Varför Vilks verk är bra

Medan Vilks-stormen rasade som värst i tidningarna och kritikerna äntligen gav sig ut på arenan var jag själv involverad i andra verksamheter. Efter en kort utflykt i turistbranschen och årets TUR-mässa är jag nu tillbaka. Men på tåget ner till Göteborg formulerade jag en del tankar.

Dels har det föranlett mig att gå tillbaka till en recension som Ulrika Stahre skrev i Aftonbladet den 19 september förra året. Hon recenserar där en utställning på Kalmar konstmuseum, Socialkritisk konst 1993 – 2005. Så här skriver Stahre:

Den politiska, socialkritiska samtidskonsten – undersökande, dokumentär, relationell och konceptuell – växte sig stor strax efter den förra finanskrisen under 1990-talets första år och har sedan dess haft en stark ställning. /_ _ _/ Kan man nu vänta sig en ny våg av socialkritisk konst? Det verkar rimligt, och man kan kanske också hoppas på att den politiska konsten ger politiska avtryck och inte bara svävar, söndergullad, i en konstvärld vars strukturer dels är avskurna från den så kallade verkligheten, dels i sig är kapitalistiska, globala, kolonialistiska.

Lars Vilks återigen aktuella teckning av Mohammed som rondellhund från 2007 borde vara ett svar på Stahres förhoppning om konst som gör politiskt avtryck (även om Stahre i recensionen snarare syftade på 11 Internationella Istanbulbiennalen). Lars Vilks hävdar själv att rondellhundsteckningen skall ses som ett socialkritiskt verk, och inte som en politisk karikatyrteckning som många har velat göra den till.

Till skillnad från den gängse socialkritiska konsten vars standardämnen är ”historia, politik, migration, religion, språk, kultur, etik, moral och identitet” (jag citerar här Göteborgsbiennalens duktiga studiehäfte) bryter Lars Vilks mot en outtalad regel. Det är socialkritisk konst, men av fel sort. Vad Lars Vilks gör är att han ställer sig på fel sida och vips får han konstvärlden emot sig.  Först tigande, sedan uttryckligen med begäran att han skall bekänna färg. Dan Jönsson skriver i ett svar till Johan Lundberg i DN, där Lundberg ställer sig bakom Lars Vilks, att det enda logiska är att Vilks bekänner färg.

Det finns en märklig, bakvänd logik i denna allians. Vilks har onekligen rätt i att konstvärldens politiska konsensus motverkar sitt syfte, gör politiken till en formsak. Men i längden räcker det inte med ironier och karikatyrer för att sticka hål på den ”politiska korrektheten”. Förr eller senare får man bekänna färg. På allvar.

Jag tror det är denna logik som nu hunnit i kapp Lars Vilks. Och som får Johan Lundberg och hans tokhöger att vädra morgonluft. Obehagligt eller bara sorgligt? Bådadera, tycker jag.

I och med detta kan man säga att även Dan Jönsson bekänner färg. Han bekräftar att det finns ett samband mellan politisk korrekthet i konstvärlden och vänsterfrågor. Detta samband har Vilks klarlagt.

Alla som har följt Vilks genom åren på hans blogg vilks.net har lagt märke till ett intresse hos honom: att studera hur konstvärlden fungerar och hur makten ser ut. Hans redovisningar av konstnärers positioner på artfacts.net, hans sortering av kritiker som tunga respektive lättviktiga, hans analyser av läget inom samtidskonsten och de senaste trenderna, hans ironiska ton som man aldrig riktigt vet hur man skall tolka. Är han kritisk eller understödjer han systemet?

En sak är säker: Lars Vilks klargör de sociala mekanismer och maktstrukturer inom konstvärlden som är styrande för hur kritiker, curatorer, gallerister och konstnärer handlar och resonerar. På senare tid har dessa undersökningar fått ett tecken av trötthet och uppgivenhet över sig. Kritiken framträder allt tydligare. Dan Jönsson talar om att bekänna färg.

