvh H. S.
Mycket bra skrivet! Sjöholms Skrubbes avhandling ”Skulptur i folkhemmet” är för övrigt något av det hopplösaste jag läst, och ohyggligt deprimerande. Jag blir upprörd bara jag tänker på den.
Oj, jag skrev ett långt svar på Håkans inlägg, men nu bröts uppkopplingen här på KB och allt försvann när jag skulle skicka. Orkar inte skriva om det. I alla fall, jag tror att du har en poäng där. Jag är inte emot genusteoretiska perspektiv i forskningen, men när genusteori blir genusskygglappar blir dessa människor som hästar som bara springer rakt fram, styrda av kuskens piska. Man måste kunna se utifrån olika perspektiv.
Börje och Therese: Tack!
Intressant inlägg och bra tråd. Och inte bara för att jag fick jag lära mig lite mer om Per Hasselberg. Tänk att det är han som gjort den välkända statyn i Brunnsparken i Göteborg. Det hade jag aldrig tänkt på tidigare.
Brodows observation, att ”Sjöholm Skrubbe upprepar ord som ‘kontrollera’, ‘betraktare’ och ‘betraktad’, ‘begränsa’, ‘behärska’, ‘tvinga'”, får mig att fundera över om det möjligen är så att en viss sorts konst- och litteraturkritik försöker just ”kontrollera” (tolkningar av) konstverk. Detta i minst lika hög grad som konstnärerna försöker ”kontrollera” verkligheten (i detta fall den kvinnliga sexualiteten). Det är förstås en lite billig tankefigur från min sida att vända Sjöholm Skrubbes ord mot henne själv på detta vis, speciellt som jag inte har läst något av henne. Det kan därför mycket väl hända att jag är orättvis mot henne, och visst kan ett ideologikritiskt perspektiv definitivt hjälpa oss att få syn på viktiga saker. Men jag tycker mig samtidigt känna igen diskursen. Och jag är nog rent allmänt av den uppfattningen att konst- och litteraturkritik som inte alls försöker leva sig in i konstnärens perspektiv (det vill säga i den mänskliga erfarenhet som verket gestaltar) blir blind för det som är viktigast i konstverket. För att leva sig in handlar ju inte alls om att hålla med; just det är väl det fina med konsten?
Jag tror även att Håkan Sandell rör vid något viktigt, nämligen att förenklat ideologiserande och enögt moraliserande tolkningar av konstverk kan göras av skribenter med vilket ideologiskt perspektiv som helst.
Vi har ju alla olika forskningsambitioner och -perspektiv. Sjöholm Skrubbe är en kompetent forskare som jag dessutom känner. Jag vill inte misskreditera henne. Därmed inte sagt att jag inte kan vända mig mot det hon skriver, särskilt som det är en katalogtext och inte en artikel i, säg, Konsthistorisk tidskrift, som kanske hade varit ett mer passande forum för den typen av analyser.
Jag har varit inne på det här förut i ett tidigare inlägg: att mycken humanistisk forskning har en tendens att binda verket vid sin kontext. Handlar inte estetik egentligen om det motsatta? Att i ett dubbelperspektiv, ungefär som backspegeln i en bil, frigöra verket från sin kontext för att som du säger, Jacob, kunna leva sig in i konstnärens perspektiv?
Jag tror kanske att det framförallt handlar om att frigöra sig från sitt eget perspektiv och försöka lyssna in den subjektivitet som konstnären har försökt gestalta. Att vaggas in i en annan persons medvetande, kanske i någon från en helt annan tid och miljö.
Om man exempelvis är genusvetare borde det vara superintressant att genom konsten prova på att vara en genusomedveten mansgris full av kättja; jag menar naturligtvis för en stund. Och jag hoppas givetvis att inte heller den kulturkonservative har något emot att leva sig in i människor med radikalt annan syn på livet (även om risken finns att kulturkonservativa upplever att kulturradikaler nuförtiden har som mål att göra konst som det är omöjligt att leva sig in i).
Vi har förstås alla våra begränsningar härvidlag. Och inlevelsen sker alltid med utgångspunkt i vars och ens egna erfarenheter. Men jag tror att det är här det måste börja. Också den som har fel kan ha rätt, i sin (av konsten gestaltade) värld. Och jag tror inte att man behöver vara rädd. För man kommer att vakna ur drömmen. Och då kan man hålla distansen – men förhoppningsvis inte för att moralisera. Och förhoppningsvis med en gäckande minnesglimt av det man aldrig kan hålla fast med sina egna rationaliseringar.
Eller rättare sagt: Man är redan vaken och håller redan distansen. För är inte konst just vakendröm? Därför tycker jag att dubbelperspektiv bra sagt!
Ofta vill man nog att detta dubbelperspektiv skall kunna spåras också hos konstnären/författaren. Och kanske var det detta katalogförfattaren tyckte sig sakna hos Hasselberg? Men i besvikelsen (eller triumfen?) över konstnärens bristande medvetenhet om det som råkar ligga en själv varmt om hjärtat, riskerar man att bli blind för verkets andra kvaliteter.
Ja, frigöra sig från sitt eget perspektiv var en bättre formulering. Man kan inte frigöra verket från kontexter och omständigheter som man inte först har synliggjort.
