Den konceptuella konstens gränser

Kristoffer Leandoer skriver i dagens SvD en bra understreckare om författaren och bildkonstnären Édouard Levé. Uppdatering: tveksamt bra, jag blir inte klok på den, ens efter en tredje läsning. Den knyter innehållsmässigt an till förra blogginlägget där Jacob C och jag har en intressant konversation om vad som egentligen är ‘konsten’ i ett konceptkonstverk.  Att väcka debatt? Att utifrån en gestaltad idé skapa en inre mental bild som kan förmedlas i tal och text? Att en idé föder en annan idé enligt bild föder bild-teorin? Var går konceptkonstens gränser? Var börjar verket och var slutar det? Kan en konsekvens av en publicering  – t ex att konstnären mördas  – senare komma att ingå som en del i verket? Hemska tanke.

Det Lars Vilks beskriver som konstvärldens auktoritativa omdömen om vad som är bra konst skulle jag vilja kalla en medvetenhet om traditioner och konstnärliga strategier. Den som är inne i den där svängen vet vad som är ett nytt grepp eller en intressant uppföljning av en konstnärlig strategi. Man kan relatera bakåt till andra källor: han eller hon gjorde så, men den här idén är en vidareutveckling av den idén i en annan kontext o s v. Det ger större förståelse för vad det hela handlar om än att peka på konstvärldens auktoritära omdömen enligt listmodell. Tycker jag.

Men för att återgå till Leandoer och Levé. Författaren Levé som också är verksam som konceptuell fotograf för in bildkonstnärliga strategier i litteraturen. Det är utgångspunkten för Leandoers text: ”Som konstnär var Levé i takt med sin tid; det var när samma strategier fördes till litteraturen som han blev steget före.”

Hans konst- och fotoprojekt präglades av lekfullhet. Han undersökte gärna vad som hände när man tog en gest ur dess sammanhang, till exempel genom arrangerade foton där de medverkande iscensatte tablåer ur porrfilmer, men fullt påklädda och gravallvarliga. Samma sak gjorde han med rugbymatcher, där våldsamheten blev absurd när spelarna berövades boll och ikläddes skjorta och slips.

Det Leandoer pekar på här är en konstnärlig strategi och en fotografisk genre, tablån, som laborerar med kontexter. Han gör en förändring av ett bildmotiv som härrör från ett helt annat sammanhang och han för samman två skilda världar, porrvärlden och konstvärlden.

Utgångspunkten för artikeln är dock boken Suicide från 2007 och Autoportrait från 2005. Leandoer snuddar här vid frågan var gränsen för ett konceptuellt verk går genom att ta upp det faktum att Levé strax efter att boken Suicide är klar (som utgår från historien om en man som helt oförklarligt och plötsligt begår självmord) tar sitt eget liv. Boken hann inte ens komma ut. Leandoer menar att det inom konsten finns fall där konstnärer inom ramarna för konsten har stympat sig, förnedrat sig och försatt sig själva (eller andra) i pinsamma och plågsamma situationer. Författare har i regel nöjt sig med fiktion.

I verkliga livet har dock ingen gått så långt som till självmord för den konstnärliga konsekvensens skull, och det gjorde naturligtvis inte Levé heller: man bör veta att han hade flera självmordsförsök och en livslång historia med depressioner och klinikvistelser bakom sig.

Ändå ligger detta faktum att Levé tog livet av sig som en undertext i Leandoers artikel, t ex när han diskuterar ”Oeuvres”, från 2002, som består av detaljerade beskrivningar av 533 orealiserade konstnärliga projekt.

Levé förstörde dock delvis verkets idé genom att i efterhand realisera några av projekten, och drog ner det från det oförverkligades rena sfär till en simpel visthusbod för idéer.

Kan man säga att Levé gick för långt – konstnärligt sett – genom att ta sitt eget liv? Det här är en obehaglig frågeställning, men den drar moraliska frågor i konsten till sin spets och som handlar om vad vi bedömer som ”bra” i ett konstverk.

Frågan aktualiseras  av Moderna Museet och den pågående utställningen med Lee Lozano. Flera av de konceptuella verken hon gjorde under slutet av sin karriär och som vi inom en konstvärld hyllar var rent av självdestruktiva. Dropout Piece där hon helt försvann ur konstvärlden kan sägas vara ett konstnärligt självmord och en konsekvens av en fullföljd konstnärlig idé.

Det finns flera tankeväckande paralleller mellan Leandoers beskrivning av Lévés tankevärld och Lee Lozanos funderingar över en konstvärld hon inte kunde leva i.