Jag tror att Lars Vilks har kommit så långt i studiet av konstvärldens sociala mekanismer och maktordningar att han har nått en gräns. Hans intellekt kan inte övertyga honom om att det skulle kunna vara på ett annat sätt än den institutionella konstteori han förfäktar, men hans konstnärliga drift nöjer sig inte med den enkla lösningen. Den vill mer. Den vill spränga gränserna för det förhanden givna, för det hans intellekt kan räkna ut. Fortfarande med ett intresse för hur konstvärlden fungerar och hur makten ser ut.

Det är inte för att Vilks teckning kan föras in i en skämtteckningstradition som den är slarvigt ritad. Rondellhundsteckningen har knappast något med traditionella skämtteckningar att göra, vilket Anderberg  i DN 24/3 menar. Det är en expressionistisk skiss som ingår som en del i ett konceptuellt verk. Jag råkar veta att Lars Vilks ofta tecknar utan att titta på pappret. Den ”låga” kvaliteten i teckningen är alltså ett medvetet stildrag, en expressionism som betonar handens rörelse framför synens korrigerande vilja till likhet. Verket skall ses utifrån en konceptuell tradition som innefattar de sammanhang i vilket verket opererar. Ett sådant sammanhang är otvivelaktigt konstvärlden och dess normer och värderingar.

Hans verk pekar också på svagheten i hans egen teori: den institutionella konstteorin. För att bedöma om det här är ett bra verk eller inte måste vi bedöma dess kvaliteter, oberoende av om det är accepterat, konsakrerat av en konstvärld eller ej. Bara ett verk som vänder sig i provokation mot konstinstitutionens normer och värderingar kan klarlägga detta förhållande.

Jag noterar till min glädje att Anderberg tar ställning för ett kvalitetsbegrepp och en estetisk grundsyn även när det gäller konceptkonst. Men hur slutar artikeln? Utan värdering av Vilks verk, utan ställningstagande för om det är bra eller dåligt. Har man kommit fram till den slutsatsen att vi måste behålla ett kvalitetsbegrepp och göra värderingar av en idé får man löpa linan ut.

Själv anser jag att Vilks verk är bra. Inte för att det är provocerande och därmed av princip bra, utan för att det klargör kulturella och politiska motsättningar, ideologiska skiljelinjer i debatten och avslöjar de fega och räddhågsna. Just den typen av klargöranden behöver vi. Det är ett bra verk därför att det tvingar ut debattörer, ledarskribenter och kritiker som talar i det offentliga rummet att ta ställning, tydliggöra sina positioner och slipa sina argument. Det är för den sakens skull vi värnar om yttrandefriheten.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Varför Vilks verk är bra

  1. Thomas Nydahl skriver:

    Jag instämmer reservationsfritt med Karin, detta är verkligen en mycket bra text, som både förmår sammanfatta och peka på samband. Är mycket tacksam att jag läste den. Tack!

  2. Jacob C skriver:

    Mycket intressant blogginlägg. Speciellt analysen av Vilks ironiska ton: ”Är han kritisk eller understödjer han systemet?”

    Dock undrar jag över det du skriver om Anderberg. Denne avslutar ju sin artikel såhär:

    ”Om inte annat ger den här litteraturen näring åt dem som varnar för kvalitetsbegreppets avskaffande. För när de estetiska värdena hamnat på sophögen återstår inte mycket annat än den nihilism som leder till total förvirring eller kapitulation inför marknadens värderingar där konsten till slut bara blir värdepapper. Dessutom: även om man står kvar vid den analys som Arthur Danto vill ge av konstvärlden – vilket trots allt är den rimliga – så måste man även här gradera vad som är en god provokation från vad som är en dålig; vad som är värt att såra för, eventuellt dö för, och vad som bara förtjänar en axelryckning. Det må så vara Brillolådor eller rondellhundar. I den idéburna konsten måste ju också idén värderas. Alla tankar är inte kloka”

    Anderberg verkar helt klart vilja värdera också ”idéburen konst” (fast är inte väldigt mycket annan konst än den vi benämner ”konceptuell” (till betydande del) idéburen?). Men är verkligen den värdering Anderberg efterlyser av estetisk art? Kan värderingen av en IDÉ, av dess ”klokhet”, vara estetisk?

