Jag har nu varit här i Luogosanto i nästan två veckor och tiden börjar närma sig hemresa. Min ambition var naturligtvis att vara arbetssam och flitig med långa arbetsdagar framför datorn medan Pasquale åker runt och pratar med kunder. På kvällen träffas vi nöjda och tillfredsställda efter långa effektiva arbetsdagar och slappnar av över en måltid och ett par glas vin. Tänk, så ser det ut
i fantasin och när man sitter med almanackan i hand. Aldrig känner man sig så effektiv och duktig som när man planerar. I verkligheten är det något helt annat.
OK, två artiklar till SvD har jag lyckats leverera och en artikel till Axess, men så mycket mer har det inte blivit. Jag blev nämligen sjuk för en vecka sedan. En otäck maginfluensa går här och jag blev rejält dålig. Jag sov i tre dygn och var konvalescent i fyra. Sådana saker, att bli sjuk, stör mig enormt.
Idag äntligen kom jag igång med min forskning. I morgon hoppas jag att det är uppehåll i regnandet så att jag kan sticka ut och springa. Jag längtar verkligen efter det. Om det är någonting som kan få ordning på mitt liv och få mig att må bra så är det regelbundna vanor: väckarklockan ställd på 06.00. Simma eller joggingtur på morgonen. Åtta timmars arbete. Vällagad mat intagen på regelbundna tider. 7 timmars sömn. Ingen alkohol. Ju mer rutin, desto lättare att klara av sina åtaganden och desto mer fritid.
Synd bara att det är så svårt att få till. Det där ostrukturerade bortspillda livet med sena kvällar och googlande, sippande och zappande tränger sig liksom emellan. Den som inte har en yttre struktur måste ha en tydlig inre struktur. För att avhjälpa sig själv är det bra att skapa rutiner.
Nu är det förnuftet som talar igen. Ryck upp dig och ta dig i kragen. Ju halkigare avhandlingsämne, desto mer yttre struktur måste man skaffa sig. Det är liksom kompensation som gäller. Nu vet ni att jag håller en riktig såphal tvål i handen och att jag är jäkligt nervös för att tappa den.
Jag skriver om konst som inte finns. Jag skriver om konst som har funnits för en kort tid för att sedan leva vidare som dokumentation, minnen, bilder, myter och berättelser. Jag skriver om den efemära konsten. Min upplevelse av konsten förmedlad i skrift är ett sätt att ge den en form och hålla den kvar.
Det tog mig många år att få kläm på den där tvålen, men nu håller jag den i ett fast grepp. Det är lite grann som att sitta på en hästrygg och släppa tyglarna i full gallopp, men ändå känna att man har kontrollen.
Korkeksdalen där jag springer.
Brodows blandning 
Visst är det bra om du håller fast tvålen tills du får din avhandling färdig, men du har väl inte kastat bort någon tid. Du gör ju så mycket roligt och bra under tiden. Jag tror ditt liv är en bra blandning av rörelse och rutin. Minns Karin Boje i dikten Rörelse:
Den mätta dagen den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd —
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr,
oändligt är vårt stora äventyr.
Ja, men så här känns det när jag har tre olika projekt på gång och jag känner att jag har tagit på mig för mycket. Jag vill koncentrera mig på ETT! Min avhandling. Men så har jag så svårt att säga nej när folk frågar: kan du inte skriva det och kan du inte skriva det, och sedan kommer Pasquale och säger: nu måste vi göra om tidningen. Morr.
Men du är en stor förebild när det gäller att få mycket gjort och ändå kunna ta dagen som den kommer. Bara det att du är 80 år och säger att du inte har tid med Facebook…
Så vill jag också kunna säga när jag är 80. Om man får förmånen att bli det.