Elina Merenmies, SvD 3/4

Elina Merenmies, Road, 2005

Utmärkelsen Årets museum 2010 var Nordiska Akvarellmuseet väl värd. Få museer kan mäta sig med den höga kvaliteten i utställningsproduktionen i kombination med forskning och regional utveckling. Det intressanta med Akvarellmuseets verksamhet är nämligen att museet förenar teori och praktik på ett mycket föredömligt sätt. Akvarellmediet med dess specifika egenskaper: färgpigment, vatten och ljus, undersöks här praktiskt av konstnärer som deltar i gästateljéprogrammet och av till museet knutna forskare och internationell expertis. Det lägger en gedigen grund för den publika verksamheten som sedan starten 2001 ständigt har gett oss prov på akvarellmediets förnyelse och aktualitet i samtiden.

En av de unga konstnärer som bidragit till att vi idag ser akvarellmediet i ett nytt ljus är den finska konstnären Elina Merenmies (f. 1967). Hon arbetar i en figurativ tradition i tusch eller bläck på papper och i olja eller tempera på duk och pannå.

I en filmad intervju talar Merenmies om en alldeles personlig uppfattning om skönhet. Skönhet är en viktig utgångspunkt för henne där även det monstruösa ryms. Det här sammanfattar väl det jag själv uppskattar i hennes måleri. Det finns en våldsam expressivitet i uttrycket samtidigt med ett upphöjt lugn. Det är både vackert och otäckt.

Jag känner igen den destruktiva kraften och melankolin inom mig själv. Därför känns Elina Merenmies bilder mer bekanta än frånstötande. I hennes avlövade skymningslandskap tycker jag om att vandra med blicken. I bilder av skrikande och hålögda ansikten känner jag igen djupt liggande, närmast primitiva känslor och behov.

Merenmies berättar om nödvändigheten av att använda sin destruktivitet som en kreativ kraft som river ned det som står i vägen. Jag tänker på när kärleken ställs på prov, och hur en plötslig vilja att riskera allt för att nå fram till ögonblick av sanning och äkta gemenskap bryter is. Att våga riskera allt för att skapa nytt är vad vi måste göra om vi vill leva tillsammans och inte var och en för sig parallellt.

I Merenmies landskap sträcker sig träden mot himlen med sina nerviga grenar, som de känslospröt vi avläser varandra med. De vajar lätt i vinden och känner av motståndet. Gräs och vass ackompanjerar känsloläget med en starkare virvlande rörelse. En dimma stiger upp som från underjorden när den vita färgen kryper upp i bläcket.

I en av de starkaste utställningar jag sett på länge formulerar Merenmies människans lika aktuella som eviga frågor.

Anna Brodow Inzaina, SvD 3 april 2010

Elina Merenmies, Mother

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s