    Även utifrån din (i mitt tycke väldigt intressanta!) analys kan man fråga sig. Bör det faktum att en teckning ”tvingar ut debattörer, ledarskribenter och kritiker som talar i det offentliga rummet att ta ställning, tydliggöra sina positioner och slipa sina argument” leda till slutsatsen att verket i fråga har just estetiska kvaliteter? Vad skiljer i detta avseende teckningen från exempelvis en debattartikel? Vari består det ”estetiska” eller ”skönheten”?

    Skulle du hålla med mig om jag säger att ”det estetiska” består i att Vilks gest riktar blicken mot våra (konstvärldens) förgivettaganden så att vi kan betrakta dem ”som om”, fiktivt, det vill säga med viss distans, och därmed i bästa fall frigöra oss från dem?

    Vilket för över mig till frågan: Vore också en identifikatorisk mera pathosfylld ”konceptkonst” tänkbar. Eller är konceptkonsten till sin natur ironisk (som Vilks) och en undergenre till satiren? Kanske är det värt att minnas att Peter Sloterdijk i sin bok ”Kritik av det cyniska förnuftet” pekar på den kritiska filosofins rötter i just satirgenren. Just ordet ”konceptuell” = ”begreppslig” verkar ju för övrigt ha ett samband med analysen och förnuftet, alltså myternas rationella ”sönderplockande” (Vilks kanske säga kritiken av ”tomtar och troll”). Skulle därför en oironisk konst, vackert målad, och med suggestiv rytm skapa nya tomtar och troll,och därmed inte kunna sägas vara ”konceptuell”? Alltså: är ”det estetiska” i konceptkonsten främst av ironiskt-kritisk art?

  3. Einar J skriver:

    Utmärkt! Jag har följt din blogg en tid och slås alltid av dina intressanta analyser och kommentarer.

  4. brodowinzaina skriver:

    Jag borde egentligen ha skickat den här till DN debatt, vilket var min avsikt från början, men det kändes lite grann som att komma på efterkälken. Tack, för uppmuntran. Det är så nytt för mig att vara debattör, så jag prövar mina vingar lite grann här i bloggen, men jag skall ge mig ut i stridens hetta så småningom.

    Jacob: utan att ge mig in i en lång estetisk debatt, vilket inte riktigt var min avsikt med inlägget, vill jag svara dig på följande:

    Estetisk värdering handlar som jag ser det som att värdera kvaliteter i konstverket, detta gör inte Anderberg i sin text. Han påtalar bara värdet av estetisk värdering.

    Som jag tidigare har varit inne på och försökt förklara för dig arbetar konstnärer med olika slags material. Där har du hängt upp dig på ett traditionellt verkbegrepp och har svårt att se att ett konstverk inte nödvändigtvis har materiella avgränsningar, dvs en form i rummet.

    Det som är avgörande för konceptuell konst är de kontexter som konstverket griper an och får sin mening av. Dessa kontexter kan lätt beskrivas och får därmed sin avgränsning. Det konceptuella verket görs till text.

    Verkets idé = sammansättningen av kontexter som samverkar och krockar med varandra och hur verket fungerar i det sociala sammanhang som konstvärlden är. Denna idé kan bedömas kvalitetsmässigt, anser jag, oavsett om verket är accepterat av en konstvärld och därmed konsakrerat, eller ej. Svagheten i den institutionella konstteorin är att den ser till vilket genomslag en idé eller ett verk får i konstvärlden, men någonstans måste ju konstvärlden göra sin bedömning från början.

  5. Jacob C skriver:

    Nej, vi kanske inte skall fördjupa oss för mycket i den estetiska debatten. Men jag menar att också exempelvis en debattartikel består av text som samverkar med sin kontext.

    Så frågan är vilken den väsentliga skillnaden är mellan en exempelvis en provocerande debattartikel och Vilks hund. Vad gör egentligen konceptkonsten till konst, förutom att konstvärlden erkänner den som sådan?

    Frågan tycks mig central om man vill värdera estetiskt, det vill säga med dina ord:

    ”Estetisk värdering handlar som jag ser det som att värdera kvaliteter i konstverket”.

    Mitt förslag är att konceptkonsten på något vis gör att vi betraktar världen (”kontexterna”) estetiskt, som om de vore konst. Det estetiska sitter då i en viss distanserad men uppmärksam betraktarattityd där världen kan framträda i sin fulla nyansrikedom utan att man praktiskt strävar efter att ingripa eller styra den.