Det Skrubbe Sjöholm synliggör är förhållandet mellan konstnär och modell som hon ser på utifrån ett maktperspektiv. Hon kommer genom en rad läsningar och tolkningar fram till att konstnärens överläge gentemot modellen hade sin grund i flera olika sociala makthierarkier: modellerna var inga ”ärbara kvinnor” enligt dåtidens sätt att se, de blev lätt villebråd för konstnärens sexuella närmanden samt förtingligade såsom en del av inventarierna. Det är inte irrelevant, men en smula enögt och ett perspektiv som binder tolkningen av verket vid sociala och ekonomiska maktrelationer i samhället. Det är ju också fullt möjligt att samtidigt se konstnärens kärleksfulla blick.
Tack f möjligheten att ta del i det nattsamtalet, Anna B o Jacob C, o om j kan ha lov att backa bandet en smula f att tillägga en detalj, så använder istället för maktkritisk lingo som ”kontrollera”/”behärska” Camille Paglia istället ett ordbruk om manliga..poeter, att de traditionellt önskar besvärja den kvinnliga sexualiteten, vad är skillnaden? (Jag känner mig tryggare m att som Paglia tala om poeter då de till skillnad från konstnären inte har – hade – en betald modell att beordra i ateljéen.) Skillnaden; ”besvärja” är en mental process av terapeutisk karraktär som har med den kreativa driften att göra, medan att ”behärska” är socialt utövande. En Ebba Witt-Brattström etc är självfallet klar över att det ena inte behöver vara det andra, medan en mer okultiverad genusvetare kanske inte är det. (Paglia, det hör till bilden, menar – m rätt el. orätt – att kvinnor är starkare än män, det gör hon vad j kan förstå i motsats t Freud men med likartat biologisk metaforkaraktär och säger kvinnor ha ”squatters rights” medan mannen har en mer sårbar position ”he has to perform” /Sexual Personae/. Orörligheten i den kvinnliga posityren, som i en skulptur, behöver då inte ses som underkastelse, där den manliga artisten, i sin neuros, kretsar kring henne 🙂
Hälsningar
Ja, man kan kanske önska att en konstutställningskatalog har lite större ambitioner än att enbart skildra konstnärskapet med utgångspunkt i för tillfället rådande doxa. Men jag har ju inte sett katalogen. Däremot känns det som om jag har läst den där analysen om att kontrollera och behärska hundra gånger. Vilket iofs inte behöver innebära att den är helt felaktig.
Paglia finner jag verkligen ovanligt intressant. Finns det inga konstvetare i Sverige som använder sig av henne?
Jag fullföljer diskussionen här, nu med utgångspunkt från en utställning i Göteborg:
http://axess.se/blog/post/2010/03/22/Konst-med-varningsskyltar.aspx
Intressant inlägg av Håkan även om jag har svårt att förstå vilka han avser med kulturkonservativa skribenter, som tydligen buntas i hop i ngn sorts enhetlig hög. Är det Therese Bohman som avses så finnner jag påståendena konstiga, i det fall man tar del av hennes blogg. Eller är det Per Landin? Peter Luthersson? Jag tror generellt sett att man ska försöka att undvika att falla in i den sorts svepande omdömen om retrogardister, kulturkonservativa osv… som präglar Dagens Nyheter-skribenter som Jessica Kempe?
Hej Johan!-,
Varför hamnar vi i olika positioner här? Det tror j inte är så svårt att förklara. Vad angår moralismen (som f mig är en motsats t personlig moral) lär kulturvänster o kulturhöger ha goda förutsättningar att finna varandra. I en strid mellan Genusvetare och Konservativa så fruktar j endast Segraren.
Om j får tillåta mig en profetia så kommer snart röd och blå fint att kunna leva i allians på DN-kultur på samma sätt som de redan nu gör på Sydsvenskan-kultur. En sådan allians kommer inte att bli mild med avvikare från deras konsensus.
Hälsningar
Jag förstod inte Håkan Sandell som att han åsyftade några särskilda nu existerande personer, utan mera som att han tänkte sig ett kulturklimat tillika präglat konsensus, fast med omvända ideologiska förtecken. Också i en sådan värld skulle personer i avsaknad av djupare bildning kanske upprepa ”sin tids” ideologiska kitsch (eller som Håkan skriver ”kopiera jargong”)? (Ev. finns här förresten en koppling till JL:s nyligen publicerade inlägg om kulturkonsenus och ryggkliande i Axessbloggen?)
HS:s avslutande fråga ”Vad göra?” gör eventuellt ett lite uppgivet intryck. Är denna skiktning ett ofrånkomligt naturtillstånd? När jag läser vad Håkan skriver får jag emellertid även tanken att de verkligt stora – de mest bildade och begåvade – andarna kanske möts i någon mening, genom den högre kvaliteten på deras analys – oavsett ideologiska förtecken? (Detta problem anknyter kanske också till frågor som varit uppe i Axess, nämligen till debatten om eliter, och till den om genier?).
