En surrealistisk déjà vu

Den lägenhet som vi tillfälligt hyr här i Luogosanto ger mig en känsla av déjà vu. Jag har nu fått en ny förståelse för Meta Isæus Berlins konstnärskap vars surrealistiska rumsliga installationer inte sällan har skalförskjutningar som gör möblerna helt oanvändbara. Lägenheten är nämligen gjord för en jätte, en tidigare basketspelare på elitnivå. Min man och jag som är lika kortväxta sitter upp-pallrade på kuddar vid matbordet med benen dinglande ovanför marken (det är det enda bordet i lägenheten och tjänar alltså även som arbetsbord) – snart tar jag fram babystolen som står undanstoppad i ett hörn för att slippa axelvärken. Vi föreställer oss att det är just den stolen som basketspelarens fru använder när hon är här, hon mäter nämligen bara 1.50 över markhöjd. Dammsugaren likaså är gjord för en jätte. Den består av ett enda långt skaft med en svullnad på magen, ungefär som en boaorm som har svalt en kalv, vilket naturligtvis är en synnerligen opraktisk uppfinning eftersom man då tvingas hålla tyngden i luften. Dammsugaren som mäter cirka 1,75 i skaftlängd är alltså längre än både jag och min man, och med den försöker vi göra rent även under den gigantiska dubbelsängen, vars storlek hittills i detta råkalla hus varit mer av en plåga än en välsignelse.Vi föreställer oss att det är jätten som dammsuger hemma och frun som lagar maten då köket är det enda i lägenheten som är av dockskåpsmodell. I nästa vecka flyttar vi härifrån. Lägenheten är nämligen till råga på allt otjänlig att bo i ur hälsosynpunkt. Ett misstag vid renoveringen ledde till att här inte finns någon som helst ventilation, vilket har lett till svartmögel i samtliga rum.