    Jag får dock intrycket att både du (”debattörer som tar ställning”) och Anderberg (”kloka tankar”) främst värderar Vilks teckning utifrån att den skapar en intressant debatt. Vilket även skulle kunna sägas om en debattartikel.

  6. brodowinzaina skriver:

    Jacob: Du vill jämföra ett konceptuellt verk som Vilks med en debattartikel och därmed reducerar du mycket i verket. Vilks har visat på någonting som inte var synligt tidigare, han har uppenbarat saker och ting med sitt verk. Skriver du en debattartikel gör du det istället för att resonera kring någonting som du har förstått, vill föra fram eller argumentera för.

    Det är inte säkert att detta vara så klart för Vilks från början, troligtvis inte. Man kan inte alltid beräkna vad som skall hända. Det är liksom det som är charmen med konsten.
    Visserligen är Vilks en strateg, men du får också se hans konstnärskap som en ventil för ett annars alltför strategiskt intellekt.

  7. Jacob C skriver:

    Mm, i sitt skapande av ”verk” går konceptkonstnären kanske mera intuitivt tillväga än den typiske debattören. Samtidigt är det nog inte så säkert att den som startar en debatt genom en debattartikel heller alltid vet vad den följande debatten kommer att uppenbara för saker och ting…

    Men jag håller med om att det finns en större tvetydighet i Vilks teckning än vad som vanligen är fallet med en debattartikel. I de senare ses det som en kvalitet att vara explicit, vilket nog inte är fallet med verk.

  8. Björn skriver:

    1. Det är ingen nyhet att vår konstkonsensus är vänstervriden. Vilks ”klarlägger” ingenting. Att hävda att konst av den här kalibern är nydanande eller utforskande är skrattretande humbug.

    2. Vad är det för pretentiös smörja du skriver om att måla utan att titta på tavlan?

    ”Jag råkar veta att Lars Vilks ofta tecknar utan att titta på pappret. Den ”låga” kvaliteten i teckningen är alltså ett medvetet stildrag, en expressionism som betonar handens rörelse framför synens korrigerande vilja till likhet. ”

    Med detta argument har du ju själv dödat kvalitétsdiskussionen, om det fortfarande fanns någon sådan. Detta påstående kan appliceras på all konst som inte är estetiskt tillfredsställande. På all usel konst. Och all bra konst.

    Till sist vill jag säga att det finns mycket konceptkonst som varken är ironisk eller så barnslig som Vilks…

  9. brodowinzaina skriver:

    Hoppsan, där hade vi en indignerad konstpolis.

  10. Karin skriver:

    Jacob, du skriver:

    ”Så frågan är vilken den väsentliga skillnaden är mellan en exempelvis en provocerande debattartikel och Vilks hund. Vad gör egentligen konceptkonsten till konst, förutom att konstvärlden erkänner den som sådan?”

    Vilks eget svar på den frågan om jag fattat honom rätt, är ju helt enkelt det du skriver i slutet: Konstvärlden erkänner jycken som konceptkonst.
    Och det Anna är inne på är väl helt enkelt att ge honom det erkännandet – som han har svårt att få i övrigt. Du minns Stavinskys artikel? Han sa ju samma sak ungefär.

    Jag uppfattar ibland hela den här grejen som en slags trosfråga. Konstvärlden är självgående och självförsörjande – vi andra behöver liksom inte tro på den och dess definitioner av sig själv. Den slinker ur vårt grepp som Vilks brukar göra, förklarande att så här är det, i alla fall så länge rådande hierarki består (och pengarna fortfarande trillar in från institutioner och gallerier/samlare).

    Vilket naturligtvis inte innebär att det inte är intressant att försöka begripa denna värld lite bättre, även om man fortfarande kan förhålla sig skeptisk till (delar av) den.

  11. Jacob C skriver:

    Karin.

    Javisst så är det ju. Och jag uppfattar Vilks som mycket konsekvent här.