Tack Jacob, j har helt enkelt hängt m en god stund nu och det påverkar ens utblick. Om j får ta bara ett exempel; Peter Cornell stod i ”Den åldrande modernismen” (1977) för marxistisk analys, det skulle det vara, i ”Paradisets vägar” (1987) var han postmodernist, det skulle man vara, och i ”Mannen på gatan” (2009) är det genusperspektiv som är det riktiga. (Alla tre böckerna f ö mycket läsvärda.) Inte mycket ändrar sig strukturellt i vår bananrepublik, kulturskribenter tvättas vart tionde år och hängs upp på sina krokar igen, och vad blir det nästa gång – vad biter svärd på en hydra?
Men j tror att Jacob är inne på ngt viktigt, en underligt transcendent egenskap hos kvalitet.
(Det skrevs ibland med fingertoppskänsla humanistiskt marxistiska kulturanalyser i slutet på 70-talet, t ex innanför filmkritik. Många skibentnamn försvann. Texterna skimrar än. Om någon kan finna de.)
Håkan, Det är naturligtvis enkelt att måla fan på väggen om man arbetar med helt egenhändigt uppfunna definitioner av begrepp, definitioner som intet har att göra med verkligheten. Jag ber dig ge exempel på var de människorna finns som företräder de ståndpunkter du diskuterar, och du kommer inte upp med ett enda namn.
Kulturkonservatism innebär enligt min mening kort och gott att man finner värde i det förflutnas kultur, och att man inte ser den konstnärliga utvecklingen som en evolution där allt nödvändigtvis bara blir bättre och bättre. Kärnfrågan i kulturkonservatismen är att konst och kultur inte bör politiseras och ideologiseras och i synnerhet inte bedömas med vår tids moraliserande glasögon.
Att det finns en och annan som kallar sig kulturkonservativ utan att ha förstått detta får man leva med.
Liksom att en och annan uppfattar kulturkonservatismen som urvattnad och trist då den är möjlig att omfatta av alla och envar. Så är dock inte fallet, vilket framgår av att så många i Sverige är livrädda för att förknippas med denna verklighets- och kulturuppfattning.
Jag skulle påstå att Annas inlägg ovan är en självklar konsekvens av just en kulturkonservativ konstsyn. Jag såg nyligen att Maja Lundgren uppfattade sig som kulturkonservativ, vilket jag mycket väl kan tänka mig. Kulturkonservatismen tenderar att locka till sig personer som är vana att gå emot strömmen och hävda sina individuella ståndpunkter – inte i en krets av likasinnade sektmedlemmar – utan ensamma i offentligheten, vanligtvis i stark motvind.
Att kulturkonservatismen skulle vara konserverande, moraliserande och banaliserande är bara skitsnack. Däremot kommer den garanterat att ett bra tag framöver fortsätta att stöta bort alla och envar som aspirerar på att göra karriär i Kultursverige. Att tro att den – under överskådlig framtid – skulle locka till sig vindflöjlar som Peter Cornell är att helt missbedöma situationen. Och att varna för att den skulle ersätta exempelvis genusteorin och utgöra en ny ideologiserande doktrin är att göra sig till företrädare för just den sorts åsikter som dagligdags torgförs av kritikerna på DN, SvD, AB, GP, Expressen etcetera. Dock är även detta rent nonsens, då – som sagt – själva kärnan i kulturkonservatismen består i en vilja att bryta med ideologiserande och politiserande konst- och kulturuppfattningar.
Min lägesbedömning är lite mer positiv – kan man ju kalla det – än Johans, det gör också att j ligger ett steg före honom: kulturradikalismen står för fall, man blir naturligt nog där allt argare och argumenten snurrigare, men vad händer sedan? Med DN-konst som leksats här – då lutar sig snart Milles lite mer mot mittfåran, Rublin blir på nytt mer allmänkulturjournalistisk och bara Kempe som varande ”alltför” rabiat radikal mister jobbet. (Nu har j inte kollat pensionsåldrar, det är ju ingen personlig vendetta det här.) De flesta gör alltså vad man gjort sedan 70-talet, eller sedan 30-talet, man anpassar sig. Om Sydsvenskan blir modell för DN så kommer ägarintressen och politisk redaktion (”liberal”, med partikontakter) kräva en mer följsam kulturredaktion. Så ser man snart en röd-blå koalition, på DN-kultur som redan på Sydsvenskan-kultur, and they lived together,/ in perfect harmony, som Beatles sjunger, men avvikare från detta mittblock skall passa sig jävligt noga. Och det här är ingen stor profetia, det är den helt närmaste framtiden.
De kulturkonservativa är inte många (kan kanske inte vara det, därför att kulturkonservatism kräver ett mått av bildning). Vad Johan gjort är att till stöd försöka finna en konservativ rest innanför det borgerliga partiblocket, men med ens hörs ”kulturkonservativa” röster som mest av allt är just vulgärkonservativa, med en grad av ”folklig” moralism som inte står den gamla åsiktspolisen på vänsterkanten ett dugg efter.
Igår funderade j – innan j sett Johan lägga sin Grodan Kermit-kommentar t mig här i kommentarfältet på vad som – så långt j följt med – varit den viktigaste insatsen på Axess-bloggen under de två åren? Det är kraven på universitetens frihet från staten, det är kärnfrågan – demokratins, kulturblomstringens. J är enig, där.
