Provocerande konst som hindras och tämjs

Jag var inte själv på plats i går i Ihresalen i Uppsala men har sett video- och ljudupptagningar av händelsen. Något av det mest sorgliga är att en föreläsning vid universitetet förhindras på grund av människor inte kan respektera de överenskommelser som gäller där: att det är en plats där ordet är fritt och där svåra ämnen ska kunna diskuteras. De som mår dåligt av att se innehållet i de konstverk som Vilks exemplifierade med som stöd för sin föreläsning om yttrandefrihet och konstens gränser kunde ha gått ut. Istället väljer en mobb att högljutt demonstrera och gå till handgripligheter. Man använder alltså sin yttrandefrihet för att demonstrera MOT yttrandefriheten inte FÖR den.

Jag vill här också passa på att tacka Rikard Ekholm, doktorand vid institutionen för estetik, som har verkat för att universitetet bjudit in såväl Anna Odell som Lars Vilks för att vi skall kunna se och föra en diskussion kring deras uppmärksammade konstverk.

En bild som jag på sistone inte kan få ur min skalle är Christian Pontus Anderssons skulpturgrupp i nya Blåsens hus i Uppsala, en byggnad tillhörande universitetet. Det är gymnastiska män iförda något slags hjälmar med vita strumpor och vita handskar. Konstnärens intention var att uttrycka en sårbarhet och nakenhet i kombination med en anspänning och kontroll. Därför satte han på strumpor och handskar på de för övrigt nakna skulpturerna för att förstärka nakenheten. Men en sådan framträdande nakenhet med synliga genitalier tyckte inte ”brukarna” om, alltså den grupp som från universitetets sida förde en dialog med konstnären om konstverket. Under processens gång fick konstnären göra avkall på sin intention. Gymnasterna har numera hudfärgade badbyxor på sig, vilket i en gymnastikanläggning ger en helt annan innebörd åt skulpturgruppen. Den klassiska nakna manskroppen försvinner och vi får en mer realistisk avbildning av en gymnast.

Detta är ett tämligen stort avsteg från konstnärens intentioner som från början var att dels framställa nakenhet i betydelsen sårbarhet, dels föra in ett idealistiskt filter som skiljer den från den realistiska traditionen, t ex i skulptören Ron Muecks anda som konstnären hänvisar till i en intervju. Ron Mueck gör hyperrealistiska skulpturer.

Konsthistorikern Kenneth Clarks standardverk om klassisk skulptur The Nude. A Study in Ideal Form (1956) för fram tesen att den idealistiska nakenskulpturen egentligen har ett slags kläder på sig, konstens kläder. Genom att delvis göra skulpturen naken, delvis klädd, arbetar Christian Pontus Andersson med konsthistorien och förhållandet mellan realism och idealism som en fond. Jag hade velat se skulpturerna som de var från början, utan kalsonger, nu är verket ett annat.

Nättidskriften Omkonst är den enda tidning vad jag vet som har uppmärksammat denna, i mitt tycke, anmärkningsvärda händelse som väl närmast motsvarar kyrkans nakencensur tidigare i historien. På Statens konstråds hemsida finns ytterligare information och en intervju med konstnären.

Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts, för Uppsala universitet, Campus1477. Statens konstråds projektledare: Lotta Mossum. Foto: Michael Perlmutter.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s