    Dock fick jag intrycket att Anna Brodow ville göra en bedömning av ett annat slag, eftersom hon talar om ”vacker konceptkonst”. Jag förstod det som att hon – liksom Anderberg – ville göra en värdering som inte grundade sig enkom på detta konstvärldserkännande. Åtminstone Anna Brodow (mera oklart i Andersbergs fall) betecknade denna värderingsgrund som ”estetisk”.

    Jag håller med om den positiva värderingen av Vilks teckning liksom av hans intressanta val att visa upp den under etiketten ”konst”. Dock är jag mera osäker på om de främsta kvaliteterna hos Vilks gest är av just estetisk art. Alltså, jag tycker att Anna Brodow är något spännande på spåren. Men jag håller nog inte riktigt med henne – i alla fall inte så som hon formulerar det hela (”debattörer som tar ställning”). Jag tyckte därför att det var intressant att gräva lite i detta. Kan detta problem möjligen ha att göra med den sedan romantiken rådande hierarkin mellan retorik (debattartikel) och poetik (konstverk). Poetiken – ”konsten” – hålles högre, och påståendet att Vilks teckning i princip fungerar som en debattartikel uppfattas som att man reducerar konsten till något mindre. När konsten värderas efter hur ”kloka” tankarna är eller efter hur ”intressant debatt” den skapar undrar jag dock om inte skillnaden mot det retoriska blir hårfin.

    Dock vill jag verkligen å det varmaste rekommendera samtliga Anna Brodows blogginlägg markerade ”vacker konceptkonst”.

    Sist, angående erkännandet av Vilks, så är jag lite osäker på hur högt han skulle värdera mitt erkännande av hans teckning som ”verk” och ”konst”, då jag knappast är en viktig medlem av den symboliska makten.

  12. brodowinzaina skriver:

    Jacob,

    Jag har ingenstans talat om vacker konceptkonst när det gäller Vilks. Däremot har jag taggat inlägget med det epitetet eftersom jag inte hade någon annan lämplig kategori att välja på. Lite med glimten i ögat. Du förstår säkert vad jag menar när du tittar på de andra exemplen i kategorin. Vilks verk är bra på ett annat sätt.

  13. Per Uno Jonasson skriver:

    Jag måste envist vidare hävda den uppenbara problematiken kring ett i och för sig mycket intelligent fokus på Vilks som murbräcka åt ”förbjudna” stilar/attityder…
    (Blev raderad här sist. Kanske lika bra, jag skrev en sen fredagsnatt…)

    För att undvika långa lovar: Är det möjligen så att vi saknar konstnärer som så att säga kan representera allt detta som skrivs om klassicism etc etc??

    Är Vilks det enda exempel möjligt att ta till?

    Risken är uppenbar att det skrivs om luft och fantasifigurer.
    Vilks är i sin essens som konstnär väldigt väldigt långt utanför alla dessa klassiska önskedrömmar.
    Jag har respekt för vad som tillskrivs honom här och förstår att det är en liknande hållning som hans (I den delen av hans verk som säger sig testa konstlivets gränser) som kommer att vara nödvändig för att en ny acceptans skall uppstå.

    Likväl som för Vilks handlar konstens substans om liv och död för den seriöse utövaren.

  14. brodowinzaina skriver:

    Per Uno: jag ber om ursäkt om jag nonchalerade ditt senaste inlägg. Jag var då mitt uppe i ännu en påfrestande ordväxling med JK som anklagade mig för diverse märkliga saker…, orkade helt enkelt inte en till.

    Jag är nog ingen lämplig förespråkare för en nyklassisk konst. Jag förespråkar ingen riktning över huvud taget. Jag är pluralist.

    Det jag reagerar på i dagens konstklimat är att många är så upptagna med att positionera sig och markera avstånd från det man uppfattar som ett stort hot mot konstens frihet. Det är en ängslighet på gränsen till paranoia. Samtidigt kan man märka auktoritära, närmast totalitära tongångar från samma personer som förespråkar denna frihet. Vilks-affären är bra ett expempel på det, liksom det märkliga avståndstagandet från klassicism.

  15. Jacob C skriver:

    Anna Brodow.

    Angående ”vacker” så förstod jag dig som att du därmed syftade på vad Vilks kallar ”den särskilda skönheten”.