Kanske kan de namn Johan Lundberg efterlyser knappast finnas idag? Eftersom det rådande paradigmet för kulturförståelse verkar vara kulturradikalt kommer personer som inte vill gå mot strömmen främst att dras till denna pol. Därför tenderar också, som Johan skriver, kulturkonservatismen att attrahera ”personer som är vana att gå emot strömmen och hävda sina individuella ståndpunkter”.
Annars tycker jag att JL:s definition av kulturkonservatismen är sympatisk:
1. Man finner värde i det förflutnas kultur.
2. Man ser inte den konstnärliga utvecklingen som en evolution där allt nödvändigtvis bara blir bättre och bättre.
3. Konst och kultur inte bör politiseras och ideologiseras och i synnerhet inte bedömas med vår tids moraliserande glasögon.
Jag skulle tro att punkt 2 ovan utgör det kriterium som främst skiljer kulturkonservatismen från kulturradikalismen. För när man tänker på stora europeriska företrädare för kulturradikala idéer under 1900-talet är det inte självklart att de inte skulle bejaka värdet av historisk bildning eller göra enögt politiserade läsningar av äldre tiders konst och litteratur. Som ett exempel på detta vill jag hänvisa till den diskussion om begreppet ”kulturkonservatism” som pågår på Wikipedia:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:Kulturkonservatism
Nu vet jag i och för sig inte vem signaturen ”Litteraturvetare” är. Men jag tycker att han/hon har en poäng när han/hon framhåller att (relativt sin tid) kulturradikala personer som Georg Brandes och Karin Boye inte utanvidare kan hävdas ha velat göra sig av med kulturarvet.
Samtidigt framkommer det längre ner i diskussionen att ”Litteraturvetare” associerar begreppet ”kulturkonservatism” med ”moralkonservatism”:
”Min egen uppfattning om vad kulturkonservatism skulle kunna vara är något helt annat, ungefär ‘kultursyn enligt vilken kulturen skall upprätthålla vissa värden, såsom familjen, kyrkan eller monarkin…’ Med en sådan definition vore det möjligt att behålla någon form av motsättning mot kulturradikalismen, som historiskt sett förespråkat en friare sexualitet, angripit kyrkan (och ibland religionen) osv.”
Jag tror att det kan ligga något i att personer som är konservativa i konst- och kulturfrågor ofta är konservativa även i livsstilsfrågor. (Obs! av att man är konservativ i dessa frågor följer heller INTE med nödvändighet att man blir ”moraliserande”. Moralism uppfattar jag snarast som ett symptom på en viss intellektuell ytlighet.) Samtidigt tycker jag att det – vilket JL möjligen är inne på – borde vara möjligt att göra en distinktion mellan konservatism i konstfrågor och konservatism i livsstilsfrågor.
Slutligen. Personligen kan jag inte nog uttrycka min uppskattning av att Johan Lundberg och Axess utmanar den beröringsångest som präglar nutida intellektuellas relation till kulturkonservativismen – och även konservatismen i allmänhet. Möjligen är jag dock inte så säker på att inte även kulturkonservatismen skulle kunna bli ”konserverande, moraliserande och banaliserande”; jag tror att varje -ism bär på denna risk (vilket inte innebär att alla ideologier bör likställas i relativistisk anda – personligen är jag benägen att försvara konservatismen som den ideologi som kanske åstadkommit minst skada).
En kulturkonservativ hållning i den mening som Johan Lundberg här för fram ställer jag mig gärna bakom. Känner mig dessutom lite smickrad. Jessica Kempes uppfattningar om vad kulturkonservatism är – vilket hon har redovisat här i flera blogginlägg – betackar jag mig för.
Jag uppfattade det också som att Håkan menade en motsvarande situation av åsiktslikriktning men med omvända ideologiska förtecken. Frågan är om den tanken är rimlig?
I det senaste inlägget är det inte lättare att hålla tråden i samtalet. Först ett tänkt scenario om hur DN kommer att se ut i framtiden efter modell Sydsvenskan. En ganska märklig analys från någon som sitter i Norge och spekulerar. Inside information?
Sedan kommer en likaledes märklig antydan. Du säger inga namn där, Håkan, men är det ”verklighetens folk” vi talar om här? Göran Hägglund och hans talskrivare? Den sortens kulturkonservatism betackar jag mig också för, även om jag mycket väl förstår vad Göran Hägglund menar.
Men du kan väl inte mena att det är ett tänkbart scenario? Att kultursidorna till majoriteten skulle se ut som något slags mer kultiverade versioner av Hägglunds sommartal?
Det rimliga är snarare ett mer dynamiskt kultur- och debattklimat där fler röster görs hörda och där man vågar bjuda motstånd mot stolliga idéer och förslag.
Det är väldigt vad ofta det används emot mig att j sitter i Norge. Det är inte helt vid ishavet, i denna ände.
Anna, ja, efter att kulturradikalismen mister sitt grepp om kulturredaktionerna blir det dags för den rödblå liberala populärkulturellt öppna ”toleransen”.
Jacob, ”konservatismen som den ideologi som kanske åstadkommit minst skada” – och Vietnamkriget?
