Vanna Bowles, Maria Miesenberger. SvD 16/4.

Vanna Bowles, African Grey. Tredimensionell teckning, blyerts och mixed media. 2009.

Amatörfotografier och familjealbum har länge varit en kär utgångspunkt för konstnärer och fotografer. Just nu visas två utställningar som tar sig an detta tema på olika sätt. Vanna Bowles hämtar inspiration från anonyma privata bilder som hon har kommit över originalfotografier av på internet. I teckningar, reliefer och skulpturer förvandlas motiven till ytterst subjektiva tolkningar av människor och landskap som liksom hoppar ut ur bilden och skapar en surrealistisk värld.

Maria Miesenberger utgår istället från det för henne själv välbekanta som hon gör till allmängods. Utgångspunkten är hennes pappas fotografier som skildrar familjens liv vid alla möjliga tillfällen då fäder brukar ta fram kameran: under skidturen, picknicken, i hemmet, på släktträffen och under promenaden med mor och barn i barnvagn.

Miesenbergers uppmärksammade 90-talsprojekt Sverige/Schweden, nu i omtryck, är en dokumentation av ett svenskt 1960- och 70-tal där begrepp som solidaritet, folkhemmet och den generella välfärden har varit en gemensam värdegrund.

Under senare decennier har dessa värden varit stadda i upplösning. Sverige som en lyckad socialistisk samhällsmodell, unik i omvärldens ögon, är inte längre vad den en gång var.

Svarta skugglika gestalter ersätter familjemedlemmarna och lyfter ut dem ur sitt sammanhang. Tillsammans kan man tänka sig att de svarta figurerna bildar siffror i statistiken som beskriver samhället i generella drag.

Det är bilder som är påtagligt anonymiserade men som samtidigt förmår peka ut det för oss alla gemensamma och betydelsefulla: ursprunget, urfamiljen, de nära och viktiga relationerna i livets början. Ett familjemönster som sätter spår för resten av livet. Statistiken pekar dock mot allt fler skilsmässor och en allt större mängd ensamhushåll.

Jag tänker på den sårbarhet vårt samhälle utsätter sig för om den samhällsmodell vi byggde och som nu är i upplösning inte värnar om familjen som dess minsta enhet. Slagordet ”död åt familjen” leder då till att otryggheten och ensamheten blir total. Det om något är ett samhälle för de starka.

Vanna Bowles motiv tar utgångspunkt i en tid före modernitetens omvälvning av världen, som den amerikanske filosofen Marshall Berman har beskrivit som att ”allt fast förflyktigas”. Tidigare stabila men stagnerade samhällsinstitutioner, traditionella livsformer och tänkesätt raserades under 1800-talet eftersom de hade en hämmande inverkan på individ och samhälle.

Bowles har utgått från 1800- talets bildvärld och beskrivit en teater med fallande masker, stereotypa könsroller och den viktorianska borgerligheten som uttryck för ett artificiellt samhälles krackelerade fasad. Med humor och stor teknisk skicklighet har hon skapat sig en nisch där hon är enastående.

I den pågående utställningen är bilderna istället från ett 1900-tal som fortfarande i många avseenden står kvar i en äldre tid men som också står inför någonting radikalt nytt. Naturen tar plats på scenen som en både romantisk tillflyktsort och kontrast till det artificiella samhälle som 1900-talets samhällsbygge i många avseenden har varit.

Träd och rosenbuskar växer ut ur människornas huvuden, vilt och oregerligt. Fåglar och andra djur gör sig fria och kliver ut ur bildens begränsade tvådimensionella yta. Det organiskt växande samhället som milt tuktas med familjefaderns och trädgårdsmästarens sax ser ut att ha varit en idé – om teckningen Cultivation från 2009 läses utifrån konservatismens ideologi.

Anna Brodow Inzaina, SvD 16 april 2010

Maria Miesenberger, Utan titel/Ohne Titel (Välskäl/Wegscheide),  gelatin silver print  57 x 80 cm   (1993/2009)

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Publicerat och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vanna Bowles, Maria Miesenberger. SvD 16/4.

  1. carl skriver:

    ang sverige samhalle for de starka, sa efter att ha fatt viss erfarenhet av Kina, sa upplever jag ibland i kontakt med svenskar en viss kall kansla, vissa reflexmassiga tankemonster satter en sjalv i centrum och de egna behoven dikterar talet. ens egna behov och rattigheter etc star fore allt, ngt jag sallan upplever har. Det kraver naturligtvis en slags uppoffring att inte vara helt sjalvupptagen, kanske. och naturligtvis att saga ngt om ett lands manniskor generellt ar ju vanskligt, jag sager bara ibland och min kansla, inte varje individ alltid; men det ar anda ngt som slagit mig, inte utan en kansla av skam da jag ju sjalv liksom ocksa ar svensk. Om detta drag nu beror pa samhallsmodellen eller nagonting annat ar ju svart att riktigt veta, men jag tror att den forklaringen ar alltfor enkel for att vara enda eller ens vasentlig. For tillfallet kan jag bara konstatera faktum och forsoka bli battre, att inte i varje situation alltid forst tanka detta jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s