    Med den skillnaden att det Vilks kallar ”den särskilda skönheten” ytterst verkar ha att göra med ett visst förhållningssätt hos åskådaren (ett estetiskt betraktande ”sanktionerat” av konstvärlden).

    Jag tänkte att du menade att något i Vilks verk (som enligt dig alltså inkluderar också debatten om teckningen) gör att verket äger denna särskilda skönhet. Jag förstod det som att du menade att det fanns konkreta immanenta kvaliteter i verket som gav upphov till denna särskilda skönhet. Och att verkets särskilda skönhet därför inte vore beroende av konstvärldens erkännande.

  16. Ping: Del 979: Att teckna med eller utan blick at Vilks.net

  17. brodowinzaina skriver:

    Jacob: Vad menar du med ”särskild skönhet”? Kan du var mer konkret?

    Du tycks gilla de här filosofiska resonemangen som handlar om saker och ting man inte kan förhålla sig till på ett konkret plan. ”Särskild skönhet”, immanenta värden et c.

    När jag talar om immanenta värden i ett konceptkonstverk talar jag om de kontexter verket knyter an till, de traditioner som konceptkonsten härrör ur osv. Något annat kan jag inte förhålla mig till.

    När jag talar om skönhet menar jag att även konceptuella verk kan ge upphov till bilder, inre mentala bilder gestaltade i min hjärna och som jag som betraktare förhåller mig till. Det här är väldigt svårt att förklara för någon som kanske inte har gjort den erfarenheten själv. De som har den erfarenheten förstår direkt vad jag menar.

    Du får nog skaffa dig en annan samtalspartner om du vill tala om blott filosofiska begrepp. Jag är hemskt ointresserad av sådana saker.

  18. Jacob C skriver:

    Jag lyfte fram begreppet ”den särskilda skönheten” eftersom du endast med glimten i ögat ville kalla Vilks hund ”vacker”.

    Vilks kan säkert förklara det här mycket bättre än jag. Men poängen är väl inte minst att också sådant som är – exempelvis – fult och groteskt också mycket väl kan vara skönt i denna särskilda bemärkelse. Säkert också något som är ”slarvigt”, i det här fallet en (medvetet) slarvig teckning. Allt detta kan också bli föremål för estetisk kontemplation i rätt sammanhang. Det estetiska verkar dock enligt detta synsätt ligga mera hos betraktaren än hos några konkreta utpekbara egenskaper i verket. Även om det nog är så att vissa konstnärliga former och grepp tenderar att frambesvärja denna estetiska kontemplation. Liksom det också är en genrekonvention; etiketten ”konst” fungerar då ungefär som sagogenrens inledningsmening ”det var en gång”.

    Jag tycker att din beskrivning av vad som händer i dig när du kontemplerar Vilks verk möjligen skulle kunna stämma in på Vilks analys av ”den särskilda skönheten”. Men det kan du nog bara avgöra själv. Vilks skriver i alla fall lite om ”den särskilda skönheten” här: http://www.vilks.net/?p=1887

    Ursäkta jag skriver så långt. Kanske inte ens intressant. Men tack för diskussionen och för svaren. Jag har lärt mig mycket av att läsa och kommentera hos dig och Vilks.

  19. brodowinzaina skriver:

    Ja men Jacob; nu frågade jag ju inte vad Vilks menar med den särskilda skönheten. Vill jag veta vad Vilks menar frågar jag förstås honom. (Men nu vet jag redan det eftersom jag vid åtskilliga tillfällen har diskuterat sådana här saker med honom.)

    Jag bad dig vara konkret och förklara vad du menar och inte tala genom Vilks och hans filosofiska begrepp i diskussion med mig. ”Vilks kan säkert förklara det här bättre än jag.”
    Är det här någon slags tävling i vem som skall undervisa vem?

    Det jag irriterar mig på när det gäller dig är en besser wisser-attityd och akademisk långrandighet – du får ursäkta att jag säger det rakt på sak, men nu har jag nått den gräns när jag slutar vara mjukt tålmodig.

    Jag skulle aldrig ifrågasätta din kompetens när det gäller fransk litteratur. Du däremot ifrågasätter min kompetens lite titt som tätt och har svårt att betrakta mig som en auktoritet på mitt eget område. Detta gör du samtidigt som du kokett erkänner att du inte vet något om samtidskonst.