Håkan. Jag förstår din invändning, men kanske för en mera ingående diskussion om Vietnamkriget lite väl långt här? Jag måste också bekänna att jag saknar djupare kunskaper i just detta krig.
Annars. Rent allmänt är ju 1800- och 1900-talet är ju de stora ideologiernas århundraden. Framförallt 1900-talet kom att präglas av krig mellan ideologierna (jag frestas att jämföra med hur Europas 1500- och 1600-tal kom att domineras av blodiga religionskrig). Mycket få aktörer kan nog svära sina händer fria från blod (och med detta vill jag inte låta cynisk!).
Jag skall dock säga vad jag tänkte på när jag sade att konservatismen kanske försorsakat minst skada. Jag tänkte främst på de urartade franska och ryska revolutionerna. Man kan också argumentera för att en försiktig konservatism står i motsättning till nationalsocialismen – en i vissa stycken radikal ideologi (även om konservativa grupper i Tyskland har ett ansvar i att de släppte fram Hitler). I samma stund som jag skrev att konservatismen kanske åstadkommit minst skada, slog mig dock tanken att jag inte var lika säker på om denna tankeströmning var den som gjort mest nytta…
Men nu har vi kanske avlägsnat oss lite väl långt från den ursprungliga frågan om kulturkonservatismen? Väldigt spännande tankeutbyte mellan er tre i alla fall.
Mest en generationsskillnad, Jacob, 60-talet – som j alltså minns – var utöver att vara mycket radikalt, på sitt håll, starkt konservativt på ett annat. J är nog mer än en smula besviken över att se d gamla skeletten kulturradikalism och kulturkonservatism dansa en fandango till på scenen, ”förfalskad återkomst” kallar Nietzsche slikt, j – och retrogardismen – hade vågat hoppas på ngt mer syntetistiskt. Sedan, vad j faktiskt skrev var; ”i en strid mellan Genusvetare och Konservativa så fruktar j endast Segraren”, kanske lite för tillspetsat, men i en passus om moralism, inte om kulturkonservatism per se, och inte heller som ett stöd f genusficeringen (vilket man kan se redan i trådens början), istället handlade det om en viss kulturkonservatisms politiska trevare innanför det borgerliga partiblocket (t vilket j själv alltid saknat band). Den mest negativa aspekten innanför det marxistiska 70-talet var politiseringen av Alla frågor, helt till intimsfären, vilket det senare ger ett obehagligt eko åt i den nya statliga genusagendan (Get out of my bed!), men man kan tänka sig en sådan 68-politisering framväxande även på den politiska högerkanten där man hävdar att man befriar kultursektorn samtidigt som man de facto även där politiserar den. De liberala och liberalkonservativa lägren älskar att framställa sig som liksom neutrala, ett naturtillstånd närmast, inne i handsken döljer sig likafullt den ideologiska klon. J väntar mig att vi i snarkommande framtid får se ett än smidigare förtryck, genom en partiborgerlig populärkulturell nivellering vilken undergrävs av en annan aspekt av den nya akademiska medelklassen, den att kulturradikalismens genusvetare och mediavetare inte är humanister, inte odlat eller ärvt en humanistisk tradition, och till det har inte motkraften precis bestått av.. Expressen-kultur (en god samarbetspartner t Axess), det vore tvärtom omöjligt, inget härvidlag är motkrafter, Jacob, alltihop är del av samma kaka. Dags för uppbrott.
Håkan skriver: ”men man kan tänka sig en sådan 68-politisering framväxande även på den politiska högerkanten där man hävdar att man befriar kultursektorn samtidigt som man de facto även där politiserar den.”
Jo det är klart att man kan tänka sig men det finns väl ingen anledning att kritisera ngt som inte ägt rum och inte ser ut att äga rum. Titta ist på kulturlivet och vad borgarna gjort: de har inte gjort ngt alls för att bryta de strukturer som byggts upp under de senaste decennierna. Så alla som oroas man av att borgarna är på väg förstöra modernistiska o postmodernistiska maktcentra kan vara fullkomligt lugna.
Och: ”J väntar mig att vi i snarkommande framtid får se ett än smidigare förtryck, genom en partiborgerlig populärkulturell nivellering ”
Detta behöver man inte vänta på, det har redan ägt rum.
Och slutligen: ”inget är härvidlag är motkrafter, alltihop är del av samma kaka.”
Det får verkligen stå för dig Håkan att det inte finns några nyanser utan att allt är exponenter för samma nivellering. För mig är den sortens banala generaliseringar dessvärre bara ett tecken på intellektuell ohederlighet. Jag menar: i en banal bemärkelse är allt naturligtvis bara en och ”samma kaka”, men den som är intresserad av att fördjupa sig i dessa frågor lär se att det finns betydande nyansskillnader mellan Axess, SvD Kultur, Expressen Kultur, Vi Läser, Glänta, OEI och DN Kultur.
Vad man väljer är naturligtvis en smaksak (och visst: vissa kan säkert sätta ihop intressanta kombinationer: Vi Läser, SvD och Glänta osv) men blott på väldigt långt avstånd kan man påstå att det inte handlar om exponenter för radikalt olikartade uppfattningar om kultur.
