I går öppnade den 49:e Salone del Mobile – designmässan i Milano som pågår fram till den 19 april. Corriere della Sera rapporterar om rekordlånga köer. Det stora intresset för design bådar gott för Italiens varumärke Made in Italy, menar presidenten för Confidustria (italienska industriledarförbundet) Emma Marcegaglia, som lovar mer stöd till denna sektor.
Överst på uppslaget finns en bild på de tre medlemmarna i den svenska designgruppen Front som igår presenterade Front Page, en tidningshållare designad för Kartell. Philip Starck, iklädd lite smutsiga jeans och gympaskor, menar att hans idé om design motsvarar hur han själv föredrar att vara klädd, bekvämt, enkelt och billigt. Starck är på mässan för att lansera sitt koncept demokratisk design som i stort sett bygger på att priserna skall vara humana utan användande av billig arbetskraft (hur förklaras inte närmare). Vi har alldeles för många saker i hemmet som vi inte använder, menar Stark. ”Jag arbetar på en vision som korresponderar med en mänsklighet i förändring.” På mässan visar Starck stolen Play designad för Dedon och lampan Romeo för Flos.
Inredning low cost med socialt ansvar tycks vara ett buzz word på mässan. Kurviga linjer, mjuka former och material är vinnande koncept. Den mjuka ombonade stilen och lågkostnadsprofilen kommer sig av finanskrisen.
La Repubblica har ett ambitiöst uppslag om Sartre med anledning av att det idag är 30 år sedan han gick bort. Författare till huvudartiken, Michela Marzano, är filosof och docent vid Descartes universitetet i Paris.
30 år har gått sedan Sartre, existentialismens fader gick bort. Han har blivit en symbol för ett förhållande mellan kultur och politik som inte längre finns. Uppmärksammandet i Frankrike är dock märkligt ljumt jämfört med 50-årsfirandet av Albert Camus bortgång i januari, skriver Marzano.
Att vara en intellektuell betydde för Sartre att kliva ut på fältet med ett personligt engagemang, aldrig stänga in sig i ett elfenbenstorn. Denna uppfattning var intimt förbunden med hans filosofi existentialismen som menar att människan definierar sig själv genom sina handlingar, sina val och icke-val.
Marzano ställer frågan vad som finns kvar av den i politiken engagerade intellektuelle som Sartre förkroppsligade.
”Slutet på ideologierna” som Camus utropade har begravt myten om den engagerade intellektuelle kapabel att förkroppsliga det universella för att motsätta sig historiska omständigheter. Men inte ens Camus hade kunna förutsäga den tomhet som idag fyller den offentliga debatten. De intellektuella har definitivt abdikerat: några har återgått till att befolka elfenbenstornen, några har stigit ner för inta maktens boningar medan andra gått in i underhållningsbranchen.
Om jag förstår Marzano rätt (detta är en italienska långt över min nivå) förordar hon en hållning där filosofi och litteratur inte blott är en ren stilistisk övning, utan ett engagemang som drar in hela människan.
Brodows blandning 