  20. Jacob C skriver:

    Anna Brodow.

    Vad gäller frågan om skönheten så tänkte jag att den kanske var av allmänt intresse för de estetiska vetenskaperna. Mina kunskaper om litteratur i allmänhet och mera specifikt fransk litteratur är dock långtifrån fullständiga.

    Jag borde kanske egentligen nöja mig med tillägget att jag känner mig långt ifrån färdig i min syn på detta, alltå i mina försök att försöka begripa mig på estetisk teori. Eftersom du bad mig vara mera konkret skall jag även försöka avge ett svar (även om jag är lite osäker på ifall du möjligen finner mig långrandig).

    Termen ”den särskilda skönheten” har jag bara läst hos Vilks. Jag googlade igen, alldeles nyss, och alla träffar jag kunde hitta förde mig till hans blogg. Jag är därför lite osäker på om Vilks möjligen har myntat – eller översatt – termen själv, även om han förefaller ha plockat idén från Kant. Det kanske du vet?

    Vad jag funderade över var, om följande du skriver i bloggposten ”Bild föder bild”, 6 oktober 2009, kanske skulle kunna knytas till Vilks analys av den särskilda skönheten i bloggposten ovan:

    ”Ett bra konceptkonstverk är för mig mer som ett stycke musik eller en dikt. Det är immateriellt och med benäget bistånd av min fantasi skapar en vacker idémässig gestaltning en bild i mitt huvud. Denna bild kan jag bära med mig och även dela med mig av. Jag kan inlevelsefullt berätta om den och på så sätt inplantera bilder hos andra. Dokumentationen har, om idén är väl gestaltad, förmåga att förmedla det tankemässiga material som skapar mentala bilder.” (Bild föder bild, 6 oktober 2009)

    Och Vilks skriver såhär i sitt inlägg som jag länkade till:

    ”Förstånd är det som får oss att relatera företeelser till begrepp […]. Stundom sker det att vårt förstånd inte kan sortera en företeelse. För att genomföra sorteringen har förståndet en annan psykologisk enhet till disposition: Inbillningskraften. Den skall komma med förslag, men i vissa fall avvisar förståndet alla förslag. Inbillningskraften producerar och producerar förslag men inget passar. Om det är så att denna situation är för handen blir resultatet en skönhetsupplevelse”.

    Nu handlar väl Vilks bloggpost, om jag förstår den rätt (?), om skönhet – eller kanske borde man snarare säga det estetiska – mera allmänt, och inte specifikt om konceptkonst. Men jag tänkte att hans beskrivning av hur skönhetsupplevelsen uppstår i ett läge där vi inte begreppsligt kan placera in en företeelse, och där inbillningskraften därför aktiveras, möjligen påminde om din beskrivning av hur fantasin skapar en gestalt i huvudet. Som du förklarade det hela så förhåller sig konceptkonstverket på ett nytt sätt till ett visst sammanhang; företeelsen (i det här fallat hundteckningen) kan därför inte, med Vilks ord, riktigt ”sorteras” i förhållande till konsten och samtidskulturen. Detta aktiverar fantasin på ett spännande och kreativt sätt. Men eftersom kategoriseringen inte lyckas handlar det minst lika mycket om att förnimma – och möjligen om att känna (?) – som om att förstå. Kanske är det detta som man – ibland med glimten i ögat – kallar ”vackert” eller ”det estetiska”? Här kommer man väl för övrigt att tänka på Sjklovskijs begrepp ”främmandegörning” förresten, att med hjälp av olika konstnärliga ”grepp” förnya och stegra förnimmelsen av föremålen?

    Jag tycker som sagt att dina inlägg var intressanta. Även det där du kontrasterade Hasselberg och Sara-Vide Ericsson. Men jag förstår av vad du skriver att du inte gillar mig, så jag kommer nog att vara mera sparsam med mina kommentarer här framöver.