Jag tror att Håkan Sandell är rätt ensam om att inte uppfatta Axess som en motkraft i detta fält. Det är nog de flesta – från Jessica Kenmpe och Lars Mikael Raattamaa till Göran Greider och Göran Hägglund – överens om. Huruvida denna motkraft sedan kommer att vara framgångsrik är naturligtvis en helt annan fråga. Det kan man spekulera om, men jag finner det ändå rätt meningslöst att lyssna på olyckkorparna. Det är fullt möjligt att en mer defensivt avvaktande hållning är bättre än den offensivt stridbara som jag och Axess satsat på. Men det kommmer framtiden garanterat att utvisa. Den som lever får se…
Jag upptäckte Axess Magasin år 2005 tack vare en artikel av Per Bauhn. Artikeln hette ”Vi har gått vilse bland strukturerna” (Axess vol 5 2004). Jag hade då aldrig hört talas om tidskriften, men tyckte att Bauhns artikel var så intressant att jag genast började prenumerera. Jag upplevde att tidskriften gav röst åt andra perspektiv än de på kultursidorna och i universitetsvärlden gängse (detta sagt utifrån vad jag med min förstås begränsade erfarenhet och bildning har stött på).
Jag hade tidigare prenumerat på Glänta, som dock började tråka ut mig. Problemet med Axess är däremot det omvända – det är så roligt när det nya numret kommer att jag tyvärr omedelbart lägger ner allt annat som jag egentligen borde göra, för att genast läsa alla spännande artiklar. Faktum är att Axess är den enda tidskrift jag läser förutom Aorta, som jag började läsa 2008, och som jag dessvärre också har väldigt svårt att slita sig från. Möjligen borde jag bredda mig, men jag upplever att dessa två tidskrifter fungerar bra som motvikt till allt annat, dels modernisiskt och postmodernistiskt tugg, dels allmänt skval, som man ändå översköljes av. Dessutom känner jag mig ju tämligen säker på att inte undgå någon av Sveriges för tillfället mest framträdande kulturradikala skelett, förlåt… skribenter, då JL alltid länkar till dem i sin blogg.
Annars Håkan… Du skriver ”de gamla skeletten kulturradikalism och kulturkonservatism”. Ja kanske… Faktum är att tanken allt oftare slår mig att vi nu är på väg ut ur den epok för vilken vi kan sätta det symboliska startåret 1789.
det blanker fortfarande surt mot jessica kempe, som om forsoker sla bort en flack fran kladerna. jag har bara sett har utifran, om hennes pastaenden i kommentarer har eller pa andra stallen saknar grund eller inte, jag kan inte saga. men hennes en del fragor mottes med prat i andra riktningar. kanske har de hon stallde att svara redan svarat i andra sammanhang, vad vet jag. men kanslan som drojer kvar ar att man bor fraga i sitt hjarta om ovillig offentligt, om de morka aningar hon drar fram har nagot att rora vid forestallningars grunder. vanner och support ar bra, men i ett relativt stabilt samhalle kan man kosta pa sig en radikalare installning, kanske. pa den punkten kanner jag en sympati for namnda jessica kempe. att ha ett kompisgang i ryggen (sa upplever jag det i alla fall fran min avlagsna position med ratt eller fel, men jag har bara min upplevelse och vad som erbjudits i skrift har, filtrerat genom en hogst bristfallig omdomesformaga och behandlat av min fantasi, sa forlat eller sla mig, ignorera, allt ar bra) varmer hjartat
Carl,
Jessica har själv valt att gå i diskussion här på bloggen. Jag hade talat med henne i telefon om denna sak och visste att hennes upprepade frågor som hon avkrävde mig svar på inte var så oskyldigt ställda. Det var den typen av frågor som söker bekräftelse på en hypotes, oavsett hur den svarande svarar.
I mina blogginlägg diskuterar jag så fullkomligt oskyldiga saker som realism i konsten och naturstudier; tror du inte hon ändå lyckas få till det att jag skulle hysa åsikter som man kan koppla till SD och ND? Jag har inga som helst sympatier med nämnda partier. Den typen av misstänkliggöranden och guilt by association-retorik måste starkt ifrågasättas då de tenderar att skapa falsk ryktesbildning.
Anna, jag kan garantera dig att alla frågor jag ställt till dig om dina nya realismbegrepp har varit uppriktigt intresserade och vetgiriga. Precis lika öppna och undersökande som de frågor om realism- och klassicismbegreppen jag under ett års tid ställde till olika nationalistiska partier – SD, ND och Nationalsocialistisk Front när jag skrev mina DN-texter om deras konstprogram.
Dessa partier och grupper öste lyckligt material över mig och svarade grundligt och entusiastiskt, trots mina kritiska motfrågor. De ville verkligen föra fram sin konstsyn. En symbolfråga i all nationalistisk, värde- och kulturkonservativ rörelse. Jag fick veta väldigt mycket.
Det är olyckligt att du däremot bemött mina frågor med nojig misstänksamhet och återhållsamhet. Det är en oakademisk hållning. Jag trodde du var intresserad av att lägga fram din sak oavsett frågeställarens eventuella hypoteser. Jag vill inte bevisa teser, jag försöker förstå hur du tänker.
