Till den retrospektiva utställningen med Torsten Renqvists (1924-2007) måleri, grafik och skulptur under drygt 50 år väljer Thielska Galleriet att citera ur en av Renqvists artiklar i Paletten från 1959: ”Om det radikala i konsten”. Han skriver där att det hos konstnärerna finns en allmän misstro mot förändring och nya stilar, men att kritikerna hejar på eftersom de ser att konsten befinner sig i en vågdal. Själv vågade han trots allt se den relativa stagnationen som något positivt.
Kanske stämde uttalandet om konstnärers misstro mot nya stilar fortfarande in på 50-talet, men strax därefter skulle det bli annat ljud i skällan. Såväl konstnärer som kritiker blev radikala och förändringsbenägna under 60-talet. Torsten Renqvist däremot var och förblev konservativ. Han hämtade inspiration från gårdagens konst snarare än att göra uppror mot den. Han fann värde i hantverket och materialets kvaliteter hellre än att provocera med nya idéer. Radikalitet för radikalitetens egen skull, har Renqvist sagt, ”är att färdas in mot botten av en strut”.
En intressant fråga att ställa sig är om inte Renqvist trots allt var radikal i sin konservativa läggning. Idag skulle han definitivt ha varit det. Men hur var det då?
Majlis Stensman har i en biografi om Torsten Renqvist tecknat hans bana från målare och grafiker på 1950- och 60-talet till skulptör som var den konstform han från mitten av 60-talet kom att föredra. Som målare studerade Torsten Renqvist naturen, framför allt former i naturen som kan spåras till jordskorpans berg- och jordarter. Geologi var ett av hans stora intressen. Studiet av strukturer i naturen syns även i den i mitt tycke raraste målningen i utställningen, Klorofyllhus från 1952, med sina lustiga gröna parasoller.
Renqvist debuterade 1950 med en uppföljande utställning redan året därpå. Av kritikerna betraktades han som nyexpressionist, vilket sågs som en vitalisering av konsten i ett decennium som dominerades av konkretismen. Med enkla vardagliga motiv som stillebenet Fyra ting från 1950, vilket också finns med i utställningen, skilde han sig radikalt från konkretisternas betydligt mer macho och spänniga linjer.
Under 1960-talet fortsatte Renqvist sina landskapsstudier. En vistelse på Island resulterade i Grå flod från 1964, en flytande sörja av sten, grus och aska med glittrande reflexer på vattnets yta. Han tog avstånd från det samtida konstlivet och gick sin egen väg.
En brytpunkt inträder i Renqvists konstnärskap runt 1966 då han utför en stor målning, Ikonostas över fjädrar och en tidning, som mer än i någon målning tidigare markerade ett förhållningssätt i kontrast till tidens idéer. Denna målning kom att bli en av hans sista. Den då lanserade popkonsten kom som en storm och raserade förutsättningarna för ett figurativt måleri på en annan värdegrund. Torsten Renqvist som 1967 till och med brände ett 80-tal av sina verk bytte bana, lämnade måleriet och sökte sig mot den tredimensionella formen. Där mötte han människan, som dittills varit så frånvarande i hans motivsfär.
Fågelskrämman, en skiss från 1970, är som en kristusgestalt. Manskroppen, upphängd vid en ställning med en spik i ryggen, har armar och ben som en sprattelgubbe. Huvudet och axlarna faller framåt medan armarna pekar rakt ut. Fötterna är genomborrade av spikar. Framför den hängande skrämman med sin hatt lätt på sned svävar en fågel, mekaniskt uppskruvad, hängandes i sin lina. Bredvid som en pendang ser vi Krucifix från 1981, en försiktigt frammejslad relief.
Torsten Renqvists strävan mot en humanism fann sin form i skulpturen, vilket denna utmärkta utställning förmår lyfta fram.
Anna Brodow Inzaina, SvD 9 april 2010
Bilder: Bönen, 1968; Klorofyllhus, 1952; Dansande flicka, 1992; Fågelskrämman, 1970.
Brodows blandning 