  21. brodowinzaina skriver:

    Jacob, nu vill du sårad stiga tillbaka och säga att du skall vara mer sparsam med inlägg här bara för att jag har uttryckt irritation för att du jagar mig med Vilks begrepp. Det där är begrepp som är distanserade och som inte säger något som helst av mening. Det som har fått dig att förstå saker och ting är i stället mina konkreta exempel. Om jag hade varit du hade jag istället varit tacksam för upplysningen. Det är inte så ofta folk säger vad de tycker.

    Du är välkommen tillbaka med fler inlägg.

  22. Ping: Kunstavisen » Blog Archive » Anna Brodow: I och med detta kan man säga att även Dan Jönsson bekänner färg. Han bekräftar att det finns ett samband mellan politisk korrekthet i konstvärlden och vänsterfrågor. Detta samband har Vilks kl

  23. Jacob C skriver:

    Jag tror att förståelsen av de väl så gott som alltid omstridda filosofiska och humanvetenskapliga begreppen föds och fördjupas i mötet mellan abstraktion och konkretion. Jag finner inte att Vilks begrepp är meningslösa. Däremot håller jag absolut med dig om att det väldigt ofta är bra att säga vad man tycker.

  24. brodowinzaina skriver:

    Jacob,

    Jag förstår vad du menar och jag har också ägnat mycket energi åt att försöka förstå vad konst är, d v s fundera kring konstbegreppet. Men jag hade en klok lärare som sa till mig att det är inte begreppet konst som är meningsfullt, det är de exempel vi fyller det med. Kan man låta bli definieringslustan, att definiera vad konst är och sätta ramarna för den, kommer man långt.

    So long,
    Anna

  25. Per Uno Jonasson skriver:

    Med vederbörande risk att låta förnumstig vill jag ”haka” tag i Jacob Cs formulering om den estetiska substansen vilande endast i upplevelsen, och ej i några konkreta och påvisbara egenskaper i konstverket.

    Jag tycker att formuleringen i sin ödmjuka skiftning lämnar en öppen väg till det mest centrala i ett verks tillblivelse och uttolkning…

    Vad jag förstår är verket i sin konkreta uppenbarelse alltid en blind fläck. Verket skapas och uttolkas i minnet.

    Hmmm, nog nu

  26. Per Uno Jonasson skriver:

    Nä, inte nog…

    De verksamma beståndsdelarna ligger alltid dolda i ”maskhål under ytan” Tomma passager. Öppna dörrar som skapar baksug.

    Det rytmiska flödet hos en arm målad av Tizian får alltid sin kulmination i betraktaren. Den i hans fall mycket omfattande vägen dit, löper, via ”nästan på ytan drunknande” små upplevda rörelser.
    Ett kalejdoskop alltsammans…. Ett beröringens substitut.

    Nog?

  27. Per Uno Jonasson skriver:

    Anna

    Jag måste också kommentera ditt svar till mig.

    Jag tycker också att det är så som du skriver. Friheten försvaras liksom ett fängelse som skall bevaras….

    Alla påbud om ”friheten” att vara likt en handelsresande mellan möjligheter står mig upp i halsen. En epigonisk och hypereklektisk nutida? strömning, sanna mina ord!

    Jag låter kanske som en stofil när jag nu citerar Matisse, men. So what…….

    Ungefärligt

    ”Tillvaron inne i bilen med dess smutsiga vindruta och de bristfälliga torkarna gjorde mig deprimerad. En dag steg jag helt enkelt bara ur”

  28. brodowinzaina skriver:

    Per Uno:

    Jag vet inte riktigt var du har fått detta i från att jag skulle mena att allt ligger i den personliga upplevelsen? Det är väl lika dumt som att säga att allt ligger i konkreta påvisbara egenskaper i verket. I min personliga upplevelse utgår jag från konkreta påvisbara egenskaper i verket.

  29. Per Uno Jonasson skriver:

    Anna

    Om du läser en gång till kommenterar jag Jacob Cs inlägg inte ditt.

    Dessutom är hypotesen om de dolda tecknen intressant.

    Tror att vi kan vara lite blinda vad gäller bildkonsten och dess system av tecken. Denna uppsjö av kompletterande rörelser ett verk består av är av nödvändighet ”tomma” i de för betraktaren verksamma mötespunkterna. De suggereras fram och är ej konkret skrivna på näsan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s