För visst ser jag att dina lanserade konstbegrepp ibland sammanfaller med konst- och människosynen hos de grupper som du tar avstånd från.
Nu vet jag i alla fall av ditt ovanstående svar till Carl att du anser att realism och naturstudier i konsten är ”fullständigt oskyldiga saker”. Det skulle nog varken C D Friedrich, Lotte Laserstein, Goya, Käthe Kollwitz, Courbet eller Van Gogh ha gått med på. Inte heller stalinismens socialrealister eller nazismens klassicister. Kanske kan jag förstå din avideologiserande historieskrivning bättre med Johan Lundbergs programförklaring här ovan där han anser att ”kulturkonservatismens kärna består i en vilja att bryta med ideologiserande och politiserande konst- och kulturuppfattningar”.
Att avideologisera är också en ideologi.
Johan L är inte den förste som påpekat min tendens att måla med lite för breda penslar, men istället för att se inläggen som en generell politisk kommentar tror j att man kan upptäcka att j har rätt i sak; a/ att efter kulturradikalismen minskat i inflytande innanför vad som i grunden är borgerliga organ som t ex DN (råttorna har bott där så länge att de glömt vem som äger huset) så kommer makten utan större personutskiften att reconcilera sig som röd-blå ”liberal” efter den modell j beskrivit, b/ om Axess fortsätter att gärna luta sig mot liberalt och liberalkonservativt håll så blir d e n kulturkonservatismen förvillande lik det gamla borgarköret, KDS etc, och detta är ngt annat än att j skulle förneka att Axess i konkreta frågor fungerat som en motröst (j nämnde motståndet mot statligt ideologiserande av universiteten genom genusficering som ett exempel, en roll f staten som har stark – o mycket obehaglig – historisk klangbotten).
Carl har absolut rätt i sak vad angår vikten av medlidande m den fallna motståndaren, men att Jessica Kempe och hennes kulturradikalism just är en förlorad o föråldrad sak klargjordes inte minst av hur Kempe så kapitalt kom till korta i sin diskussion här på sidan med främst Anna Brodow som f ö visade milt tålamod.
Min avsikt var annars redan en god stund att lämna denna blogg, j har min egen inte sant. Tack, Anna.
Jessica, som sagt. Jag företräder ingen konstpolitiskt program eller styrning av konsten. Kulturradikalism versus kulturkonservatism är hållningar som kan omfattas av personer med olika politiska uppfattningar.
Den kulturkonservativa hållning jag ställer mig bakom är den ovan som Johan Lundberg redan har beskrivit. Den sortens ideologiserande och moraliserande av äldre tiders konst som förekommer bland annat på DN:s kultursidor och som Birgitta Rubins ovan citerade artikel är ett utmärkt exempel på är jag tämligen skeptisk till.
Nojig kan du vara själv.
Just detta blir då Jessica Kempes sista möjlighet att hålla sig själv (och sina vänners världsbild) kvar på pinnen, att fabulera fram existensen av en högerradikal konstnärsgrupp som hennes kulturradikala program då upprätthålls genom att ges en fiktiv berättigande uppgift av i sin bekämpande (teater)roll.
För övrigt tycks Jessica tro att det är ett slags konstens apartheid att skilja mellan naturalism, nyrealism, hyperrealism, klassisk realism etc…
Tänk om jag skulle åka till Västkusten i år och idka lite studier av naturen, en vacker valörstudie i akvarell kanske?
Vad detta skulle ha att säga om min människosyn begriper jag rakt inte.
Det är ju detta som är så tragiskt med hela historien. I 13 år har vi arbetat gemensamt inom retrogardet för att föra fram en ny strömning inom konst och poesi på klassisk grund, fullt medvetna om riskerna för avsiktliga feltolkningar från politruker som Kempe. Och jag vill mena att vi särskilt fr 2006, då Aorta inledde en andra utgivningsomgång, har kunnat se ett mer nyanserat bemötande. Det beror inte på att vi anpassat oss till rådande trender, utan på att vi förstått att föra in diskussionen i de rum där den hör hemma. Därför skulle vi aldrig drömma om att reducera det klassiskt-figurativa måleriets målsättning till att starta en ny skola. Eller att förklara det som en konstnärlig provokation.
JK skriver:
”För visst ser jag att dina lanserade konstbegrepp ibland sammanfaller med konst- och människosynen hos de grupper som du tar avstånd från.”
Intressant påstående. Hur exakt ser sambandet ut mellan det faktum att någon använder sig av ett visst – förhoppningsvis någorlunda väldefinierat – begrepp och att denna någon har en viss människosyn.
Möjligen skulle jag kunna tänka mig att det går att belägga ett statistiskt samband mellan en viss värdering av en viss konst och en viss människosyn. Men inte ens där tror jag att det finns några nödvändiga samband.
Nej då Anna, jag har endast ställt mig undrande till dina nylanserade och isärhållande begrepp ”klassisk realism”/”klassisk figuration och ”nyrealism”/”nyfiguration”. Och varför inte redan förankrade realism och naturalism-begrepp duger bra. Fast den diskussionen finns redan här tidigare kommentarsfält.
Inte är det väl naturen som målar din akvarell på Västkusten.
Det är väl ändå en människas bild av/ föreställning om naturen som ditt naturstudium föreställer?
Nu avslutar jag den här tråden. Så länge Jessica ömsom illvilligt, ömsom lismande och försåtligt söker lägga sina fällor leder det ingen vart. Hennes trixande kan jag vara utan.
Nu åker jag till Västkusten, den egna akvarellådan får dock stanna hemma denna gång. Akvarellmuseet har en utställning med en av mina favoritkonstnärer, Elina Merenmies, var starkt expressiva målningar bär spår av såväl naturstudier som konstnärligt temperament.
Pingback: Vad gör du på lördag?
Med anledning av den ovan väckta frågan om de eventuella sambanden mellan vilken konst man tycker om och vilken människosyn man har, vill jag påminna om ett väldigt bra – och i dubbel mening illustrativt – blogginlägg av Therese Bohman, publicerat i somras:
http://theresebohman.wordpress.com/2009/07/26/bara-lite-till-om-det-figurativa-maleriet/
Med det blogginlägget visar hon hur vanskligt det är att göra sådana kopplingar. Själv tycker TB:s inlägg kan tjäna som allmän illustration såväl till de resonemang som förs av Anna Brodow Inzaina i blogginlägget som till den fortsatta diskussionen i kommentarstråden.
Från arkitekturens värld kan tilläggas att jag är ganska förtjust i pyramider (sympatiserar jag med människooffer?), gotiska katedraler (betyder detta att jag bör anses vara kristen i medeltida mening, eller ens alls?), Versailles (sympatiserar jag med 1600-talets franska absolutism?), Triumfbågen (vad tycker jag egentligen om Napoleon?), stalinistiska monumentalbyggnader (är jag stalinist?). Jag tycker även att Jakriborg i Skåne verkar intressant. Betyder det att jag förespråkar en återgång till en förindustriell samhällsmodell, eller att jag exempelvis ogillar demokratins införande i Sverige kring 1920?
Anna, din blogg är ditt skyltfönster mot världen där du bjuder in läsarna till samtal med dig, bland annat i rollen som konstkritiker på Svenska Dagbladet. Jag har respekt för att du vill avsluta diskussionen med mig och tänker inte ställa fler frågor denna gång.
Dock funderar jag över varför mina ganska enkla frågor skapar så stor irritation och misstänksamhet här i fältet. Snudd på mobbstämning. Att delta i dina kommentarsfält känns som att kliva in hos ett invigt sällskap med en gemensam och underförstådd sanning, så given att andra förutsätts förstå den – här betydelsen av ditt och figurationslansörernas begrepp ”klassiskt figurativ/realistisk” konst. Om man inte begriper och börjar undra blir man slagen på fingrarna, uppläxad, betraktad som låtsasdum och med dina ord en ”förslagen”, ”trixande”, ”illvillig” inkräktare. Lite sekt- och fundamentalismvarning.
Well, jag ”sitter i Paris” som det brukar heta när jag talar med svenskar som däremot rör sig på jordens medelpunkt. Trots detta mitt sittande, dristar jag mig att säga att det stora missförståndet vad gäller begreppet kulturkonservatismen i Sverige verkar vara att det av de flesta förknippas med en sorts allmän konservatism, det vill säga högkyrklighet, försvarsförsvar och andra högerfrågor från förra sekelskiftet.
I Frankrike är den stora kulturkonservativa kraften i samhället lärarkåren, från förskola till universitet. Stommen i den franska kulturkonservatismen är språket, litteraturen och i någon mån medborgarskapets förpliktelser.
Denna lärarkår (som enligt malicen är den största statligt anställda gruppen på jorden, näst efter Röda Armén) röstar i till en överväldigande del socialistiskt.
Kulturkonservatism har ingenting med politik att göra, den är en medvetenhet om transmissionens nödvändighet.
Jessica, ja, jag vill avsluta en diskussion med dig som känns minst sagt obehaglig. Du har här vid åtskilliga tillfällen försökt antyda att jag skulle ha en konst- och människosyn som sammanfaller med diverse extremistpartiers på högerkanten. Detta är inte sant, vilket jag också varit mycket tydlig med att påpeka.
Du har någon slags idé om särskiljanden mellan ren och oren konst som du vill applicera på mig, likaledes en märklig syn på oförmedlade naturupplevelser. Det här är dina idéer och jag vet inte var du har fått det ifrån. Det har ingenting med mig att göra.
Jag vill passa på att tacka alla här som har kommenterat och stöttat mig i mina försök få Jessica att inse att hon totalt har fått saker och ting om bakfoten. Genom enkla konkreta exempel har jag försökt få henne att inse den uppenbara bristen på logik i hennes resonemang. Men nu ger jag upp.
Jag blev glad av att läsa blogginlägget för snart ska jag inleda arbetet på min uppsats i konstvetenskap C om Hasselbergs skulpturer. Genusperspektiv ligger inte riktigt i mitt intresse utan det är estetiken, sinnligheten och skönheten som tilltalar mig. Med andra ord upplevelsen av den nakna kvinnokroppen i skulpturen. Den får man inte glömma.
Tack! Lycka till!